2016-04-06 06:00

2016-04-06 06:00

Kontroversiellt av LO

De inbitna rivalerna arbetarorganisationen LO och företagsföreträdaren Svenskt Näringsliv har gått ut med gemensamma rekommendationer för att hålla bråkiga fackförbund på mattan.

Märket, som sätts för att lönenivåerna i Sverige inte ska skena i jämförelse med andra länder, landade i år på 2,2 procent. Men det har flera fackförbund visat sitt missnöje med. Byggnads, Målarna och de andra 6F-fackförbunden har krävt 3,2 procent i löneutveckling.

LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson meddelade dock vid en presskonferens tillsammans med Svenskt Näringsliv att man gemensamt rekommenderar de förbund som inte är klara med sina förhandlingar att respektera märket.

Att LO och Svenskt Näringsliv gör gemensam sak på det här viset är ovanligt, men värt att respektera. Det finns goda anledningar för Thorwaldsson att hålla bråkstakarna i schack. För höga löner innebär att Sverige tappar konkurrenskraft internationellt. Det leder till ökad arbetslöshet och gör att de som är lågpresterande får särskilt svårt att få jobb.

Men den främsta anledningen till att LO behöver lägga sig i fackförbundens krav är att organisationens roll står på spel. Om fackförbunden inte kan bete sig ansvarsfullt utmanas den svenska modellen. När flera politiska partier vill införa olika sorters anställningar för att komma runt de satta lönerna är det inte läge för fackförbunden att bråka. Kristdemokraterna vill exempelvis införa en introduktionsanställning som innebär 75 procent av kollektivavtalad lön, och 25 procent utbildning som arbetsgivaren ansvarar för.

För att den svenska modellen ska kunna fungera måste facken klara av att agera ansvarsfullt. Det är starkt av Thorwaldsson att hämta stöd från Svenskt Näringsliv för att få fackförbunden att rätta sig i ledet. De gemensamma rekommendationerna har dessutom fått effekt. Bara ett par timmar efter den gemensamma presskonferensen meddelar 6F-förbunden att de välkomnar uppgörelsen mellan LO och Svenskt Näringsliv, väl medvetna om vad som står på spel.

Fackförbunden har inte råd att förvärra situationen, och vet mycket väl att överenskommelsen med Svenskt Näringsliv är ett sätt att förbättra sitt eget läge.

LO-ledningens initiativ är kontroversiellt, särskilt eftersom LO-samordningen havererade för ett halvår sedan. Att våga ta de bråkiga fackförbunden i örat visar på ett starkt ledarskap från Thorwaldssons sida. De löneökningar som sker är ändå betydande.

Det blir intressant att se om Thorwaldsson fortsätter att värna den svenska modellen. Om han använder sitt ledarskap för att få fackförbunden att släppa in nyanlända och unga på arbetsmarknaden skulle LO kunna betyda mer för samhället än vad regeringen gör.

De inbitna rivalerna arbetarorganisationen LO och företagsföreträdaren Svenskt Näringsliv har gått ut med gemensamma rekommendationer för att hålla bråkiga fackförbund på mattan.

Märket, som sätts för att lönenivåerna i Sverige inte ska skena i jämförelse med andra länder, landade i år på 2,2 procent. Men det har flera fackförbund visat sitt missnöje med. Byggnads, Målarna och de andra 6F-fackförbunden har krävt 3,2 procent i löneutveckling.

LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson meddelade dock vid en presskonferens tillsammans med Svenskt Näringsliv att man gemensamt rekommenderar de förbund som inte är klara med sina förhandlingar att respektera märket.

Att LO och Svenskt Näringsliv gör gemensam sak på det här viset är ovanligt, men värt att respektera. Det finns goda anledningar för Thorwaldsson att hålla bråkstakarna i schack. För höga löner innebär att Sverige tappar konkurrenskraft internationellt. Det leder till ökad arbetslöshet och gör att de som är lågpresterande får särskilt svårt att få jobb.

Men den främsta anledningen till att LO behöver lägga sig i fackförbundens krav är att organisationens roll står på spel. Om fackförbunden inte kan bete sig ansvarsfullt utmanas den svenska modellen. När flera politiska partier vill införa olika sorters anställningar för att komma runt de satta lönerna är det inte läge för fackförbunden att bråka. Kristdemokraterna vill exempelvis införa en introduktionsanställning som innebär 75 procent av kollektivavtalad lön, och 25 procent utbildning som arbetsgivaren ansvarar för.

För att den svenska modellen ska kunna fungera måste facken klara av att agera ansvarsfullt. Det är starkt av Thorwaldsson att hämta stöd från Svenskt Näringsliv för att få fackförbunden att rätta sig i ledet. De gemensamma rekommendationerna har dessutom fått effekt. Bara ett par timmar efter den gemensamma presskonferensen meddelar 6F-förbunden att de välkomnar uppgörelsen mellan LO och Svenskt Näringsliv, väl medvetna om vad som står på spel.

Fackförbunden har inte råd att förvärra situationen, och vet mycket väl att överenskommelsen med Svenskt Näringsliv är ett sätt att förbättra sitt eget läge.

LO-ledningens initiativ är kontroversiellt, särskilt eftersom LO-samordningen havererade för ett halvår sedan. Att våga ta de bråkiga fackförbunden i örat visar på ett starkt ledarskap från Thorwaldssons sida. De löneökningar som sker är ändå betydande.

Det blir intressant att se om Thorwaldsson fortsätter att värna den svenska modellen. Om han använder sitt ledarskap för att få fackförbunden att släppa in nyanlända och unga på arbetsmarknaden skulle LO kunna betyda mer för samhället än vad regeringen gör.