2016-04-18 06:00

2016-04-18 11:34

"Jag förstod inte själv"

LIVET: Emma hamnade i förlossningsdepression

I juli fick Emma Anderdahl en dotter och hade som många andra sett de lyckliga familjebilderna som cirkulerade på sociala medier. Verkligheten blev dock allt annat än underbar den första tiden efter BB.
– Jag målade upp en bild av mysiga promenader och att vi skulle bli den perfekta familjen.

När Emma Anderdahl och Marcus Andersson väl hade åkt in till förlossningen väntade många långa och jobbiga timmar som blev till dygn innan deras lilla Alma väl tittade ut. Emma som hade kämpade länge var helt slut.

– Jag ville inte se på henne när hon väl kommit ut. Jag ville bara att Marcus skulle ta henne så jag fick sova. Jag blev inte alls sådär dökär direkt som alla sa att man skulle bli.

När paret kom hem från BB mådde Emma fortfarande dåligt. Hon blev stressad av att höra Alma skrika och hennes mjölk försvann på grund av stressen.

– Hon gallskrek på nätterna och vi förstod ju först inte att det berodde på att hon inte blev mätt. Mjölken försvann för att jag inte mådde bra.

Spelade ett spratt

Emmas humör var väldigt upp och ner och hon var väldigt ofta ledsen.

– Jag orkade inte med Alma men jag trodde bara att det var hormonerna som spelade mig ett spratt.

När det blev dags för Marcus att gå tillbaka till jobbet igen så blev det ännu värre för Emma och Marcus började oroa sig.

– Jag märkte att ju mer jag var borta desto sämre blev Emma. En kompis frågade mig om vi hade funderat på om det kunde vara en förlossningsdepression så jag började googla. Då stämde nio av tio av symtomen in så jag ringde till 1177 för rådgivning. De såg allvarligt på det och sa att jag verkligen var tvungen att gå vidare med det, säger Marcus.

Han ringde hem till Emma och sa att han kanske hade gjort något dumt bakom ryggen på henne.

– Jag blev ju jätterädd och tänkte ”nu lämnar han mig” men när han berättade att han hade ringt och sökt hjälp så tänkte jag väl att det var lika bra att gå iväg, men jag förstod nog inte riktigt hur illa det var, berättar Emma.

Hon fick en tid hos en kurator som konstaterade att hon led av förlossningsdepression och hon fick nästan på direkten en läkartid och blev sjukskriven.

– Jag tokgrät hela tiden och jag blev sjukskriven på stört. Marcus fick åka direkt till sitt jobb och bli pappaledig på heltid och ta hand om Alma själv. Läkaren sa till mig att jag inte ska göra någonting alls, bara sova och vila. Jag fick även läkemedlet Sertalin, så kallade lyckopiller, utskrivna för att må bättre.

Både Marcus och Emma berömmer Marcus arbetsgivare som stöttade dem till hundra procent.

– Det får ta den tid det tar svarade chefen. Han var verkligen helt underbar när han fick veta hur det låg till, säger Emma.

Hon började sova på övervåningen med öronproppar för att kunna sova.

– Jag fokuserade på att sova och äta och i stället för att jag skulle amma och känna den pressen började Marcus ge Alma ersättning i stället.

Fick hjärtklappning

Under den första tiden led Emma av panikångestattacker och ville inte ens hålla i sin dotter.

– När hon skrek ville jag bara slänga ut henne genom fönstret. Det låter så himla hemskt. Jag har fruktansvärt dåligt samvete nu i efterhand. Jag visste verkligen inte om jag skulle kunna klara av att vara själv med henne igen. Tanken gjorde att jag hulkade mig, spydde och fick hjärtklappning. Jag målade alltid upp det värsta scenariot.

Emma gick under den första tiden på samtal en gång i veckan. En psykolog hjälpte henne med att ta steg för steg och komma i gång med vardagen igen.

– Vi schemalade dagarna efter Almas behov så att jag under korta stunder kunde vila när hon sov och att jag till exempel skulle testa att ge henne mat en eller två gånger för att sedan trappa upp till fler gånger per dag och så vidare.

Lyckopillrena och de nya rutinerna började sakta men säkert hjälpa Emma till att må bättre och i december, när Alma var fem månader, började Marcus att jobba halvtid igen.

– Jag var mycket hemma hos min mamma och pappa inne i stan. Det kändes bättre att vara där än ute på landet där jag hade närheten till folk. I fall något skulle hända.

Nu mår Emma mycket bättre och Marcus har börjat jobba heltid igen.

– Jag jobbar hela tiden med detta men mår helt okej nu. Jag har gått ner från 150 mg till 50 mg av medicinen och håller på att trappa ner. Det kommer ta cirka ett år.

Hjälpa andra

Då sömnen är väldigt viktig för Emmas välmående så tar Marcus fortfarande Alma på nätterna när hon vaknar.

– Jag är inte frisk än men på god väg i alla fall. Det betyder jättemycket att Marcus tar henne på nätterna.

Anledningen till att Emma ville berätta om detta i NKP är för att hon vill hjälpa andra i samma situation.

– Jag är inte ute efter att folk ska tycka synd om mig, jag vill bara vara öppen med det här för att hjälpa andra. Det är okej att må dåligt och man kan få hjälp mycket tidigare än vad jag fick. Jag vill inspirera andra att ta tag i att ringa sjukvården om man mår så här dåligt för jag önskar ingen att må så som jag har gjort.

och hon tillägger:

– Jag jobbar varje dag med mina skuldkänslor och mitt dåliga samvete över att ha lämnat bort henne så mycket. Hon har verkligen fått gå från famn till famn och jag är extremt tacksam över att vi har det kontaktnät vi har för alla runt omkring oss har verkligen ställt upp. De har varit guld värda. Jag har haft sådan extrem tur att få sådan bra hjälp och därför vill jag verkligen uppmana andra i min situation att ringa 1177 om man känner att det inte står rätt till.

När Emma Anderdahl och Marcus Andersson väl hade åkt in till förlossningen väntade många långa och jobbiga timmar som blev till dygn innan deras lilla Alma väl tittade ut. Emma som hade kämpade länge var helt slut.

– Jag ville inte se på henne när hon väl kommit ut. Jag ville bara att Marcus skulle ta henne så jag fick sova. Jag blev inte alls sådär dökär direkt som alla sa att man skulle bli.

När paret kom hem från BB mådde Emma fortfarande dåligt. Hon blev stressad av att höra Alma skrika och hennes mjölk försvann på grund av stressen.

– Hon gallskrek på nätterna och vi förstod ju först inte att det berodde på att hon inte blev mätt. Mjölken försvann för att jag inte mådde bra.

Spelade ett spratt

Emmas humör var väldigt upp och ner och hon var väldigt ofta ledsen.

– Jag orkade inte med Alma men jag trodde bara att det var hormonerna som spelade mig ett spratt.

När det blev dags för Marcus att gå tillbaka till jobbet igen så blev det ännu värre för Emma och Marcus började oroa sig.

– Jag märkte att ju mer jag var borta desto sämre blev Emma. En kompis frågade mig om vi hade funderat på om det kunde vara en förlossningsdepression så jag började googla. Då stämde nio av tio av symtomen in så jag ringde till 1177 för rådgivning. De såg allvarligt på det och sa att jag verkligen var tvungen att gå vidare med det, säger Marcus.

Han ringde hem till Emma och sa att han kanske hade gjort något dumt bakom ryggen på henne.

– Jag blev ju jätterädd och tänkte ”nu lämnar han mig” men när han berättade att han hade ringt och sökt hjälp så tänkte jag väl att det var lika bra att gå iväg, men jag förstod nog inte riktigt hur illa det var, berättar Emma.

Hon fick en tid hos en kurator som konstaterade att hon led av förlossningsdepression och hon fick nästan på direkten en läkartid och blev sjukskriven.

– Jag tokgrät hela tiden och jag blev sjukskriven på stört. Marcus fick åka direkt till sitt jobb och bli pappaledig på heltid och ta hand om Alma själv. Läkaren sa till mig att jag inte ska göra någonting alls, bara sova och vila. Jag fick även läkemedlet Sertalin, så kallade lyckopiller, utskrivna för att må bättre.

Både Marcus och Emma berömmer Marcus arbetsgivare som stöttade dem till hundra procent.

– Det får ta den tid det tar svarade chefen. Han var verkligen helt underbar när han fick veta hur det låg till, säger Emma.

Hon började sova på övervåningen med öronproppar för att kunna sova.

– Jag fokuserade på att sova och äta och i stället för att jag skulle amma och känna den pressen började Marcus ge Alma ersättning i stället.

Fick hjärtklappning

Under den första tiden led Emma av panikångestattacker och ville inte ens hålla i sin dotter.

– När hon skrek ville jag bara slänga ut henne genom fönstret. Det låter så himla hemskt. Jag har fruktansvärt dåligt samvete nu i efterhand. Jag visste verkligen inte om jag skulle kunna klara av att vara själv med henne igen. Tanken gjorde att jag hulkade mig, spydde och fick hjärtklappning. Jag målade alltid upp det värsta scenariot.

Emma gick under den första tiden på samtal en gång i veckan. En psykolog hjälpte henne med att ta steg för steg och komma i gång med vardagen igen.

– Vi schemalade dagarna efter Almas behov så att jag under korta stunder kunde vila när hon sov och att jag till exempel skulle testa att ge henne mat en eller två gånger för att sedan trappa upp till fler gånger per dag och så vidare.

Lyckopillrena och de nya rutinerna började sakta men säkert hjälpa Emma till att må bättre och i december, när Alma var fem månader, började Marcus att jobba halvtid igen.

– Jag var mycket hemma hos min mamma och pappa inne i stan. Det kändes bättre att vara där än ute på landet där jag hade närheten till folk. I fall något skulle hända.

Nu mår Emma mycket bättre och Marcus har börjat jobba heltid igen.

– Jag jobbar hela tiden med detta men mår helt okej nu. Jag har gått ner från 150 mg till 50 mg av medicinen och håller på att trappa ner. Det kommer ta cirka ett år.

Hjälpa andra

Då sömnen är väldigt viktig för Emmas välmående så tar Marcus fortfarande Alma på nätterna när hon vaknar.

– Jag är inte frisk än men på god väg i alla fall. Det betyder jättemycket att Marcus tar henne på nätterna.

Anledningen till att Emma ville berätta om detta i NKP är för att hon vill hjälpa andra i samma situation.

– Jag är inte ute efter att folk ska tycka synd om mig, jag vill bara vara öppen med det här för att hjälpa andra. Det är okej att må dåligt och man kan få hjälp mycket tidigare än vad jag fick. Jag vill inspirera andra att ta tag i att ringa sjukvården om man mår så här dåligt för jag önskar ingen att må så som jag har gjort.

och hon tillägger:

– Jag jobbar varje dag med mina skuldkänslor och mitt dåliga samvete över att ha lämnat bort henne så mycket. Hon har verkligen fått gå från famn till famn och jag är extremt tacksam över att vi har det kontaktnät vi har för alla runt omkring oss har verkligen ställt upp. De har varit guld värda. Jag har haft sådan extrem tur att få sådan bra hjälp och därför vill jag verkligen uppmana andra i min situation att ringa 1177 om man känner att det inte står rätt till.