2016-06-15 06:00

2016-06-15 06:00

Anhöriga till missbrukare får mer stöd

DJÄVULSDANS: Viktigt att veta att man inte är ensam

Ensam är inte stark. Det konstaterar Eva-Stina Andersson som under våren har varit med i en anhöriggrupp där personer som har anhöriga som missbrukar får stöd och hjälp.

Kring varje person som missbrukar finns det i genomsnitt fyra till fem anhöriga som påverkas på olika sätt. Annika Engdahl och Jessica Flood är behandlingsassistenter inom socialförvaltningens Boris-enhet och de vill inte använda ordet medberoende, de förklarar det snarare som möjliggörare. Det kan man vara utan att vara medveten om det.

– Man tror inte själv att man är en möjliggörare. Man tar det inte till sig förrän man får det bekräftat, säger Eva-Stina Andersson.

Hennes dotter har varit fast i missbruk i över tio år och hon förklarar att hon kände sig ensam, som att ingen annan visste hur det var.

– Skulden är det tyngsta, säger hon.

Grupperna vänder sig till anhöriga till personer som missbrukar alkohol, droger eller har ett spelmissbruk.

Efter tv-serien Djävulsdansen var det många anhöriga som insåg att de behöver hjälp och när kommunen la ut information om att man skulle starta anhöriggrupp under våren 2016 på sin facebooksida och hemsida blev de nerringda.

Jessica Flood förklarar att de arbetar utifrån en manual där man har olika teman.

– Man får titta på sig själv och det är då som man ofta upptäcker att man är en möjliggörare, säger hon.

– Det är i välmening men ändå blir det så fel, säger Eva-Stina Andersson.

Byter erfarenheter

I gruppen får deltagarna prata och dela med sig av erfarenheter. Eva-Stina Andersson tycker att det är skönt att veta att man inte är ensam. Efter att den första anhöriggruppen har avslutats har deltagarna beslutat sig för att fortsätta att träffas. De har redan haft en återträff och tillsammans har de bildat en självhjälpsgrupp.

– Det känns jättebra. Jag har levt i det här i elva år. Jag önskar att det fanns uppsökande verksamhet för man är inte så start och tuff i det här, säger Eva-Stina Andersson.

Hon förklarar att det är ett stöd för henne själv när hon nu får möjlighet att stötta andra.

– Det hjälper mig likväl som det hjälper dem, bara att veta att någon annan går igenom samma sak... säger hon.

Och hjälpen behöver man länge. Liksom missbrukare kan behöva stöd hela livet behöver de anhöriga också hjälp.

– Ofta fokuserar man på missbrukaren men man måste behandla hela familjen, säger Annika Engdahl.

När den anhöriga förändrar sitt beteende sätter det även press på den som missbrukar.

– Den enda som man kan förändra är sig själv, säger Jessica Flood.

Fler får chansen

Under hösten kommer ytterligare anhöriggrupper att starta. Målet är att ha två grupper varje termin och det finns fortfarande några få platser kvar.

– Jag är väldigt glad att det här har kommit i gång, säger enhetschef Mary Lind Dalevi.

– Jag hoppas att folk tar tillfället i akt och får hjälp för ensam är inte stark, säger Eva-Stina Andersson.

– Det här ger familjer en möjlighet att få läka, säger Annika Engdahl.

Kring varje person som missbrukar finns det i genomsnitt fyra till fem anhöriga som påverkas på olika sätt. Annika Engdahl och Jessica Flood är behandlingsassistenter inom socialförvaltningens Boris-enhet och de vill inte använda ordet medberoende, de förklarar det snarare som möjliggörare. Det kan man vara utan att vara medveten om det.

– Man tror inte själv att man är en möjliggörare. Man tar det inte till sig förrän man får det bekräftat, säger Eva-Stina Andersson.

Hennes dotter har varit fast i missbruk i över tio år och hon förklarar att hon kände sig ensam, som att ingen annan visste hur det var.

– Skulden är det tyngsta, säger hon.

Grupperna vänder sig till anhöriga till personer som missbrukar alkohol, droger eller har ett spelmissbruk.

Efter tv-serien Djävulsdansen var det många anhöriga som insåg att de behöver hjälp och när kommunen la ut information om att man skulle starta anhöriggrupp under våren 2016 på sin facebooksida och hemsida blev de nerringda.

Jessica Flood förklarar att de arbetar utifrån en manual där man har olika teman.

– Man får titta på sig själv och det är då som man ofta upptäcker att man är en möjliggörare, säger hon.

– Det är i välmening men ändå blir det så fel, säger Eva-Stina Andersson.

Byter erfarenheter

I gruppen får deltagarna prata och dela med sig av erfarenheter. Eva-Stina Andersson tycker att det är skönt att veta att man inte är ensam. Efter att den första anhöriggruppen har avslutats har deltagarna beslutat sig för att fortsätta att träffas. De har redan haft en återträff och tillsammans har de bildat en självhjälpsgrupp.

– Det känns jättebra. Jag har levt i det här i elva år. Jag önskar att det fanns uppsökande verksamhet för man är inte så start och tuff i det här, säger Eva-Stina Andersson.

Hon förklarar att det är ett stöd för henne själv när hon nu får möjlighet att stötta andra.

– Det hjälper mig likväl som det hjälper dem, bara att veta att någon annan går igenom samma sak... säger hon.

Och hjälpen behöver man länge. Liksom missbrukare kan behöva stöd hela livet behöver de anhöriga också hjälp.

– Ofta fokuserar man på missbrukaren men man måste behandla hela familjen, säger Annika Engdahl.

När den anhöriga förändrar sitt beteende sätter det även press på den som missbrukar.

– Den enda som man kan förändra är sig själv, säger Jessica Flood.

Fler får chansen

Under hösten kommer ytterligare anhöriggrupper att starta. Målet är att ha två grupper varje termin och det finns fortfarande några få platser kvar.

– Jag är väldigt glad att det här har kommit i gång, säger enhetschef Mary Lind Dalevi.

– Jag hoppas att folk tar tillfället i akt och får hjälp för ensam är inte stark, säger Eva-Stina Andersson.

– Det här ger familjer en möjlighet att få läka, säger Annika Engdahl.