2015-11-09 06:00

2015-11-09 06:00

Lika barn leka sämst

LEDARE

Frågan om hur Sverige ska regeras kommer allt närmare sin spets. Moderaterna, som är riksdagens näst största parti, håller fast vid decemberöverenskommelsens, DÖ, kärna att det största blocket ska få igenom sin budget.

Såväl partiledare Anna Kinberg Batra som partisekreterare Tomas Tobé har varnat regeringen för att göra sig av med partnern Vänsterpartiet.

Folkpartiet har å sin sida intagit en annan hållning än Moderaterna. Jan Björklund har förklarat att han hellre ser en bättre politik nu i de fall där det finns samsyn. Förhoppningen är att belönas av väljarna för att medverka till att landet ges en så god politisk styrning som möjligt. Detta i kontrast till den moderata taktiken som går ut på att S och MP ska straffas av väljarna i nästa val för den impopulära politik de har fört tillsammans med V.

Fördelen med M:s taktik är densamma som med decemberöverenskommelsen: Den håller ihop Alliansen. Likheterna med den infama överenskommelsen fortsätter dock på den negativa sidan: Förtroendet från väljarna urholkas av den uppenbara oviljan att driva igenom den egna politiken.

Märkligt nog är Björklund den borgerliga partiledare som har varit minst nöjd över att DÖ revs upp. FP är nämligen även det första parti att göra en egen blocköverskridande överenskommelse med de rödgröna partierna. Nyligen röstade socialförsäkringsutskottet igenom en ytterligare tvångskvotering av föräldraförsäkringen, på grund av att FP stödde regeringspartierna.

Från Socialdemokraternas position måste frågan vara förhållandevis enkel. Det är mycket lättare att samarbeta med en mittenorienterad borgerlighet än med ett ytterkantsparti som V. Kanske ska också de nya direktiven till Ilmar Reepalus välfärdsutredning ses i detta ljus. Utredningen skulle se över möjligheter att begränsa valfriheten i välfärden genom att strypa möjligheten att göra vinst. Riksdagen tillkännagav dock att utredningen istället ska fokusera på åtgärder för att öka kvaliteten i välfärden generellt.

Nyligen meddelade regeringen att utredningsdirektiven kommer att förändras, Reepalu ska inte längre utreda avskaffande av det obligatoriska vårdvalet i primärvården. Det bör inte vara tillräckligt för att riksdagen ska anse att regeringen har hörsammat tillkännagivandet, övriga begränsningar ska trots allt fortfarande utredas. Det kan dock räcka för att reta upp V, som är det parti som främst drivit frågan. Kanske är det just så agerandet ska tolkas.

Samtidigt blir det alltmer uppenbart att frågan om regeringens sammanhållning inte kommer att dikteras av de borgerliga partierna. Migrationsfrågan sliter på det redan hårt prövade samarbetet mellan S och MP. De senaste dagarna har MP aktivt motarbetat regeringens försök att dämpa antalet asylsökande som kommer till Sverige.

I det fall att S kommer att finna sig nödgat att kasta ut MP ur regeringssamarbetet finns inget skäl längre att fortsätta samarbeta med det minst lika truliga Vänsterpartiet. Stefan Löfven har helt enkelt inga dugliga samarbetspartner på vänstersidan.

Såväl partiledare Anna Kinberg Batra som partisekreterare Tomas Tobé har varnat regeringen för att göra sig av med partnern Vänsterpartiet.

Folkpartiet har å sin sida intagit en annan hållning än Moderaterna. Jan Björklund har förklarat att han hellre ser en bättre politik nu i de fall där det finns samsyn. Förhoppningen är att belönas av väljarna för att medverka till att landet ges en så god politisk styrning som möjligt. Detta i kontrast till den moderata taktiken som går ut på att S och MP ska straffas av väljarna i nästa val för den impopulära politik de har fört tillsammans med V.

Fördelen med M:s taktik är densamma som med decemberöverenskommelsen: Den håller ihop Alliansen. Likheterna med den infama överenskommelsen fortsätter dock på den negativa sidan: Förtroendet från väljarna urholkas av den uppenbara oviljan att driva igenom den egna politiken.

Märkligt nog är Björklund den borgerliga partiledare som har varit minst nöjd över att DÖ revs upp. FP är nämligen även det första parti att göra en egen blocköverskridande överenskommelse med de rödgröna partierna. Nyligen röstade socialförsäkringsutskottet igenom en ytterligare tvångskvotering av föräldraförsäkringen, på grund av att FP stödde regeringspartierna.

Från Socialdemokraternas position måste frågan vara förhållandevis enkel. Det är mycket lättare att samarbeta med en mittenorienterad borgerlighet än med ett ytterkantsparti som V. Kanske ska också de nya direktiven till Ilmar Reepalus välfärdsutredning ses i detta ljus. Utredningen skulle se över möjligheter att begränsa valfriheten i välfärden genom att strypa möjligheten att göra vinst. Riksdagen tillkännagav dock att utredningen istället ska fokusera på åtgärder för att öka kvaliteten i välfärden generellt.

Nyligen meddelade regeringen att utredningsdirektiven kommer att förändras, Reepalu ska inte längre utreda avskaffande av det obligatoriska vårdvalet i primärvården. Det bör inte vara tillräckligt för att riksdagen ska anse att regeringen har hörsammat tillkännagivandet, övriga begränsningar ska trots allt fortfarande utredas. Det kan dock räcka för att reta upp V, som är det parti som främst drivit frågan. Kanske är det just så agerandet ska tolkas.

Samtidigt blir det alltmer uppenbart att frågan om regeringens sammanhållning inte kommer att dikteras av de borgerliga partierna. Migrationsfrågan sliter på det redan hårt prövade samarbetet mellan S och MP. De senaste dagarna har MP aktivt motarbetat regeringens försök att dämpa antalet asylsökande som kommer till Sverige.

I det fall att S kommer att finna sig nödgat att kasta ut MP ur regeringssamarbetet finns inget skäl längre att fortsätta samarbeta med det minst lika truliga Vänsterpartiet. Stefan Löfven har helt enkelt inga dugliga samarbetspartner på vänstersidan.