2016-04-27 06:00

2016-04-27 06:00

Följde syrisk familj på flykt

FLYKTINGKRISEN: Kärt återseende i Kristinehamn

I nästan två månader var familjen Majid på flykt genom Europa från kriget i Syrien. Journalisten Anemona Hartocollis från New York Times följde familjen på nära håll. Genom svårigheter, hopp - och förtvivlan.
Resan ledde familjen till Kristinehamn.

Anemona Hartocollis bor i New York och arbetar på en av världens mest ansedda dagstidningar, New York Times. Hon har grekisk bakgrund och talar flytande grekiska. Därför blev hon utsänd till Aten förra våren för att rapportera om den grekiska finanskrisen.

Efter 1,5 månad i Grekland fick hon avbryta rapporteringen om den ekonomiska situationen och bege sig till ön Kos. Hon hade fått uppgifter om att läget på ön var krisartat, då ett stort antal flyktingar hade tagit sig över havet från Turkiet till Grekland.

Ville följa med

På Kos pratade Anemona med många människor som flytt sina hem i Syrien med hopp om att hitta en trygg plats att bosätta sig på.

– Jag var fascinerad av det faktum att de lämnat sina hem med bara en ryggsäck på ryggen för att ta sig till Europa, utan att egentligen veta vart de var på väg.

Anemona kände att hon ville följa med en familj under deras flykt och rapportera utifrån deras upplevelser. Men situationen var mycket orolig på flera håll och Anemona visste att resan kunde vara riskfylld. Hennes redaktör bad henne att tänka både en och två gånger innan hon bestämde sig.

Tvekade du aldrig?

– Jo, det gjorde jag. Just då var min man och en av mina döttrar på plats i Grekland för att vi skulle ha ett par veckors semester. Jag ville inte lämna dem, samtidigt som jag inte ville säga nej när jag fick möjligheten att åka. Det var ju mitt förslag från början.

Hon fick kontakt med familjen Majid från Syrien, som flydde i en stor grupp bestående av släktingar. I sällskapet fanns bland andra Ahmad Majid, hans gravida fru Jamila Khalil, deras sjuåriga dotter Widad och den fyraårige sonen Zain.

Ahmad berättade att familjen hade väntat länge med att fly sitt hemland. I Syrien drev han klädfabrik tillsammans med sin bror Farid och familjen levde också på sin olivodling. Men fabriken utsattes för våldsamma plundringar och 2013 tvingades bröderna att slå igen tillverkningen. Från att ha haft ett tryggt och stillsamt liv hade deras tillvaro fyllts av rädsla med hot om våld och kidnappning.

Beslutet att fly togs sommaren 2014, då Farid blev kidnappad. För att få honom frisläppt och kunna betala lösensumman tvingades familjen att sälja sitt hus i Turkiet, som de tänkt ha som tillflyktsplats om de skulle behöva fly.

Kom familjen nära

När Anemona träffade familjen hade de redan gjort den riskfyllda färden med gummibåt över Medelhavet. Det hade gått bra och nu väntade en nästan två månader lång resa genom åtta europeiska länder.

Anemona kom familjen mycket nära under resan. Hon delade glädje och sorg, hopp och förtvivlan med dem. Familjen fick uppleva allt från det bästa av Europa med leende människor och öppna armar till det värsta i länder där de möttes av kalla handen, våldsamma poliser, stängda gränser och där de behandlades som brottslingar. Anemona rapporterade dagligen från resan i en blogg på New york times.

Vad gjorde starkast intrycket på dig under den här resan?

– Hur vänliga och generösa alla flyktingar var, trots en mycket hemsk och svår situation. De hjälpte varandra och folk erbjöd mig ofta mat och dryck av det lilla de hade.

Kände sig rädd

Anemona berättar att hon vid ett par tillfällen kände sig riktigt rädd. Ett av dem var när hon och fotografen gömde sig i ett buskage tillsammans med familjen vid gränsen mellan Serbien och Ungern. Det var mitt i natten och endast månens ljus visade dem vägen.

Familjens plan var att ta sig över ett djupt dike och avspärrningar med stora spolar av sylvass taggtråd. Rädslan var stor för att bli upptäckta och tvingas lämna fingeravtryck, vilket skulle hindra familjen från att resa vidare.

Var femtonde minut riktades strålkastarna från de patrullerande vakterna på den ungerska sidan mot dem och familjen kastade sig ner på marken, i skydd av bambuträden. Alla, till och med barnen, var knäpptysta.

Tårgas

– Medan vi satt där i mörkret och väntade på rätt tillfälle var det en annan grupp människor som försökte ta sig över gränsen. Polisen använde tårgas och pepparspray för att hindra dem och vi hörde skrik och gråt från vårt gömställe, berättar Anemona.

Efter tredje försöket lyckades familjen ta sig över till Ungern. Anemona och hennes fotograf stannade kvar på den serbiska sidan.

– Vi hade bestämt oss för att inte göra något olagligt, om vi kunde undvika det. Men jag var rädd för familjens skull, säger hon.

Du reste som journalist, med andra förutsättningar och möjligheter än människorna på flykt. Var det påfrestande att inte kunna hjälpa till?

– Det var en konstant spänning. Inte för att jag inte kunde hjälpa till, utan för att det var svårt att avgöra vad jag borde göra. Därför försökte jag att inte lägga mig i, om det inte var absolut nödvändigt.

Vid ett tillfälle lånade Anemona dock ut pengar och hjälpte till att köpa tågbiljetter från Budapest till Berlin. Hon kände förtroende för familjen och visste att de skulle betala tillbaka.

”Blivit som min familj”

Anemona skiljdes från familjen i samband med en kaosartad situation i Danmark, där resan höll på att ta stopp. Familjen kördes tillbaka till den tyska gränsen och polisen hotade med fängelse om de skulle sätta sin fot i Danmark igen. Men bara några dagar senare ändrades reglerna och flyktingarna tilläts att passera landet.

Den 12 september 2015 fick Anemona ett sms från Ahmad, fyllt av glada ”smileys”, som berättade att familjen hade kommit till Sverige. Det var ren lycka att få det beskedet, berättar hon.

Förra veckan var Anemona i Sverige för att träffa sina syriska vänner i Kristinehamn och göra ett uppföljande reportage. Det var ett kärt återseende.

– Vi kommer att hålla kontakten livet ut. De har blivit som min egen familj, säger hon.

Familjen är ännu inte redo att medverka i NKP, men Anemona intygar att de mår bra. De väntar på besked om uppehållstillstånd och drömmer om att få slå sig till ro och påbörja sitt nya liv i Sverige.

Anemona Hartocollis blogginlägg går att läsa på nytimes.com/migrants

Anemona Hartocollis bor i New York och arbetar på en av världens mest ansedda dagstidningar, New York Times. Hon har grekisk bakgrund och talar flytande grekiska. Därför blev hon utsänd till Aten förra våren för att rapportera om den grekiska finanskrisen.

Efter 1,5 månad i Grekland fick hon avbryta rapporteringen om den ekonomiska situationen och bege sig till ön Kos. Hon hade fått uppgifter om att läget på ön var krisartat, då ett stort antal flyktingar hade tagit sig över havet från Turkiet till Grekland.

Ville följa med

På Kos pratade Anemona med många människor som flytt sina hem i Syrien med hopp om att hitta en trygg plats att bosätta sig på.

– Jag var fascinerad av det faktum att de lämnat sina hem med bara en ryggsäck på ryggen för att ta sig till Europa, utan att egentligen veta vart de var på väg.

Anemona kände att hon ville följa med en familj under deras flykt och rapportera utifrån deras upplevelser. Men situationen var mycket orolig på flera håll och Anemona visste att resan kunde vara riskfylld. Hennes redaktör bad henne att tänka både en och två gånger innan hon bestämde sig.

Tvekade du aldrig?

– Jo, det gjorde jag. Just då var min man och en av mina döttrar på plats i Grekland för att vi skulle ha ett par veckors semester. Jag ville inte lämna dem, samtidigt som jag inte ville säga nej när jag fick möjligheten att åka. Det var ju mitt förslag från början.

Hon fick kontakt med familjen Majid från Syrien, som flydde i en stor grupp bestående av släktingar. I sällskapet fanns bland andra Ahmad Majid, hans gravida fru Jamila Khalil, deras sjuåriga dotter Widad och den fyraårige sonen Zain.

Ahmad berättade att familjen hade väntat länge med att fly sitt hemland. I Syrien drev han klädfabrik tillsammans med sin bror Farid och familjen levde också på sin olivodling. Men fabriken utsattes för våldsamma plundringar och 2013 tvingades bröderna att slå igen tillverkningen. Från att ha haft ett tryggt och stillsamt liv hade deras tillvaro fyllts av rädsla med hot om våld och kidnappning.

Beslutet att fly togs sommaren 2014, då Farid blev kidnappad. För att få honom frisläppt och kunna betala lösensumman tvingades familjen att sälja sitt hus i Turkiet, som de tänkt ha som tillflyktsplats om de skulle behöva fly.

Kom familjen nära

När Anemona träffade familjen hade de redan gjort den riskfyllda färden med gummibåt över Medelhavet. Det hade gått bra och nu väntade en nästan två månader lång resa genom åtta europeiska länder.

Anemona kom familjen mycket nära under resan. Hon delade glädje och sorg, hopp och förtvivlan med dem. Familjen fick uppleva allt från det bästa av Europa med leende människor och öppna armar till det värsta i länder där de möttes av kalla handen, våldsamma poliser, stängda gränser och där de behandlades som brottslingar. Anemona rapporterade dagligen från resan i en blogg på New york times.

Vad gjorde starkast intrycket på dig under den här resan?

– Hur vänliga och generösa alla flyktingar var, trots en mycket hemsk och svår situation. De hjälpte varandra och folk erbjöd mig ofta mat och dryck av det lilla de hade.

Kände sig rädd

Anemona berättar att hon vid ett par tillfällen kände sig riktigt rädd. Ett av dem var när hon och fotografen gömde sig i ett buskage tillsammans med familjen vid gränsen mellan Serbien och Ungern. Det var mitt i natten och endast månens ljus visade dem vägen.

Familjens plan var att ta sig över ett djupt dike och avspärrningar med stora spolar av sylvass taggtråd. Rädslan var stor för att bli upptäckta och tvingas lämna fingeravtryck, vilket skulle hindra familjen från att resa vidare.

Var femtonde minut riktades strålkastarna från de patrullerande vakterna på den ungerska sidan mot dem och familjen kastade sig ner på marken, i skydd av bambuträden. Alla, till och med barnen, var knäpptysta.

Tårgas

– Medan vi satt där i mörkret och väntade på rätt tillfälle var det en annan grupp människor som försökte ta sig över gränsen. Polisen använde tårgas och pepparspray för att hindra dem och vi hörde skrik och gråt från vårt gömställe, berättar Anemona.

Efter tredje försöket lyckades familjen ta sig över till Ungern. Anemona och hennes fotograf stannade kvar på den serbiska sidan.

– Vi hade bestämt oss för att inte göra något olagligt, om vi kunde undvika det. Men jag var rädd för familjens skull, säger hon.

Du reste som journalist, med andra förutsättningar och möjligheter än människorna på flykt. Var det påfrestande att inte kunna hjälpa till?

– Det var en konstant spänning. Inte för att jag inte kunde hjälpa till, utan för att det var svårt att avgöra vad jag borde göra. Därför försökte jag att inte lägga mig i, om det inte var absolut nödvändigt.

Vid ett tillfälle lånade Anemona dock ut pengar och hjälpte till att köpa tågbiljetter från Budapest till Berlin. Hon kände förtroende för familjen och visste att de skulle betala tillbaka.

”Blivit som min familj”

Anemona skiljdes från familjen i samband med en kaosartad situation i Danmark, där resan höll på att ta stopp. Familjen kördes tillbaka till den tyska gränsen och polisen hotade med fängelse om de skulle sätta sin fot i Danmark igen. Men bara några dagar senare ändrades reglerna och flyktingarna tilläts att passera landet.

Den 12 september 2015 fick Anemona ett sms från Ahmad, fyllt av glada ”smileys”, som berättade att familjen hade kommit till Sverige. Det var ren lycka att få det beskedet, berättar hon.

Förra veckan var Anemona i Sverige för att träffa sina syriska vänner i Kristinehamn och göra ett uppföljande reportage. Det var ett kärt återseende.

– Vi kommer att hålla kontakten livet ut. De har blivit som min egen familj, säger hon.

Familjen är ännu inte redo att medverka i NKP, men Anemona intygar att de mår bra. De väntar på besked om uppehållstillstånd och drömmer om att få slå sig till ro och påbörja sitt nya liv i Sverige.

Anemona Hartocollis blogginlägg går att läsa på nytimes.com/migrants