2016-03-18 17:46

2016-03-18 17:46

Fiberberika landsbygden

Ibland går utvecklingen lite väl fort framåt.

Som när Telia Sonera avvecklar det gamla kopparnätet för telefoni, vilket får till följd att tillgången till ett hyfsat snabbt och pålitligt bredband via ADSL minskar på landsbygden.

Det gamla kopparnätet, som på sina håll är över 50 år gammalt har kanske gjort sitt, men det betyder inte att det bara är att avveckla de små telestationer som fortfarande finns kvar. Egentligen borde det inte alls vara fråga om en avveckling, utan en ersättning av ett föråldrat kommunikationssystem med ett nytt –läs bredbandsfiber.

Landsbygden behöver fiber, miltals med fiber, om den ska ha någon riktig chans att leva. Att driva företag i dag kräver en snabb och pålitlig internetuppkoppling.

Även de fåtaliga mjölkgårdar som fortfarande håller ut behöver bredbandsanslutning för att de avancerade mjölkrobotarna ska kunna felsökas och uppdateras. Lägg därtill att mer och mer av myndighetskontakterna sker via olika e-tjänster.

Det är inte bara företag som behöver en snabb nätanslutning. Få privatpersoner vill idag vara utan de så kallade streaming-tjänsterna som ger musik, tv och film över nätet. I framtiden kommer dessutom flera tjänster inom utbildning, sjuk- och åldringsvård att vara internetbaserade.

E-hälsa är ett begrepp som är här för att stanna. Det kan handla om videosamtal med en läkare eller tillsyn av äldre. Vi är bara i början av denna utveckling.

Den förra regeringen anslog 3,25 miljarder kronor till bredband inom ramen för Landsbygdsprogrammet under åren 2014-2020. Tyvärr lär denna budget knappast räcka till för att nå det nationella målet om att 90 procent av befolkningen ska ha tillgång till ett bredband med en hastighet om minst 100 Mbit/s till år 2020.

Om kopparnätet ska ersättas med fiber förutsätter det att de fiberföreningar som förväntas engagera sig för att ordna ”fiber till byn”får del av stödpengarna. Det har varit si och så med det. Mellan september år 2014 och november 2015 inkom omkring 800 stödansökningar men inga pengar betalades ut. Nybyggnationen försenas medan nedmonteringen av kopparnätet fortsätter. Under år 2016 ska Telia Sonera ta bort 190 små telestationer vilket berör 10 112 abonnenter på landsbygden.

Det är inte rimligt. Det minsta nätägare, politiker och byråkrater kan göra är att se till att avveckling och nybyggnaden går i takt. Att hänvisa abonnenter till mobilt bredband är inte tillräckligt bra.

Ett sätt att nå bredbandsmålen är en snabb utbyggnad av det mobila bredbandet som snabbt täcker en stor yta. Problemet är att det snabbt blir trångt i det mobila nätet och att kostnaden för abonnenterna blir hög. Det finns inget egentligt alternativ till bredband via fiber för landsbygden.

Därför måste mer pengar satsas och de pengar som anslagits komma bredbandsbyggarna till del. Det är svårt att se hur landsbygden ska leva utan ett snabbt internet. Ingen vinner på att det skapas digitala utanförskapsområden.

Som när Telia Sonera avvecklar det gamla kopparnätet för telefoni, vilket får till följd att tillgången till ett hyfsat snabbt och pålitligt bredband via ADSL minskar på landsbygden.

Det gamla kopparnätet, som på sina håll är över 50 år gammalt har kanske gjort sitt, men det betyder inte att det bara är att avveckla de små telestationer som fortfarande finns kvar. Egentligen borde det inte alls vara fråga om en avveckling, utan en ersättning av ett föråldrat kommunikationssystem med ett nytt –läs bredbandsfiber.

Landsbygden behöver fiber, miltals med fiber, om den ska ha någon riktig chans att leva. Att driva företag i dag kräver en snabb och pålitlig internetuppkoppling.

Även de fåtaliga mjölkgårdar som fortfarande håller ut behöver bredbandsanslutning för att de avancerade mjölkrobotarna ska kunna felsökas och uppdateras. Lägg därtill att mer och mer av myndighetskontakterna sker via olika e-tjänster.

Det är inte bara företag som behöver en snabb nätanslutning. Få privatpersoner vill idag vara utan de så kallade streaming-tjänsterna som ger musik, tv och film över nätet. I framtiden kommer dessutom flera tjänster inom utbildning, sjuk- och åldringsvård att vara internetbaserade.

E-hälsa är ett begrepp som är här för att stanna. Det kan handla om videosamtal med en läkare eller tillsyn av äldre. Vi är bara i början av denna utveckling.

Den förra regeringen anslog 3,25 miljarder kronor till bredband inom ramen för Landsbygdsprogrammet under åren 2014-2020. Tyvärr lär denna budget knappast räcka till för att nå det nationella målet om att 90 procent av befolkningen ska ha tillgång till ett bredband med en hastighet om minst 100 Mbit/s till år 2020.

Om kopparnätet ska ersättas med fiber förutsätter det att de fiberföreningar som förväntas engagera sig för att ordna ”fiber till byn”får del av stödpengarna. Det har varit si och så med det. Mellan september år 2014 och november 2015 inkom omkring 800 stödansökningar men inga pengar betalades ut. Nybyggnationen försenas medan nedmonteringen av kopparnätet fortsätter. Under år 2016 ska Telia Sonera ta bort 190 små telestationer vilket berör 10 112 abonnenter på landsbygden.

Det är inte rimligt. Det minsta nätägare, politiker och byråkrater kan göra är att se till att avveckling och nybyggnaden går i takt. Att hänvisa abonnenter till mobilt bredband är inte tillräckligt bra.

Ett sätt att nå bredbandsmålen är en snabb utbyggnad av det mobila bredbandet som snabbt täcker en stor yta. Problemet är att det snabbt blir trångt i det mobila nätet och att kostnaden för abonnenterna blir hög. Det finns inget egentligt alternativ till bredband via fiber för landsbygden.

Därför måste mer pengar satsas och de pengar som anslagits komma bredbandsbyggarna till del. Det är svårt att se hur landsbygden ska leva utan ett snabbt internet. Ingen vinner på att det skapas digitala utanförskapsområden.