2016-07-06 06:00

2016-07-06 06:00

Vi behöver stabilitet

Debatt: Angående Storbritanniens kommande utträde ur EU

Det var med en viss känsla av overklighet, som man fick ta emot beskedet att 51,9 procent av britterna, när resultatet av folkomröstningen stod klart, beslutat sig för att lämna den Europeiska Unionen.

En bekant till mig (en brittisk man som bott och arbetat här i Sverige i tio år) berättade att det inför ansökan om medlemskap i dåvarande EEC 1973, aldrig hölls någon folkomröstning i England, Skottland, Wales och Nord-Irland, beträffande huruvida man borde gå med i dåvarande EEC den 1 januari 1973. Beslutet togs av den dåvarande konservativa regeringen. Den 1 januari 1973 blev Irland och Danmark också medlemmar utav EEC.

Krönikören Rolf Gustavsson skriver i Svenska Dagbladet den 24 juni: ”Direkt efter anslutningen började bråket om det brittiska bidraget till budgeten. En omförhandling resulterade i en uppgörelse som splittrade det styrande Labourpartiet. Frågan om Storbritanniens fortsatta medlemskap skickades då till en folkomröstning (5 juni 1975). Drygt två tredjedelar röstade för fortsatt medlemskap.”

Margaret Thatcher tvingades som bekant att avgå som brittisk premiärminister år 1990 efter en intern strid i Tory-partiet, om planerna på en gemensam valuta. Denna gemensamma valuta blev så småningom en realitet i form utav euron.

Sverige och Danmark har, fastän medlemmar i EU, behållit sina respektive nationella valutor. Storbritannien behöll pundet. Det som vi idag känner som EU var ju ursprungligen ingen i första hand ekonomisk union, utan en politisk union med (bak-)tanken att så fläta samman de forna ärkefienderna Tyskland och Frankrike att de aldrig mera skulle starta krig emot varandra. De sex länder som grundade Kol- och stålunionen var (Väst-) Tyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Tullunionen inom de sex blev grunden för den gemensamma marknaden (EEC).

Jag röstade personligen ja till EU i folkomröstningen 1994 men nej till Euron. Det är två ställningstaganden som jag står för. Statsminister Stefan Löfvens uttalande att ”vad vi behöver är stabilitet och långsiktighet”, är något som alla svenska medborgare, vare sig man kallar sig socialdemokrat, miljöpartist eller borgerlig, borde kunna ställa sig bakom.

Så talar en statsman till skillnad från en (oansvarig) populist (som till exempel Jimmie Åkesson i SD).

Jörgen Hasselblad

 

En bekant till mig (en brittisk man som bott och arbetat här i Sverige i tio år) berättade att det inför ansökan om medlemskap i dåvarande EEC 1973, aldrig hölls någon folkomröstning i England, Skottland, Wales och Nord-Irland, beträffande huruvida man borde gå med i dåvarande EEC den 1 januari 1973. Beslutet togs av den dåvarande konservativa regeringen. Den 1 januari 1973 blev Irland och Danmark också medlemmar utav EEC.

Krönikören Rolf Gustavsson skriver i Svenska Dagbladet den 24 juni: ”Direkt efter anslutningen började bråket om det brittiska bidraget till budgeten. En omförhandling resulterade i en uppgörelse som splittrade det styrande Labourpartiet. Frågan om Storbritanniens fortsatta medlemskap skickades då till en folkomröstning (5 juni 1975). Drygt två tredjedelar röstade för fortsatt medlemskap.”

Margaret Thatcher tvingades som bekant att avgå som brittisk premiärminister år 1990 efter en intern strid i Tory-partiet, om planerna på en gemensam valuta. Denna gemensamma valuta blev så småningom en realitet i form utav euron.

Sverige och Danmark har, fastän medlemmar i EU, behållit sina respektive nationella valutor. Storbritannien behöll pundet. Det som vi idag känner som EU var ju ursprungligen ingen i första hand ekonomisk union, utan en politisk union med (bak-)tanken att så fläta samman de forna ärkefienderna Tyskland och Frankrike att de aldrig mera skulle starta krig emot varandra. De sex länder som grundade Kol- och stålunionen var (Väst-) Tyskland, Frankrike, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Tullunionen inom de sex blev grunden för den gemensamma marknaden (EEC).

Jag röstade personligen ja till EU i folkomröstningen 1994 men nej till Euron. Det är två ställningstaganden som jag står för. Statsminister Stefan Löfvens uttalande att ”vad vi behöver är stabilitet och långsiktighet”, är något som alla svenska medborgare, vare sig man kallar sig socialdemokrat, miljöpartist eller borgerlig, borde kunna ställa sig bakom.

Så talar en statsman till skillnad från en (oansvarig) populist (som till exempel Jimmie Åkesson i SD).

Jörgen Hasselblad