2016-05-12 18:59

2016-05-12 19:00

Ett vemodigt, men välbehövligt farväl

KRÖNIKA: SOFIA BERGSTRÖM

Var tredje fredag, i lite mer än elva år, har jag tyckt till i NKP.

I min återkommande krönika har jag uttryckt frustration, ilska, glädje, sorg – ja, det mesta ur människans känslospektrum – om allt mellan himmel och jord.

Under årens gång har jag gjort er upprörda, irriterade och i vissa fall ilskna (på mig eller ämnet som jag har skrivit om). Jag har fått er att tänka till. Begrunda. Reflektera. Och ibland har jag fått er att skratta – hoppas jag.

Och det har varit en fantastisk resa.

Men i dag, drygt 190 krönikor senare, är det dags för mig att säga hej då till Sofia tycker till.

Jag har länge bävat inför den här dagen.

Nu är den här, av diverse skäl som jag väljer att inte diskutera i detalj. Det jag kan säga är att dygnets 24 timmar helt enkelt inte räcker till.

Nu ska jag göra som få människor i dagens samhälle gör – lyssna på min kropp och säga stopp.

Det har verkligen inte varit ett lätt beslut. Det är med stort vemod som jag skriver de här orden.

Ett par tårar letar sig fram i ögonvrån och gör sig redo att träffa kinden – vilken sekund som helst. (Det gör inte saken bättre att min Spotifylista med klassisk musik precis har slumpat fram en sorglig låt med namnet Farewell.)

Jag kan för mitt liv inte förstå att det har gått mer än ett decennium sedan jag gick in på Lars Blomkvists kontor och övertygade honom om att jag skulle få skriva krönikor på regelbunden basis.

Jag ser tillbaka på mitt 13-åriga ambitiösa, modiga och viljestarka jag, med energi likt en Duracellkanin, med stor stolthet.

Några av mina tidigare verk ser jag dock tillbaka på med stor skam. I en scrapbook i en källare ligger de för närvarande och samlar damm. Och det kommer de nog att göra ett bra tag till.

I elva år har NKP varit en del av min uppväxt. Sofia tycker till, som först gick under namnet Ung tanke, började som en blåögd och skrikig bebis, för att sedan utvecklas till en trotsig och upprorisk tonåring. Nu är den en mogen och självständig ung vuxen som måste lämna boet. Hur smärtsamt det än känns.

Det är helt enkelt dags.

Tack för dessa lärorika och utvecklande år. Tack för alla uppmuntrande mejl och födelsedagskort som jag har fått genom åren. Och tack för alla de gånger som ni läsare har kommit fram till mig för att diskutera min senaste krönika.

Men ni blir nog inte av med min nuna så lätt. Jag dyker säkert upp igen när ni minst anar det. Därför säger jag inte farväl, utan på återseende kära kristinehamnare.

I min återkommande krönika har jag uttryckt frustration, ilska, glädje, sorg – ja, det mesta ur människans känslospektrum – om allt mellan himmel och jord.

Under årens gång har jag gjort er upprörda, irriterade och i vissa fall ilskna (på mig eller ämnet som jag har skrivit om). Jag har fått er att tänka till. Begrunda. Reflektera. Och ibland har jag fått er att skratta – hoppas jag.

Och det har varit en fantastisk resa.

Men i dag, drygt 190 krönikor senare, är det dags för mig att säga hej då till Sofia tycker till.

Jag har länge bävat inför den här dagen.

Nu är den här, av diverse skäl som jag väljer att inte diskutera i detalj. Det jag kan säga är att dygnets 24 timmar helt enkelt inte räcker till.

Nu ska jag göra som få människor i dagens samhälle gör – lyssna på min kropp och säga stopp.

Det har verkligen inte varit ett lätt beslut. Det är med stort vemod som jag skriver de här orden.

Ett par tårar letar sig fram i ögonvrån och gör sig redo att träffa kinden – vilken sekund som helst. (Det gör inte saken bättre att min Spotifylista med klassisk musik precis har slumpat fram en sorglig låt med namnet Farewell.)

Jag kan för mitt liv inte förstå att det har gått mer än ett decennium sedan jag gick in på Lars Blomkvists kontor och övertygade honom om att jag skulle få skriva krönikor på regelbunden basis.

Jag ser tillbaka på mitt 13-åriga ambitiösa, modiga och viljestarka jag, med energi likt en Duracellkanin, med stor stolthet.

Några av mina tidigare verk ser jag dock tillbaka på med stor skam. I en scrapbook i en källare ligger de för närvarande och samlar damm. Och det kommer de nog att göra ett bra tag till.

I elva år har NKP varit en del av min uppväxt. Sofia tycker till, som först gick under namnet Ung tanke, började som en blåögd och skrikig bebis, för att sedan utvecklas till en trotsig och upprorisk tonåring. Nu är den en mogen och självständig ung vuxen som måste lämna boet. Hur smärtsamt det än känns.

Det är helt enkelt dags.

Tack för dessa lärorika och utvecklande år. Tack för alla uppmuntrande mejl och födelsedagskort som jag har fått genom åren. Och tack för alla de gånger som ni läsare har kommit fram till mig för att diskutera min senaste krönika.

Men ni blir nog inte av med min nuna så lätt. Jag dyker säkert upp igen när ni minst anar det. Därför säger jag inte farväl, utan på återseende kära kristinehamnare.