2017-10-13 06:00

2017-10-13 06:00

Godkänt först 1941

I juni 1934 skickade konstnären Erik Rafael-Rådberg ett brev till stadsfullmäktige i Kristinehamn. I det visade han en skiss till en fontän föreställande en sjöjungfru som håller upp ett fartyg, som han ansåg liknade stadsvapnet. Han önskade uppföra den på planen mellan rådhusets södra fasad och Varnan, på den plats där Daphne står i dag.

När stadens styrande började undersöka saken visade det sig att från 1642 fram till 1941 hade man inget officiellt stadsvapen utan man hade kopierat ett sigill i form av en teckning i privilegiebrevet. Sigill användes tidigare för att bekräfta dokument, på samma sätt som man i dag gör med en underskrift.

Teckningen visar ett fartyg ritat snett akterifrån, men med skrovets långsida egendomligt utsvängt, så att det av skuggningen att döma verkar brutet strax akter om midskeppet. Den höga akterspegeln och den spetsiga fören har mer tycke av en handelskogg än av en bojort.

Dessutom hade skeppet försetts med tre flaggor, felsträckta i förhållande till vindriktningen. De är målade i färgerna blått, vitt och rött.

Skolarbete

I ett kompendium, från år 2000, som heter ”Historien om vårt stadsvapen” eller ”Från sigill till stadsvapen” sammanställde Gunnar Andersson och hans komvux-elever uppgifter om stadsvapnet och de styrandes dilemma över hur det skall se ut. Kompendiet är sedan kompletterat av Jan-Ingemar Olsson.

Men det var inte enbart det taffligt ritade fartyget från 1642 som under seklernas lopp använts som sigill. De har haft olika utseende föreställande allt från bohusjolle, skuta, utseglare, fartyg med fem stora vita rutor på sidan och råseglare.

Ej klart

Enligt stadsfullmäktiges protokoll från den 11 oktober 1934 säger ordföranden att han då det angivna vapnet på skulptörens miniatyrmodell inte överensstämde med den nuvarande avbildningen av stadsvapnet gjort förfrågan hos Riksheraldikerämbetet. Där svarade man att stadsvapnet aldrig blivit i laga ordning fastställt och att det vore lämpligt att staden begärde ett fastställande.

Det var ingen lätt sak att få till ett stadsvapen som både de styrande i Kristinehamn och Riksheraldikerämbetet kunde godkänna. I ett brev som drätselkammaren i Kristinehamn år 1940 skickade till ämbetet skrev man att skeppet i den föreslagna vapenbilden inte var någon bojort och att ”den brusande sjövågen” och ”de fulla seglen” saknas helt. Drätselkammaren ville ha ett nytt förslag.

Stora slaget

I kompendiet beskriver man de två åren 1940 - 1941 som ”det stora slaget” om privilegiebrevet och stadsvapnet. I ”slaget” deltog stadsfullmäktige, beredningsutskottet, drätselkammaren, stadskamreraren, stadsombudsmannen och Riksheraldikerämbetet. Efter det fick Kristinehamn äntligen sitt första stadsvapen, 299 år efter stadens grundande.

År 1974, efter att storkommunen Kristinehamn bildats och Visnums kommun, Ölme församling av Väse kommun inkorporerats, gjorde Kristinehamns kommun anmälan till Kungliga patent- och registreringsverket om att få stadsvapnet registrerat. Det beskrevs som: I ett fält av silver en röd bojort med hissade segel, seglande på en av en vågkurva bildad blå stam.

Ny debatt

Så ser stadsvapnet ut än i dag, men diskussionerna om utseendet tog ny fart i mars 2009 när ett förslag kom upp att lyfta fram bojorten och ta bort stadsmuren. Än en gång gick diskussionens vågor höga och det hela slutade med att bakgrundsfärgen i silver skulle bytas ut mot vitt, om det inte går att återge silverfärgen korrekt. Det var ett beslut som fattades i juni 2010.

När stadens styrande började undersöka saken visade det sig att från 1642 fram till 1941 hade man inget officiellt stadsvapen utan man hade kopierat ett sigill i form av en teckning i privilegiebrevet. Sigill användes tidigare för att bekräfta dokument, på samma sätt som man i dag gör med en underskrift.

Teckningen visar ett fartyg ritat snett akterifrån, men med skrovets långsida egendomligt utsvängt, så att det av skuggningen att döma verkar brutet strax akter om midskeppet. Den höga akterspegeln och den spetsiga fören har mer tycke av en handelskogg än av en bojort.

Dessutom hade skeppet försetts med tre flaggor, felsträckta i förhållande till vindriktningen. De är målade i färgerna blått, vitt och rött.

Skolarbete

I ett kompendium, från år 2000, som heter ”Historien om vårt stadsvapen” eller ”Från sigill till stadsvapen” sammanställde Gunnar Andersson och hans komvux-elever uppgifter om stadsvapnet och de styrandes dilemma över hur det skall se ut. Kompendiet är sedan kompletterat av Jan-Ingemar Olsson.

Men det var inte enbart det taffligt ritade fartyget från 1642 som under seklernas lopp använts som sigill. De har haft olika utseende föreställande allt från bohusjolle, skuta, utseglare, fartyg med fem stora vita rutor på sidan och råseglare.

Ej klart

Enligt stadsfullmäktiges protokoll från den 11 oktober 1934 säger ordföranden att han då det angivna vapnet på skulptörens miniatyrmodell inte överensstämde med den nuvarande avbildningen av stadsvapnet gjort förfrågan hos Riksheraldikerämbetet. Där svarade man att stadsvapnet aldrig blivit i laga ordning fastställt och att det vore lämpligt att staden begärde ett fastställande.

Det var ingen lätt sak att få till ett stadsvapen som både de styrande i Kristinehamn och Riksheraldikerämbetet kunde godkänna. I ett brev som drätselkammaren i Kristinehamn år 1940 skickade till ämbetet skrev man att skeppet i den föreslagna vapenbilden inte var någon bojort och att ”den brusande sjövågen” och ”de fulla seglen” saknas helt. Drätselkammaren ville ha ett nytt förslag.

Stora slaget

I kompendiet beskriver man de två åren 1940 - 1941 som ”det stora slaget” om privilegiebrevet och stadsvapnet. I ”slaget” deltog stadsfullmäktige, beredningsutskottet, drätselkammaren, stadskamreraren, stadsombudsmannen och Riksheraldikerämbetet. Efter det fick Kristinehamn äntligen sitt första stadsvapen, 299 år efter stadens grundande.

År 1974, efter att storkommunen Kristinehamn bildats och Visnums kommun, Ölme församling av Väse kommun inkorporerats, gjorde Kristinehamns kommun anmälan till Kungliga patent- och registreringsverket om att få stadsvapnet registrerat. Det beskrevs som: I ett fält av silver en röd bojort med hissade segel, seglande på en av en vågkurva bildad blå stam.

Ny debatt

Så ser stadsvapnet ut än i dag, men diskussionerna om utseendet tog ny fart i mars 2009 när ett förslag kom upp att lyfta fram bojorten och ta bort stadsmuren. Än en gång gick diskussionens vågor höga och det hela slutade med att bakgrundsfärgen i silver skulle bytas ut mot vitt, om det inte går att återge silverfärgen korrekt. Det var ett beslut som fattades i juni 2010.