2016-07-29 06:00

2016-07-29 06:00

Trädäcksöknar tar över

KRÖNIKA

Det går en farsot över landet. Tusentals har drabbats, andra har förlorat sina nära och kära under veckor, ja kanske månader. Förhållanden knakar i fogarna och familjeband sätts på svåra prov.

Jag pratar om trädäcken.

Det gjuts plintar och köps trallvirke som om det inte fanns någon morgondag. Eller som om vi faktiskt levde i ett land där man på riktigt kan sitta på ett trädäck och njuta av billigt låd-rosé-vin mer än en handfull kvällar per år. Det köps utemöbler, parasoll och – när den bittra verkligheten kommer i kapp en aning – terrassvärmare.

Vi är ett folk som lever i kollektiv förnekelse. Bara för att värmen hälsar på oss en eller två veckor per år tycker en oroväckande stor andel av befolkningen att det är värt att ägna en hel sommarsemester åt att snickra och hamra ihop ett trädäck.

Kanske är det just att solen och värmen är så ovanliga på våra breddgrader som gör det. Kanske är trädäcken vår tids tempel till solens ära? Kanske är det vår tids sätt att försöka betvinga och beveka vädergudarna. Att om jag bara bygger 30 kvadratmeter trädäck av tryckimpregnerat trallvirke så kommer klimatet att bli lite mer som vid Medelhavet?

Så ni bygger. Investerar i snickarbyxor, verktyg, laservattenpass och ert anletes svett. Bygger i tro och förhoppning om att med ett trädäck kan jag blidka väder, klimatzoner och överjävliga temperaturfall där väderleken på midsommar är densamma som den på nyår.

Vem vet. Kanske fungerar det? Kanske inte. Kanske kommer den där stora loungegruppen i svart plastrotting med fluffiga kuddar mest ge dig huvudvärk när det är dags att baxa in den i förrådet i slutet av september när hoppet om varma kvällar börjar avta. Kanske kommer ni sitta, så där härligt roséfryntliga i den var och varenda kväll.

För några år sedan skulle alla bygga en pergola. Det såg så mysigt ut. Tänk att sitta under en himmel av slingrande vinrankor eller humle. Hur kunde man ens vara lycklig utan en pergola?

Det var ingen som berättade att det inte är så himla kul att tillbringa sommarkvällarna i en överdimensionerad tvättställning. Att det är ett litet elände att få vinrankor att överleva och att man får utslag om man river sig på humle. Nej det är mycket bättre med ett trädäck.

Jag vet var jag kommer vara. I hängmattan. När det snickras och hamras i villaghettot där jag bor leder jag min egen motståndsrörelse. Vi som inte bygger trädäck. Vi som har en gammal brun veranda från 1980-talet (den fungerar för övrigt alldeles utmärkt). I ett gammalt äppelträd har vi hängt upp en hängmatta. Monteringstiden är sisådär två minuter. Inte en tryckad planka i sikte. Här kan jag ligga och lyssna på hamrandet och sågandet när någon förvirrad stackars granne försöker uppnå trädgårdsnirvana med hjälp av cirkelsåg och skruvdragare. Här kan jag ligga och tycka att rosévin är rätt läskigt. Här kan inget nå mig, ingen gigantisk bastulav kapsla in mig.

I hängmattan är jag fri från farsoten.

Jag pratar om trädäcken.

Det gjuts plintar och köps trallvirke som om det inte fanns någon morgondag. Eller som om vi faktiskt levde i ett land där man på riktigt kan sitta på ett trädäck och njuta av billigt låd-rosé-vin mer än en handfull kvällar per år. Det köps utemöbler, parasoll och – när den bittra verkligheten kommer i kapp en aning – terrassvärmare.

Vi är ett folk som lever i kollektiv förnekelse. Bara för att värmen hälsar på oss en eller två veckor per år tycker en oroväckande stor andel av befolkningen att det är värt att ägna en hel sommarsemester åt att snickra och hamra ihop ett trädäck.

Kanske är det just att solen och värmen är så ovanliga på våra breddgrader som gör det. Kanske är trädäcken vår tids tempel till solens ära? Kanske är det vår tids sätt att försöka betvinga och beveka vädergudarna. Att om jag bara bygger 30 kvadratmeter trädäck av tryckimpregnerat trallvirke så kommer klimatet att bli lite mer som vid Medelhavet?

Så ni bygger. Investerar i snickarbyxor, verktyg, laservattenpass och ert anletes svett. Bygger i tro och förhoppning om att med ett trädäck kan jag blidka väder, klimatzoner och överjävliga temperaturfall där väderleken på midsommar är densamma som den på nyår.

Vem vet. Kanske fungerar det? Kanske inte. Kanske kommer den där stora loungegruppen i svart plastrotting med fluffiga kuddar mest ge dig huvudvärk när det är dags att baxa in den i förrådet i slutet av september när hoppet om varma kvällar börjar avta. Kanske kommer ni sitta, så där härligt roséfryntliga i den var och varenda kväll.

För några år sedan skulle alla bygga en pergola. Det såg så mysigt ut. Tänk att sitta under en himmel av slingrande vinrankor eller humle. Hur kunde man ens vara lycklig utan en pergola?

Det var ingen som berättade att det inte är så himla kul att tillbringa sommarkvällarna i en överdimensionerad tvättställning. Att det är ett litet elände att få vinrankor att överleva och att man får utslag om man river sig på humle. Nej det är mycket bättre med ett trädäck.

Jag vet var jag kommer vara. I hängmattan. När det snickras och hamras i villaghettot där jag bor leder jag min egen motståndsrörelse. Vi som inte bygger trädäck. Vi som har en gammal brun veranda från 1980-talet (den fungerar för övrigt alldeles utmärkt). I ett gammalt äppelträd har vi hängt upp en hängmatta. Monteringstiden är sisådär två minuter. Inte en tryckad planka i sikte. Här kan jag ligga och lyssna på hamrandet och sågandet när någon förvirrad stackars granne försöker uppnå trädgårdsnirvana med hjälp av cirkelsåg och skruvdragare. Här kan jag ligga och tycka att rosévin är rätt läskigt. Här kan inget nå mig, ingen gigantisk bastulav kapsla in mig.

I hängmattan är jag fri från farsoten.

  • Adina Magnusson