2017-09-13 17:24

2017-09-13 17:26

Kommunen har vaknat – men i senaste laget

KRÖNIKA: OSCAR GUSTAVSSON

Att kommunen år efter år har underlåtit att underhålla Kristinehamns idrottshallar har nu ställts på sin spets. Detta genom Värmlands handbollsförbunds beslut att inte tillåta några matcher i Stenstalidshallen förrän golvet håller acceptabelt skick.

Kommunen är på rätt väg. Man vaknade upp förra året. Hösten 2016 påbörjade den relativt nytillträdde fritids- och föreningsutvecklaren Niklas Mellgren en utredning om kommunens idrottsanläggningar. Mellgren fick uppdraget av kommunstyrelsen. Att utredningen tog ett halvår är lätt att förstå eftersom det är ett imponerande arbete som har lagts ner.

Jag har själv läst utredningen och som sportjournalist hade jag jublat om Mellgren hade prioriterat grophall för gymnastiken, konstgräsplan för fotbollen, ny curlinghall och konstsnöanläggning för längdskidåkning. Det gjorde han inte. Han svarade undertecknad att det viktigaste är att ta hand om det som redan finns, att det inte alltid är kul att förvalta men att det är väldigt nödvändigt. Och självklart har Mellgren rätt.


Många har tyckt till på NKP:s Facebooksida efter artiklarna om Stenstalidshallens golv. Stefan Sandberg, ledare i daminnebandylaget, skrev något intressant; ”Dominoeffekten på stans dåliga hallar blir att handboll, badminton, bordtennis och gymnastik tränger ut innebandyns möjligheter att spela matcher vissa helger. Vilket i nästa steg tvingar innebandyn att lägga seriematcher på träningstider i veckan”. Det hade jag inte riktigt tänkt på. Ändå tycker jag inte synd om innebandyföreningen som år efter år i stort sett har ensamrätt till Kristinehamns kommuns överlägset bästa idrottshall. Brogårdshallen alltså.

Gymnastiken och handbollen – som tillsammans med innebandyn är de tre stora i Kristinehamns idrottshallar – får skylla sig själva att de inte krävt ett rotationssystem, vilket skulle vara enkelt att genomföra. Handbollen har visserligen sin identitet knuten till Stenstalidshallen. Jag tror inte att gymnastiksällskapet känner det minsta på samma sätt beträffande Djurgårdshallen.

Det är inte konstigt att gymnastiken, handbollen, badmintonen och bordtennisen går till kommunens fritidsförvaltning med önskemål om att få vara i Brogårdshallen när det är något större på gång.

 IFK handbolls ordförande Pelle Höij säger att han skäms för mycket för att bjuda in långväga gästande lag till Stenstalidshallen. Gymnastiksällskapet kan av praktiska skäl inte ha några tävlingar i Djurgårdshallen, för självklart ska gymnasterna få visa upp sig inför publik och då behövs det läktare.


Jag var förra veckan och lyssnade på Håkan Loob när han talade inför Christinehamns idrottshistoriska sällskap. Han tycker inte att staten och kommuner satsar tillräckligt på ungdomsidrotten och han sa att ungdomsidrotten är det allra viktigaste vi har i Sverige. Övertygad om att idrott är bra för ungdomar så behöver jag inte säga emot, på ett rent själviskt personligt plan. Jag har inga barn som går i skola, jag är frisk och jag har långt kvar till äldrevård, förhoppningsvis.

Men även jag inser förstås att skola, sjukvård och äldreomsorg är viktigare än idrott. Som vanligt handlar allt i slutänden om hur mycket pengar kommunen har att förfoga över.

Att kommunen år efter år har underlåtit att underhålla Kristinehamns idrottshallar har nu ställts på sin spets. Detta genom Värmlands handbollsförbunds beslut att inte tillåta några matcher i Stenstalidshallen förrän golvet håller acceptabelt skick.

Kommunen är på rätt väg. Man vaknade upp förra året. Hösten 2016 påbörjade den relativt nytillträdde fritids- och föreningsutvecklaren Niklas Mellgren en utredning om kommunens idrottsanläggningar. Mellgren fick uppdraget av kommunstyrelsen. Att utredningen tog ett halvår är lätt att förstå eftersom det är ett imponerande arbete som har lagts ner.

Jag har själv läst utredningen och som sportjournalist hade jag jublat om Mellgren hade prioriterat grophall för gymnastiken, konstgräsplan för fotbollen, ny curlinghall och konstsnöanläggning för längdskidåkning. Det gjorde han inte. Han svarade undertecknad att det viktigaste är att ta hand om det som redan finns, att det inte alltid är kul att förvalta men att det är väldigt nödvändigt. Och självklart har Mellgren rätt.


Många har tyckt till på NKP:s Facebooksida efter artiklarna om Stenstalidshallens golv. Stefan Sandberg, ledare i daminnebandylaget, skrev något intressant; ”Dominoeffekten på stans dåliga hallar blir att handboll, badminton, bordtennis och gymnastik tränger ut innebandyns möjligheter att spela matcher vissa helger. Vilket i nästa steg tvingar innebandyn att lägga seriematcher på träningstider i veckan”. Det hade jag inte riktigt tänkt på. Ändå tycker jag inte synd om innebandyföreningen som år efter år i stort sett har ensamrätt till Kristinehamns kommuns överlägset bästa idrottshall. Brogårdshallen alltså.

Gymnastiken och handbollen – som tillsammans med innebandyn är de tre stora i Kristinehamns idrottshallar – får skylla sig själva att de inte krävt ett rotationssystem, vilket skulle vara enkelt att genomföra. Handbollen har visserligen sin identitet knuten till Stenstalidshallen. Jag tror inte att gymnastiksällskapet känner det minsta på samma sätt beträffande Djurgårdshallen.

Det är inte konstigt att gymnastiken, handbollen, badmintonen och bordtennisen går till kommunens fritidsförvaltning med önskemål om att få vara i Brogårdshallen när det är något större på gång.

 IFK handbolls ordförande Pelle Höij säger att han skäms för mycket för att bjuda in långväga gästande lag till Stenstalidshallen. Gymnastiksällskapet kan av praktiska skäl inte ha några tävlingar i Djurgårdshallen, för självklart ska gymnasterna få visa upp sig inför publik och då behövs det läktare.


Jag var förra veckan och lyssnade på Håkan Loob när han talade inför Christinehamns idrottshistoriska sällskap. Han tycker inte att staten och kommuner satsar tillräckligt på ungdomsidrotten och han sa att ungdomsidrotten är det allra viktigaste vi har i Sverige. Övertygad om att idrott är bra för ungdomar så behöver jag inte säga emot, på ett rent själviskt personligt plan. Jag har inga barn som går i skola, jag är frisk och jag har långt kvar till äldrevård, förhoppningsvis.

Men även jag inser förstås att skola, sjukvård och äldreomsorg är viktigare än idrott. Som vanligt handlar allt i slutänden om hur mycket pengar kommunen har att förfoga över.