2016-04-20 06:00

2016-04-20 06:00

Historiska miljöer behövs

DEBATT LÄNSOMBUD, VÄRMLANDS LÄN, SVENSKA BYGGNADSVÅRDSFÖREINGEN: Låt inte klåfingriga politiker beröva oss staden

Staden har fått betala dyrt, stora förluster av historiska miljöer i stadskärnan. Hårdast drabbades staden i branden 1893 då 40-talet gårdar brann, 60/70- talet var det värre och ingen olycka. Tack och lov finns en del miljöer bevarade. Både allmänhet och politiker börjar få upp ögonen för de äldre miljöernas värde för ortens attraktivitet. En kulturmiljö med anknytning till stadens utveckling hotas av rivning; Jakobbergsskolan, ett unket eko från en tid som vi borde ha lämnat. Det är av betydelse att se kulturarvet som helhet, inte bara specifika hus. Sällan tas hänsyn till helheten utan man river delar och sparar spillror. Just Jakobsberg speglar framför allt sociala perspektiv, se på rektorsbostaden och vaktmästarbostaden som står i anknytning till skolan. Förr bodde man i anslutning till jobbet, levde, dog, i sin yrkesroll och förde arbetet vidare till nästa generation. På äldre gravstenar så ses ibland titeln på det arbete man hade. Gravstenar berättar mycket, men här har vi en intakt miljö, kliv rakt in i svunna tider. I Sverige har kulturarvet, åtminstone på pappret, skydd i lagar och paragrafer:

Riksdagens miljökvalitetsmål; ”det kulturella, historiska och arkitektoniska arvet i form av värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer samt platser och landskap bevaras, används och utvecklas.”

Kulturmiljölagen; ”det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö och att ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas.”

Plan och bygglagen; ”en byggnad som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt får inte förvanskas.”

Dessa lagar och föreskrifter vaggar oss i trygghet om att kulturarv skyddas. Men vad händer egentligen? Finns frågor om kulturarv och ortens kulturhistoriska identitet på den kommunala dagordningen? Utbildas politikerna i dessa frågor? Tas hänsyn när man hanterar planärenden?

I Kristinehamn, liksom många orter i Sverige, finns det anledning ifrågasätta.

Problemet finns även på medborgarnivå till exempel saknas lokalutbildning. Inget stadsmuseum, inga lärare talar om för barnen att de kan vara stolta över staden. Hur god är din kunskap om Kristinehamn? Du promenerar vid ett vackert gammalt hus, vet du vilken betydelse det hade för staden? Funderar du något över varför gatan heter som den gör? Vart vänder du dig för att få reda på det? Mycket kunskap finns på ålderdomshemmen, de gamla visste vad för stad de bodde i, de hade lokal identitet. Den kunskapen har vi förlorat.

Kom ihåg, kära kristinehamnare, att staden är DIN, alla har rätt att ta del av dessa miljöer. Låt inte klåfingriga politiker beröva oss och framtida kristinehamnare möjligheten att ta del av dem.

Terese Eklund

Staden har fått betala dyrt, stora förluster av historiska miljöer i stadskärnan. Hårdast drabbades staden i branden 1893 då 40-talet gårdar brann, 60/70- talet var det värre och ingen olycka. Tack och lov finns en del miljöer bevarade. Både allmänhet och politiker börjar få upp ögonen för de äldre miljöernas värde för ortens attraktivitet. En kulturmiljö med anknytning till stadens utveckling hotas av rivning; Jakobbergsskolan, ett unket eko från en tid som vi borde ha lämnat. Det är av betydelse att se kulturarvet som helhet, inte bara specifika hus. Sällan tas hänsyn till helheten utan man river delar och sparar spillror. Just Jakobsberg speglar framför allt sociala perspektiv, se på rektorsbostaden och vaktmästarbostaden som står i anknytning till skolan. Förr bodde man i anslutning till jobbet, levde, dog, i sin yrkesroll och förde arbetet vidare till nästa generation. På äldre gravstenar så ses ibland titeln på det arbete man hade. Gravstenar berättar mycket, men här har vi en intakt miljö, kliv rakt in i svunna tider. I Sverige har kulturarvet, åtminstone på pappret, skydd i lagar och paragrafer:

Riksdagens miljökvalitetsmål; ”det kulturella, historiska och arkitektoniska arvet i form av värdefulla byggnader och bebyggelsemiljöer samt platser och landskap bevaras, används och utvecklas.”

Kulturmiljölagen; ”det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö och att ansvaret för detta delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter ska visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete ska se till att skador på kulturmiljön undviks eller begränsas.”

Plan och bygglagen; ”en byggnad som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt får inte förvanskas.”

Dessa lagar och föreskrifter vaggar oss i trygghet om att kulturarv skyddas. Men vad händer egentligen? Finns frågor om kulturarv och ortens kulturhistoriska identitet på den kommunala dagordningen? Utbildas politikerna i dessa frågor? Tas hänsyn när man hanterar planärenden?

I Kristinehamn, liksom många orter i Sverige, finns det anledning ifrågasätta.

Problemet finns även på medborgarnivå till exempel saknas lokalutbildning. Inget stadsmuseum, inga lärare talar om för barnen att de kan vara stolta över staden. Hur god är din kunskap om Kristinehamn? Du promenerar vid ett vackert gammalt hus, vet du vilken betydelse det hade för staden? Funderar du något över varför gatan heter som den gör? Vart vänder du dig för att få reda på det? Mycket kunskap finns på ålderdomshemmen, de gamla visste vad för stad de bodde i, de hade lokal identitet. Den kunskapen har vi förlorat.

Kom ihåg, kära kristinehamnare, att staden är DIN, alla har rätt att ta del av dessa miljöer. Låt inte klåfingriga politiker beröva oss och framtida kristinehamnare möjligheten att ta del av dem.

Terese Eklund