2015-10-30 06:00

2015-10-30 13:06

Nu tänder vi ljusen igen

MAGNUS CARLSSON

Jag bor alldeles intill Ruds kyrkogård i Karlstad. Ställer jag mig på balkongen och tittar åt vänster ser jag den. Den kommande helgen lär den vara fylld med ljus. Det är ett skådespel jag uppskattar. Vi brukar alltid ta en promenad till kyrkogården på Allhelgonahelgen.

Det är något speciellt med stämningen. Längs gångarna in till kyrkogården står gravljus utställda och markerar vägen mer än de lyser upp. Folk för lågmälda samtal. Vi anar dem vi möter längs de mörka gångarna mer än vi ser dem. På gravarna brinner tusentals ljus. I minneslundarna är det svårt att hitta plats för sitt ljus.

Eftersom vi inte har någon av våra egna liggande där går vi till minneslundarna för att tända våra ljus. Vi brukar besöka både skogslunden och parklunden. Ett ljus på varje ställe. Så skänker vi en kort tanke till dem vi tänt för innan vi går vidare.

Men i år är det inte som vanligt. Eftersom det är höstlov har vi på sonens önskemål valt att ta en vecka på Gran Canaria. Därför blir det ljuständning i Svenska kyrkan i San Agustin.

För ett ljus ska tändas. Det ska tändas för min pappa som gick bort tidigare i höstas. Han började känna sig dålig vid midsommar och vände sig till vårdcentralen i Grums för att få hjälp med sina magbesvär. Men där hade ”cykelreparatörerna” (pappas uttryck, inte mitt) gissningstävlan om vad det kunde vara för fel på honom. Det var först när vi körde honom till akuten som en läkare sade att det kunde vara en tumör. Dagen efter röntgades han och diagnosen var cancer av värsta slaget. Aggressiv och omöjlig att operera.

Tre veckor senare var han borta.

En liten tröst i eländet är läkarens ord om att utgången hade blivit den samma även om vi hade fått beskedet redan i juni. Kanske var det lika bra som skedde? Livet kunde pågå som vanligt under sommaren. Jag tror inte att pappa hade haft det bättre om han vetat att det var cancer som härjade i magen på honom än om det var tarmvred, njurbäckeninflammation eller vad nu ”cykelreparatörerna” gissade på.

Den sista veckan samlades hela familjen och vakade på hans rum. Det var många tårar, men också en hel del skratt. Vi delade minnen från vårt liv tillsammans med pappa. Vi fanns där och höll hans hand. Han fick något att dricka när han var törstig. Vi kramades. Vi grät.

Vi var tillsammans.

Som den spjuver han var fick pappa sista ordet. När vi barn kom upp på sjukhuset den där lördagen hade han redan hunnit iväg. Jag tolkar det som om att han ville ha en sista morgon i lugn och ro med mamma utan en massa ungar. Det kunde de få efter 52 år tillsammans.

Så ikväll tänder jag ett ljus för pappa.

Jag saknar honom...

Det är något speciellt med stämningen. Längs gångarna in till kyrkogården står gravljus utställda och markerar vägen mer än de lyser upp. Folk för lågmälda samtal. Vi anar dem vi möter längs de mörka gångarna mer än vi ser dem. På gravarna brinner tusentals ljus. I minneslundarna är det svårt att hitta plats för sitt ljus.

Eftersom vi inte har någon av våra egna liggande där går vi till minneslundarna för att tända våra ljus. Vi brukar besöka både skogslunden och parklunden. Ett ljus på varje ställe. Så skänker vi en kort tanke till dem vi tänt för innan vi går vidare.

Men i år är det inte som vanligt. Eftersom det är höstlov har vi på sonens önskemål valt att ta en vecka på Gran Canaria. Därför blir det ljuständning i Svenska kyrkan i San Agustin.

För ett ljus ska tändas. Det ska tändas för min pappa som gick bort tidigare i höstas. Han började känna sig dålig vid midsommar och vände sig till vårdcentralen i Grums för att få hjälp med sina magbesvär. Men där hade ”cykelreparatörerna” (pappas uttryck, inte mitt) gissningstävlan om vad det kunde vara för fel på honom. Det var först när vi körde honom till akuten som en läkare sade att det kunde vara en tumör. Dagen efter röntgades han och diagnosen var cancer av värsta slaget. Aggressiv och omöjlig att operera.

Tre veckor senare var han borta.

En liten tröst i eländet är läkarens ord om att utgången hade blivit den samma även om vi hade fått beskedet redan i juni. Kanske var det lika bra som skedde? Livet kunde pågå som vanligt under sommaren. Jag tror inte att pappa hade haft det bättre om han vetat att det var cancer som härjade i magen på honom än om det var tarmvred, njurbäckeninflammation eller vad nu ”cykelreparatörerna” gissade på.

Den sista veckan samlades hela familjen och vakade på hans rum. Det var många tårar, men också en hel del skratt. Vi delade minnen från vårt liv tillsammans med pappa. Vi fanns där och höll hans hand. Han fick något att dricka när han var törstig. Vi kramades. Vi grät.

Vi var tillsammans.

Som den spjuver han var fick pappa sista ordet. När vi barn kom upp på sjukhuset den där lördagen hade han redan hunnit iväg. Jag tolkar det som om att han ville ha en sista morgon i lugn och ro med mamma utan en massa ungar. Det kunde de få efter 52 år tillsammans.

Så ikväll tänder jag ett ljus för pappa.

Jag saknar honom...