2016-10-10 06:00

2016-10-10 06:00

Maja var mitt i livet när hon drabbades av stroke

HÄLSA: Vill påminna andra om att lyssna på kroppen

När Maja Boström var 36 år gammal och mitt i livet drabbades hon plötsligt av en stroke. Allt kastades omkull och vardagliga saker som varit självklara tidigare fick hon kämpa för att klara av.
– Jag hade bara kört på och inte tagit varningssignalerna på allvar, säger Maja.

Maja Boström har lärt sig att uppskatta och ta vara på livet. Hon försöker lyssna på sin kropp och fokusera på familj, vänner och sådant som ger glädje tillbaka. Men det har inte alltid varit lika självklart.

Det har nu gått tolv år sedan den där dagen som förändrade hela hennes liv. Maja studerade på heltid till högstadielärare, samtidigt som hon hade en halvtidstjänst som butikschef på Dressman. Dessutom var hon instruktör och ledde gruppträningar på ett gym. Mellan jobb och studier försökte hon få tid för familjelivet med sambon Mikael Krantz samt barnen Hugo och Sanna som då var elva och nio år gamla. Hon och Mikael väntade sitt första gemensamma barn och Maja var gravid i tredje månaden.

– Vi hade också köpt ett hus som var ett riktigt renoveringsprojekt, berättar Maja.

Ofta migrän

Hon rusade fram i livet, men där och då tänkte hon inte så mycket på sin stressade situation.

– Jag kände inte efter utan körde bara på. Men när jag tänker tillbaka på det såhär i efterhand så förstår jag ju att jag var väldigt stressad. Jag hade ofta migrän, var trött, kände mig slutkörd och grät ofta.

Istället för att sjukskriva sig så bet Maja ihop och fortsatte tills hon kräktes av migränen och Mikael fick komma och hämta henne på jobbet.

Efter julruschen det året kände sig Maja helt slutkörd. Det hade varit full fart i butiken samtidigt som det var många tentor och inlämningsuppgifter som skulle vara avklarade innan terminens slut.

Under den här perioden drabbades också hennes styvfar av cancer, vilket naturligtvis påverkade hela familjen med oro. Maja såg fram emot ledigheten som väntade om några dagar och tänkte att hon skulle hålla ut. Men då sa kroppen själv ifrån.

Föll ihop

Den 12 januari 2004 kommer Maja aldrig att glömma. När hon vaknade den morgonen mådde hon inte som vanligt.

– Det kändes som att jag hade en bubbla runt mig, beskriver hon och ögonen tåras av minnena som blossar upp.

Maja berättar att hon stod i hallen för att säga hej då till barnen som skulle gå till skolan. Då vek sig ena sidan av kroppen och hon föll ihop i en hög och grät häftigt. Mikael försökte sätta henne upp mot väggen, men Maja sjönk ihop igen.

– Jag visste inte vad som hade hänt, men förstod att det var något allvarligt när jag såg att Maja bara grät med halva sidan av ansiktet, berättar Mikael som ringde efter en ambulans.

När ambulanspersonalen kom var Maja fortfarande fullt medveten. Hon hörde hur de försökte prata med henne, men hon grät hysteriskt och kunde inte få fram ett ord. Vad hon inte förstod då var att hon tappat talet och blivit förlamad i högra sidan av kroppen.

Blodpropp

Maja fick åka ambulans till lasarettet i Karlskoga där det bland annat gjordes CT-röntgen av hjärnan och togs en rad olika prover. Det visade sig att hon haft en blodpropp som passerat hjärnan och som suttit fast på två ställen.

Maja blev inlagd på intensivvårdsavdelningen där hon övervakades dygnet runt. Hon var fortfarande inte fullt medveten om hur allvarligt sjuk hon var.

– Jag minns att läkaren kom in på rummet, lutade sig över mig och det jag hörde var ordet ”afasi”. Jag tänkte ”herregud, jag är förlamad och kan inte prata” berättar Maja.

Då först gick det upp för henne. Det var många tankar som började snurra i huvudet, men ändå kunde hon inte släppa tanken på sitt jobb.

– Jag hade stenkoll på klockan som hängde på väggen och oroade mig mest för att jag snart var tvungen att öppna butiken. Jag hade inte vett att vara rädd och då kunde jag inte föreställa mig vilken lång rehabtid jag hade framför mig.

Med tanke på att Maja var gravid när hon blev inlagd gjordes kontroller för att se så att inte fostret tagit skada. I inledningsskedet såg allt ut att ha gått bra. Men när ännu ett ultraljud gjordes efter drygt en vecka så fick de ta emot det tunga beskedet att fostret inte levde.

– Det blev ännu en chock för hela familjen, säger Maja.

Rehabilitering

Känseln i benet kom tillbaka under första dygnet på sjukhuset, medan förlamningen i armen höll i sig längre. Efter 1,5 vecka kom talet sakta tillbaka. Maja berättar att hon för första gången på egen hand hade lyckats ta sig upp ur sjukhussängen. Att se sig själv i spegeln efter stroken var chockartat.

– Det var ingen rolig syn. Halva ansiktet hängde och det enda jag fick fram var ”jävla bajs”, säger Maja som såhär i efterhand kan skratta åt minnet.

– Humorn har hjälpt mig mycket i min återhämtning, konstaterar hon.

Tidigt fick Maja påbörja rehabiliteringen, vilket var en tuff och jobbig process. Förutom att kroppen och talet inte fungerade som det skulle upptäckte Maja att hon inte längre kunde läsa.

– Jag fick sätta mig vid datorn för att försöka skriva, men kände inte igen bokstäverna.

Hjärntrötthet

Vägen tillbaka har varit lång och stundtals krokig.

– Det tog nog fem år innan jag kände att jag kunde hänga med i ett samtal och jag kan fortfarande få tunghäfta och inte hitta orden, berättar Maja och förklarar att hon även lider av hjärntrötthet. Skrivandet och läsningen fungerar heller inte lika bra som innan sjukdomen. Det innebär bland annat att hon inte kunnat avsluta sina studier.

– Jag ville verkligen bli lärare och det är en sorg att inte längre ha den valmöjligheten.

Den första tiden hemma fick hon kämpa för att klara av vardagssaker som att borsta håret och öppna posten. Men tack vare en bra grundkondition, mycket vilja, en positiv inställning och stort stöd från nära och kära har Maja trots allt återhämtat sig mycket bra.

Födde sonen

Två år efter sjukdomen blev Maja gravid igen och paret fick den gemensamma sonen Stig som i dag är tio år.

– Han blev lyckopillret för hela familjen mitt i allt elände, säger Maja och skiner upp.

Hon förklarar att barnen Stig, Sanna och Hugo har gett henne mycket positiv energi genom hela rehabiliteringen.

Trots allt hon har tvingats gå igenom har inte Maja låtit sjukdomen sätta hinder för att förverkliga en av sina stora drömmar – att driva en egen klädbutik. När hon för fem år sedan fick chansen att ta över butiken Jon & Jonna i Karlskoga tvekade hon inte en sekund. 2015 öppnade hon även butiken i Kristinehamn.

Maja försöker leva ett så normalt liv som möjligt, men skillnaden nu är att hon lyssnar mer på sin kropp och drar i nödbromsen snabbare vid stressade situationer. I bakhuvudet finns såklart en rädsla för att drabbas igen, även om hon försöker stöta bort de negativa tankarna.

– Jag värdesätter livet på ett annat sätt än jag gjorde tidigare.

Inga svar

Maja har inte fått något svar på vad som orsakade sjukdomen, men hon är själv övertygad om att det var stressen som gjorde att hon blev sjuk.

– När jag ser andra som stressar för mycket vill jag skaka om dem och påminna om vad stress kan göra med kroppen.

Vad vill du säga till alla som tror att de är supermänniskor?

– Ingen är oumbärlig och det är ingen som tackar dig när du ligger där utslagen. Ta vara på vänner, familj och njut av livet.

Maja tycker också att det är viktigt att följa och försöka förverkliga sina drömmar.

– Se inte så många hinder. Man har bara ett liv och det går så jäkla fort, säger Maja och torkar en tår från kinden.

Maja Boström har lärt sig att uppskatta och ta vara på livet. Hon försöker lyssna på sin kropp och fokusera på familj, vänner och sådant som ger glädje tillbaka. Men det har inte alltid varit lika självklart.

Det har nu gått tolv år sedan den där dagen som förändrade hela hennes liv. Maja studerade på heltid till högstadielärare, samtidigt som hon hade en halvtidstjänst som butikschef på Dressman. Dessutom var hon instruktör och ledde gruppträningar på ett gym. Mellan jobb och studier försökte hon få tid för familjelivet med sambon Mikael Krantz samt barnen Hugo och Sanna som då var elva och nio år gamla. Hon och Mikael väntade sitt första gemensamma barn och Maja var gravid i tredje månaden.

– Vi hade också köpt ett hus som var ett riktigt renoveringsprojekt, berättar Maja.

Ofta migrän

Hon rusade fram i livet, men där och då tänkte hon inte så mycket på sin stressade situation.

– Jag kände inte efter utan körde bara på. Men när jag tänker tillbaka på det såhär i efterhand så förstår jag ju att jag var väldigt stressad. Jag hade ofta migrän, var trött, kände mig slutkörd och grät ofta.

Istället för att sjukskriva sig så bet Maja ihop och fortsatte tills hon kräktes av migränen och Mikael fick komma och hämta henne på jobbet.

Efter julruschen det året kände sig Maja helt slutkörd. Det hade varit full fart i butiken samtidigt som det var många tentor och inlämningsuppgifter som skulle vara avklarade innan terminens slut.

Under den här perioden drabbades också hennes styvfar av cancer, vilket naturligtvis påverkade hela familjen med oro. Maja såg fram emot ledigheten som väntade om några dagar och tänkte att hon skulle hålla ut. Men då sa kroppen själv ifrån.

Föll ihop

Den 12 januari 2004 kommer Maja aldrig att glömma. När hon vaknade den morgonen mådde hon inte som vanligt.

– Det kändes som att jag hade en bubbla runt mig, beskriver hon och ögonen tåras av minnena som blossar upp.

Maja berättar att hon stod i hallen för att säga hej då till barnen som skulle gå till skolan. Då vek sig ena sidan av kroppen och hon föll ihop i en hög och grät häftigt. Mikael försökte sätta henne upp mot väggen, men Maja sjönk ihop igen.

– Jag visste inte vad som hade hänt, men förstod att det var något allvarligt när jag såg att Maja bara grät med halva sidan av ansiktet, berättar Mikael som ringde efter en ambulans.

När ambulanspersonalen kom var Maja fortfarande fullt medveten. Hon hörde hur de försökte prata med henne, men hon grät hysteriskt och kunde inte få fram ett ord. Vad hon inte förstod då var att hon tappat talet och blivit förlamad i högra sidan av kroppen.

Blodpropp

Maja fick åka ambulans till lasarettet i Karlskoga där det bland annat gjordes CT-röntgen av hjärnan och togs en rad olika prover. Det visade sig att hon haft en blodpropp som passerat hjärnan och som suttit fast på två ställen.

Maja blev inlagd på intensivvårdsavdelningen där hon övervakades dygnet runt. Hon var fortfarande inte fullt medveten om hur allvarligt sjuk hon var.

– Jag minns att läkaren kom in på rummet, lutade sig över mig och det jag hörde var ordet ”afasi”. Jag tänkte ”herregud, jag är förlamad och kan inte prata” berättar Maja.

Då först gick det upp för henne. Det var många tankar som började snurra i huvudet, men ändå kunde hon inte släppa tanken på sitt jobb.

– Jag hade stenkoll på klockan som hängde på väggen och oroade mig mest för att jag snart var tvungen att öppna butiken. Jag hade inte vett att vara rädd och då kunde jag inte föreställa mig vilken lång rehabtid jag hade framför mig.

Med tanke på att Maja var gravid när hon blev inlagd gjordes kontroller för att se så att inte fostret tagit skada. I inledningsskedet såg allt ut att ha gått bra. Men när ännu ett ultraljud gjordes efter drygt en vecka så fick de ta emot det tunga beskedet att fostret inte levde.

– Det blev ännu en chock för hela familjen, säger Maja.

Rehabilitering

Känseln i benet kom tillbaka under första dygnet på sjukhuset, medan förlamningen i armen höll i sig längre. Efter 1,5 vecka kom talet sakta tillbaka. Maja berättar att hon för första gången på egen hand hade lyckats ta sig upp ur sjukhussängen. Att se sig själv i spegeln efter stroken var chockartat.

– Det var ingen rolig syn. Halva ansiktet hängde och det enda jag fick fram var ”jävla bajs”, säger Maja som såhär i efterhand kan skratta åt minnet.

– Humorn har hjälpt mig mycket i min återhämtning, konstaterar hon.

Tidigt fick Maja påbörja rehabiliteringen, vilket var en tuff och jobbig process. Förutom att kroppen och talet inte fungerade som det skulle upptäckte Maja att hon inte längre kunde läsa.

– Jag fick sätta mig vid datorn för att försöka skriva, men kände inte igen bokstäverna.

Hjärntrötthet

Vägen tillbaka har varit lång och stundtals krokig.

– Det tog nog fem år innan jag kände att jag kunde hänga med i ett samtal och jag kan fortfarande få tunghäfta och inte hitta orden, berättar Maja och förklarar att hon även lider av hjärntrötthet. Skrivandet och läsningen fungerar heller inte lika bra som innan sjukdomen. Det innebär bland annat att hon inte kunnat avsluta sina studier.

– Jag ville verkligen bli lärare och det är en sorg att inte längre ha den valmöjligheten.

Den första tiden hemma fick hon kämpa för att klara av vardagssaker som att borsta håret och öppna posten. Men tack vare en bra grundkondition, mycket vilja, en positiv inställning och stort stöd från nära och kära har Maja trots allt återhämtat sig mycket bra.

Födde sonen

Två år efter sjukdomen blev Maja gravid igen och paret fick den gemensamma sonen Stig som i dag är tio år.

– Han blev lyckopillret för hela familjen mitt i allt elände, säger Maja och skiner upp.

Hon förklarar att barnen Stig, Sanna och Hugo har gett henne mycket positiv energi genom hela rehabiliteringen.

Trots allt hon har tvingats gå igenom har inte Maja låtit sjukdomen sätta hinder för att förverkliga en av sina stora drömmar – att driva en egen klädbutik. När hon för fem år sedan fick chansen att ta över butiken Jon & Jonna i Karlskoga tvekade hon inte en sekund. 2015 öppnade hon även butiken i Kristinehamn.

Maja försöker leva ett så normalt liv som möjligt, men skillnaden nu är att hon lyssnar mer på sin kropp och drar i nödbromsen snabbare vid stressade situationer. I bakhuvudet finns såklart en rädsla för att drabbas igen, även om hon försöker stöta bort de negativa tankarna.

– Jag värdesätter livet på ett annat sätt än jag gjorde tidigare.

Inga svar

Maja har inte fått något svar på vad som orsakade sjukdomen, men hon är själv övertygad om att det var stressen som gjorde att hon blev sjuk.

– När jag ser andra som stressar för mycket vill jag skaka om dem och påminna om vad stress kan göra med kroppen.

Vad vill du säga till alla som tror att de är supermänniskor?

– Ingen är oumbärlig och det är ingen som tackar dig när du ligger där utslagen. Ta vara på vänner, familj och njut av livet.

Maja tycker också att det är viktigt att följa och försöka förverkliga sina drömmar.

– Se inte så många hinder. Man har bara ett liv och det går så jäkla fort, säger Maja och torkar en tår från kinden.