2016-01-25 06:00

2016-01-25 06:00

Jordbruk i förändring

Säden från de vidsträckta slätterna i Östergötland, Västergötland och Skåne ger mjöl som blir till bröd. Mjölken från kor i det småbrutna landskapet i Värmland och Småland fyller dricksglasen i landets skolor. Potatisodlingar från Tornedalen i norr till Bjärehalvön i söder ser till att det blir färskpotatis till midsommarafton. Det är bilden av Sveriges jordbruk. Fast egentligen är den allt mindre överensstämmande med verkligheten.

Gårdarna finns kvar, det har inte ändrats. Utan det som skett under långt tid är att jordbruket har gått från att producera mat till att bli statens och miljörörelsens verktyg för att döva det gröna samvetet.

Sverige och resten av EU har haft sitt jordbruk noga reglerat –för att säkra livsmedelstillgången i händelse av stoppad matimport till följd av krig, epidemier, pandemier, naturkatastrofer eller andra kriser. Därför har jordbrukspolitiken historiskt varit viktig. När andra världskriget stod för dörren och statsminister Per Albin Hanssons sade att ”vår beredskap är god”syftade han inte på militär beredskap, utan Sveriges möjligheter att klara livsmedelsförsörjningen.

Med tiden har jordbrukspolitiken fått en ny kostym. Att jordbrukets politiska betydelse har minskat märks av att Jordbruksdepartementet blev Landsbygdsdepartementet, som den rödgröna regeringen lade ner år 2014. Samtidigt har miljörörelsen fått allt mer inflytande över hur staten använder de omfattande styrmedlen som finns för att besluta över jordbruket. En utveckling med potential att öka konsumenters engagemang, säkerställa miljöhänsyn och god hushållning av resurser. Något som inte inträffat.

Jordbrukspolitiken har blivit en ideologisk lekstuga för gröna politiker som endast lyssnar på vetenskapen när den bekräftar deras egen verklighetsbild. De stora pengarna som fortfarande läggs på jordbruket från EU och Sverige fördelas allt mer utifrån ett ideologiskt perspektiv. När gröna politiker och intresseorganisationer får makten att styra över anslag till forskningen gynnas sådan forskning som följer deras politiska övertygelse.

Ett exempel på det är fokuset på ekologiskt jordbruk. Istället för riktlinjer att universiteten ska studera hur jordbruket ska bli så miljövänligt som möjligt instrueras forskningen att den ska passa inom ramarna för ekologisk produktion. Det fortsätter med jordbruksstöden som gynnar ekologiskt produktion –inte miljövänligt jordbruk.

Resultatet blir att miljövänliga lösningar bromsas för att de inte passar miljörörelsens verklighetsbild. Dessutom skapas en ideologisk konflikt inom jordbruksnäringen som hindrar gemensamt lärande och utveckling. Att gröna politiker ändå vill gott är inte en ursäkt när det blir så väldigt fel.

Situationen har bara förlorare. Men kanske handlar det inte om vad vetenskapen eller jordbrukssektorn säger, utan vad som känns bäst för Miljöpartiets medlemmar.

Säden från de vidsträckta slätterna i Östergötland, Västergötland och Skåne ger mjöl som blir till bröd. Mjölken från kor i det småbrutna landskapet i Värmland och Småland fyller dricksglasen i landets skolor. Potatisodlingar från Tornedalen i norr till Bjärehalvön i söder ser till att det blir färskpotatis till midsommarafton. Det är bilden av Sveriges jordbruk. Fast egentligen är den allt mindre överensstämmande med verkligheten.

Gårdarna finns kvar, det har inte ändrats. Utan det som skett under långt tid är att jordbruket har gått från att producera mat till att bli statens och miljörörelsens verktyg för att döva det gröna samvetet.

Sverige och resten av EU har haft sitt jordbruk noga reglerat –för att säkra livsmedelstillgången i händelse av stoppad matimport till följd av krig, epidemier, pandemier, naturkatastrofer eller andra kriser. Därför har jordbrukspolitiken historiskt varit viktig. När andra världskriget stod för dörren och statsminister Per Albin Hanssons sade att ”vår beredskap är god”syftade han inte på militär beredskap, utan Sveriges möjligheter att klara livsmedelsförsörjningen.

Med tiden har jordbrukspolitiken fått en ny kostym. Att jordbrukets politiska betydelse har minskat märks av att Jordbruksdepartementet blev Landsbygdsdepartementet, som den rödgröna regeringen lade ner år 2014. Samtidigt har miljörörelsen fått allt mer inflytande över hur staten använder de omfattande styrmedlen som finns för att besluta över jordbruket. En utveckling med potential att öka konsumenters engagemang, säkerställa miljöhänsyn och god hushållning av resurser. Något som inte inträffat.

Jordbrukspolitiken har blivit en ideologisk lekstuga för gröna politiker som endast lyssnar på vetenskapen när den bekräftar deras egen verklighetsbild. De stora pengarna som fortfarande läggs på jordbruket från EU och Sverige fördelas allt mer utifrån ett ideologiskt perspektiv. När gröna politiker och intresseorganisationer får makten att styra över anslag till forskningen gynnas sådan forskning som följer deras politiska övertygelse.

Ett exempel på det är fokuset på ekologiskt jordbruk. Istället för riktlinjer att universiteten ska studera hur jordbruket ska bli så miljövänligt som möjligt instrueras forskningen att den ska passa inom ramarna för ekologisk produktion. Det fortsätter med jordbruksstöden som gynnar ekologiskt produktion –inte miljövänligt jordbruk.

Resultatet blir att miljövänliga lösningar bromsas för att de inte passar miljörörelsens verklighetsbild. Dessutom skapas en ideologisk konflikt inom jordbruksnäringen som hindrar gemensamt lärande och utveckling. Att gröna politiker ändå vill gott är inte en ursäkt när det blir så väldigt fel.

Situationen har bara förlorare. Men kanske handlar det inte om vad vetenskapen eller jordbrukssektorn säger, utan vad som känns bäst för Miljöpartiets medlemmar.