2016-04-01 15:37

2016-04-01 15:37

Saknar sång och musik

BJÖRNEBORG: Svea Andersson fyller 103 år i dag

1913 var Gustav V kung och Karl Staaf statsminister. Första världskriget var ännu ett år borta och läkemedelsföretaget Astra grundades. Den 1 april föddes ett litet flickebarn i Björneborg och hon firade i dag sin 103-årsdag.

– Jag brukar säga att jag var det årets aprilskämt, säger Svea Andersson med ett skratt.

Humöret är det inget fel på även om både hörsel och syn har blivit sämre med åren. Det är tur att dottern Carola kan stötta när hörseln och minnet sviker ibland.

Svea berättar att hon bodde i brukshusen och har varit Björneborg trogen hela livet.

– Men ändå inte. Jag var piga i Karlskoga några år, hos ingenjörsfamiljen Nordkvist i Sandviken. De hade två pojkar som hette Lars och Percy, minns hon.

Som med så många andra kvinnor i den generationen blev det inte så mycket med förvärvsarbete sedan hon gift sig.

– Jag har inte varit annat än piga. Och dåligt betalt har det varit, säger Svea.

Hon flyttade tillbaka till Björneborg på 1930-talet och gifte sig med Axel Andersson 1937. Han jobbade som så många andra björneborgare på bruket och Svea blev hemmafru.

Gjorde kort

Carola berättar att modern var duktig att teckna och texta. Därför fick hon ofta göra kort till olika uppvaktningar.

– Hon hade alltid någon beställning på gång. Det var synd att hon inte fick chansen att utveckla sina talanger, men det var väl så på den tiden, säger Carola.

En annan sak som intresserat Svea är musik. Hon har alltid varit med i kyrkokören, men hon tyckte också om att komma ut och dansa.

– Jag var alltid först upp på dansgolvet och sist av, säger hon.

Var det folkparken som gällde då?

– På sommaren var det folkparken och på vintern var det Folkets hus.

Svea spelade själv piano och orgel, men under samtalet kryper det fram att det dessutom står en cittra i något av skåpen. Tyvärr är synen för dålig för att hon ska kunna spela själv längre. Sång och musik är något hon saknar.

– Tänk om de kunde få hit lite dansmusik så att man fick dansa igen. Det ska vara fart på benen, säger hon glatt.

Axel gick bort 1986, men tack vare stöd från Carola kunde Svea bo kvar i sin HSB-lägenhet ända till 2009. Då flyttade hon till Skogshyddan där hon ser ut att trivas ganska bra.

– Men maten är för salt. Den blir det om man lagar på buljong, man ska laga mat på riktigt vis, säger Svea Andersson bestämt.

Lite av den gamla morskheten finns kvar.

– Hon var känd i Björneborg för att vara ganska morsk av sig, säger dottern med ett leende mot sin gamla mor.

– Jag brukar säga att jag var det årets aprilskämt, säger Svea Andersson med ett skratt.

Humöret är det inget fel på även om både hörsel och syn har blivit sämre med åren. Det är tur att dottern Carola kan stötta när hörseln och minnet sviker ibland.

Svea berättar att hon bodde i brukshusen och har varit Björneborg trogen hela livet.

– Men ändå inte. Jag var piga i Karlskoga några år, hos ingenjörsfamiljen Nordkvist i Sandviken. De hade två pojkar som hette Lars och Percy, minns hon.

Som med så många andra kvinnor i den generationen blev det inte så mycket med förvärvsarbete sedan hon gift sig.

– Jag har inte varit annat än piga. Och dåligt betalt har det varit, säger Svea.

Hon flyttade tillbaka till Björneborg på 1930-talet och gifte sig med Axel Andersson 1937. Han jobbade som så många andra björneborgare på bruket och Svea blev hemmafru.

Gjorde kort

Carola berättar att modern var duktig att teckna och texta. Därför fick hon ofta göra kort till olika uppvaktningar.

– Hon hade alltid någon beställning på gång. Det var synd att hon inte fick chansen att utveckla sina talanger, men det var väl så på den tiden, säger Carola.

En annan sak som intresserat Svea är musik. Hon har alltid varit med i kyrkokören, men hon tyckte också om att komma ut och dansa.

– Jag var alltid först upp på dansgolvet och sist av, säger hon.

Var det folkparken som gällde då?

– På sommaren var det folkparken och på vintern var det Folkets hus.

Svea spelade själv piano och orgel, men under samtalet kryper det fram att det dessutom står en cittra i något av skåpen. Tyvärr är synen för dålig för att hon ska kunna spela själv längre. Sång och musik är något hon saknar.

– Tänk om de kunde få hit lite dansmusik så att man fick dansa igen. Det ska vara fart på benen, säger hon glatt.

Axel gick bort 1986, men tack vare stöd från Carola kunde Svea bo kvar i sin HSB-lägenhet ända till 2009. Då flyttade hon till Skogshyddan där hon ser ut att trivas ganska bra.

– Men maten är för salt. Den blir det om man lagar på buljong, man ska laga mat på riktigt vis, säger Svea Andersson bestämt.

Lite av den gamla morskheten finns kvar.

– Hon var känd i Björneborg för att vara ganska morsk av sig, säger dottern med ett leende mot sin gamla mor.