2015-10-30 06:00

2015-10-30 06:00

Linda Jansson kämpar mot bröstcancern

LIVET: "Tidigare var jag rädd för att dö ung men jag har bestämt mig att jag inte ska göra det"

I juli fick hon beskedet att hon hade drabbats av bröstcancer. Nu bloggar hon om livet som cancersjuk och har bestämt sig för att ge cancern vad den tål. Möt Linda Jansson, en färgstark och kämpande fighter.

Vi slår oss ner i köket med varsin kaffe och bulle. På golvet ligger hunden Bimbo och tittar på oss med sina mörka ögon. Det är ingen enkel uppgift som ska göras, cancer är ett känsloladdat ord, men Linda Jansson vill dela med sig. Hon tänker att det kanske kan hjälpa andra.

Linda är i 30-årsåldern och uppvuxen i Kristinehamn. För några månader sedan levde hon ett helt vanligt liv tillsammans med sin sambo Erik. De hade sedan några år varit bosatta i Oslo där hon precis hade fått sitt drömjobb som butikschef i en klädbutik. Hon och Erik hade förlovat sig i januari och de väntade på att livet skulle utvecklas och att bilda familj stod näst på tur. Det var när tiden var som mest rätt som det oförutsägbara hände.

– I mars hittade jag en knöl i en av armhålorna. Jag tänkte att jag nog skulle kolla upp den men jag var inte så rädd för att det skulle vara något farligt, berättar hon.

Linda beställde en tid hos en läkare och fick beskedet att det var en svullen lymfkörtel hon kände.

– Jag hade bestämt mig för att träffa två oberoende läkare för att vara på säkra sidan. Även doktor nummer två sa att det handlade om en svullen lymfkörtel men skickade mig vidare på mammografi.

Hittade ny knöl

Efter ett tag hittade Linda ytterligare en knöl, denna gång satt den i bröstet. Under semestern åkte Linda och hennes sambo hem till Kristinehamn då även tiden för mammografin väntade.

– Jag gjorde både mammografi och ultraljud i Karlstad och efteråt sa sköterskorna att jag behövde göra en biopsi. Jag tänkte inte så mycket just då mer än att jag tyckte att det var skönt att de kollade upp ordentligt så att det inte var något som var fel.

En vecka gick och sedan var det dags för Linda att åka till Karlstad igen för att träffa en läkare och prata om resultatet.

– Inte ens då hade jag onda aningar utan jag och Erik hade bestämt att direkt efter besöket skulle vi hälsa på hans bror. Vi tänkte snabbt in, snabbt ut.

Men så blev det inte. Tillsammans med en läkare och en sköterska satte de sig ner i ett rum och pratade om hur hon hade hittat knölarna och hur hon kände.

– Sedan såg jag sköterskans tårfyllda ögon och då förstod jag och fick panikångest. Läkaren berättade att det tyvärr var cancer de hade hittat och då kom tårarna direkt. Det var som att jag förstod fast ändå inte. Att tappa kontrollen fick helt plötsligt en helt ny innebörd.

Linda beskriver känslan som om att livet skulle vara över.

– Allting rasade. Jag kommer ihåg att jag frågade läkaren om jag skulle dö. Det var så svårt att ta in.

Efter beskedet åkte Linda hem och berättade för nära och kära samma dag.

– Det jobbigaste var att berätta för pappa eftersom mamma dog ung i cancer. Jag minns att jag räknade ner minuterna innan jag skulle säga det till honom. Hur berättar man för sin pappa att hans dotter också har cancer, säger Linda medan några tårar rullar ner för hennes kind.

Linda valde att inte berätta för de som inte stod henne lika nära.

– Det kändes tabu. Jag ville inte berätta förutom för de närmsta. Jag vet hur snabbt saker sprider sig i en sådan liten stad och jag ville inte vara ”hon den där som har fått cancer”.

Då kom vändpunkten

Linda levde den första tiden efter beskedet med dödsångest och berättar att hon grät varje dag, men när hon blev kallad till sin första cellgiftbehandling kom vändpunkten.

– När de första dropparna kom in i mitt blod bestämde jag mig. Då kom kämparglöden. Nu fanns det ingen återvändo, jag skulle igenom skiten, säger hon och ler.

På sjukhuset i Karlstad träffade hon även en tjej som är lika gammal som hon själv med samma diagnos.

– Det har hjälpt mig jättemycket. Hon förstår vad man går igenom och vi hörs varje vecka. Det känns skönt att prata med någon i samma situation.

Delade på en flaska

Efter första behandlingen rakade Linda av sig sitt hår. Hon berättar att hennes hår var väldigt viktigt för henne och att hon nu använder en peruk för att slippa tänka på att det är borta.

– Det kan låta konstigt men jag tyckte att det var en av de värsta sakerna med det här. Att jag skulle tappa mitt långa hår. Men i stället för att jag skulle tappa allt bestämde jag mig för att cancern inte skulle få ta mitt hår, så jag valde att raka bort det innan det hade lossnat så mycket. Jag och Erik delade på en flaska Cava och så rakade vi bort det. Tårarna rann men det kändes ändå bättre än vad jag trodde att det skulle göra. Nu har jag aldrig peruk när jag är hemma och inomhus, men jag sätter på den när jag går ut.

När cancerbeskedet kom hade Linda och Erik planerat att försöka skaffa barn, något som helt blev satt på paus.

– Vi fick reda på att våra chanser att kunna bli gravida efter cellgiftbehandlingarna skulle vara små. Det kanske skulle kunna gå eftersom jag är ung och kroppen kan återhämta sig, men läkarna frågade om vi ville frysa in ägg för att öka våra chanser att starta familj i framtiden så det gjorde vi.

Fyra av sex

I skrivandets stund har Linda genomgått fyra av totalt sex cellgiftsbehandligar. Efter de sex behandlingarna väntar operation och strålning.

– Det kommer vara en lång resa. Strålningen ska ske fem gånger i veckan, fem veckor i sträck och därefter ska jag få en spruta en gång i månaden under ett års tid.

Linda ser ljust på framtiden och tror att alla människor besitter någon slags stark kämparglöd inom sig.

– Tidigare var jag rädd för att dö ung men jag har bestämt mig att jag inte ska göra det.

Det blir dags att runda av och Linda tar med sig Bimbo ut för fotografering.

– Sitter peruken bra? frågar hon och skrattar och det är då man förstår vilken fantastisk inställning Linda har till allt detta. Hon har bestämt sig, hon ska besegra cancern.

Linda bloggar om sin resa på www.lindajanssons.com

Vi slår oss ner i köket med varsin kaffe och bulle. På golvet ligger hunden Bimbo och tittar på oss med sina mörka ögon. Det är ingen enkel uppgift som ska göras, cancer är ett känsloladdat ord, men Linda Jansson vill dela med sig. Hon tänker att det kanske kan hjälpa andra.

Linda är i 30-årsåldern och uppvuxen i Kristinehamn. För några månader sedan levde hon ett helt vanligt liv tillsammans med sin sambo Erik. De hade sedan några år varit bosatta i Oslo där hon precis hade fått sitt drömjobb som butikschef i en klädbutik. Hon och Erik hade förlovat sig i januari och de väntade på att livet skulle utvecklas och att bilda familj stod näst på tur. Det var när tiden var som mest rätt som det oförutsägbara hände.

– I mars hittade jag en knöl i en av armhålorna. Jag tänkte att jag nog skulle kolla upp den men jag var inte så rädd för att det skulle vara något farligt, berättar hon.

Linda beställde en tid hos en läkare och fick beskedet att det var en svullen lymfkörtel hon kände.

– Jag hade bestämt mig för att träffa två oberoende läkare för att vara på säkra sidan. Även doktor nummer två sa att det handlade om en svullen lymfkörtel men skickade mig vidare på mammografi.

Hittade ny knöl

Efter ett tag hittade Linda ytterligare en knöl, denna gång satt den i bröstet. Under semestern åkte Linda och hennes sambo hem till Kristinehamn då även tiden för mammografin väntade.

– Jag gjorde både mammografi och ultraljud i Karlstad och efteråt sa sköterskorna att jag behövde göra en biopsi. Jag tänkte inte så mycket just då mer än att jag tyckte att det var skönt att de kollade upp ordentligt så att det inte var något som var fel.

En vecka gick och sedan var det dags för Linda att åka till Karlstad igen för att träffa en läkare och prata om resultatet.

– Inte ens då hade jag onda aningar utan jag och Erik hade bestämt att direkt efter besöket skulle vi hälsa på hans bror. Vi tänkte snabbt in, snabbt ut.

Men så blev det inte. Tillsammans med en läkare och en sköterska satte de sig ner i ett rum och pratade om hur hon hade hittat knölarna och hur hon kände.

– Sedan såg jag sköterskans tårfyllda ögon och då förstod jag och fick panikångest. Läkaren berättade att det tyvärr var cancer de hade hittat och då kom tårarna direkt. Det var som att jag förstod fast ändå inte. Att tappa kontrollen fick helt plötsligt en helt ny innebörd.

Linda beskriver känslan som om att livet skulle vara över.

– Allting rasade. Jag kommer ihåg att jag frågade läkaren om jag skulle dö. Det var så svårt att ta in.

Efter beskedet åkte Linda hem och berättade för nära och kära samma dag.

– Det jobbigaste var att berätta för pappa eftersom mamma dog ung i cancer. Jag minns att jag räknade ner minuterna innan jag skulle säga det till honom. Hur berättar man för sin pappa att hans dotter också har cancer, säger Linda medan några tårar rullar ner för hennes kind.

Linda valde att inte berätta för de som inte stod henne lika nära.

– Det kändes tabu. Jag ville inte berätta förutom för de närmsta. Jag vet hur snabbt saker sprider sig i en sådan liten stad och jag ville inte vara ”hon den där som har fått cancer”.

Då kom vändpunkten

Linda levde den första tiden efter beskedet med dödsångest och berättar att hon grät varje dag, men när hon blev kallad till sin första cellgiftbehandling kom vändpunkten.

– När de första dropparna kom in i mitt blod bestämde jag mig. Då kom kämparglöden. Nu fanns det ingen återvändo, jag skulle igenom skiten, säger hon och ler.

På sjukhuset i Karlstad träffade hon även en tjej som är lika gammal som hon själv med samma diagnos.

– Det har hjälpt mig jättemycket. Hon förstår vad man går igenom och vi hörs varje vecka. Det känns skönt att prata med någon i samma situation.

Delade på en flaska

Efter första behandlingen rakade Linda av sig sitt hår. Hon berättar att hennes hår var väldigt viktigt för henne och att hon nu använder en peruk för att slippa tänka på att det är borta.

– Det kan låta konstigt men jag tyckte att det var en av de värsta sakerna med det här. Att jag skulle tappa mitt långa hår. Men i stället för att jag skulle tappa allt bestämde jag mig för att cancern inte skulle få ta mitt hår, så jag valde att raka bort det innan det hade lossnat så mycket. Jag och Erik delade på en flaska Cava och så rakade vi bort det. Tårarna rann men det kändes ändå bättre än vad jag trodde att det skulle göra. Nu har jag aldrig peruk när jag är hemma och inomhus, men jag sätter på den när jag går ut.

När cancerbeskedet kom hade Linda och Erik planerat att försöka skaffa barn, något som helt blev satt på paus.

– Vi fick reda på att våra chanser att kunna bli gravida efter cellgiftbehandlingarna skulle vara små. Det kanske skulle kunna gå eftersom jag är ung och kroppen kan återhämta sig, men läkarna frågade om vi ville frysa in ägg för att öka våra chanser att starta familj i framtiden så det gjorde vi.

Fyra av sex

I skrivandets stund har Linda genomgått fyra av totalt sex cellgiftsbehandligar. Efter de sex behandlingarna väntar operation och strålning.

– Det kommer vara en lång resa. Strålningen ska ske fem gånger i veckan, fem veckor i sträck och därefter ska jag få en spruta en gång i månaden under ett års tid.

Linda ser ljust på framtiden och tror att alla människor besitter någon slags stark kämparglöd inom sig.

– Tidigare var jag rädd för att dö ung men jag har bestämt mig att jag inte ska göra det.

Det blir dags att runda av och Linda tar med sig Bimbo ut för fotografering.

– Sitter peruken bra? frågar hon och skrattar och det är då man förstår vilken fantastisk inställning Linda har till allt detta. Hon har bestämt sig, hon ska besegra cancern.

Linda bloggar om sin resa på www.lindajanssons.com