2015-10-23 06:00

2015-10-23 06:00

Om medmänsklighet...

SANNA SANDBERG

...och hopp om framtiden.

Häromdagen såg jag en statusuppdatering på Facebook som fick mig att stanna upp i scrollandet. Det var en gammal lärare till mig som hade delat med sig av en liten händelse ur sitt liv.

Hon var på den lokala pizzerian där hon bor och väntade på att få familjens pizzor, betala och gå hem. Före henne stod det en äldre man. Mannen som hon uppfattade som en ensam själ hade beställt en pizza som han förmodligen skulle gå hem och äta i sin ensamhet. Men det var ett problem. Den äldre mannens kontokort fungerade inte och han hade inga kontanter. Han och pizzabagaren krånglade i tio minuter och antingen var det tekniken som inte var med dem eller så hade den äldre mannen kanske slagit fel kod eller helt enkelt tömt sitt konto på pengar. Mannen var uppgiven och kunde inte betala. Då tog min gamla lärare tag i saken och gick fram till kassan och betalade mannens pizza också. Hon kände medlidande och kunde inte se på när mannen skulle behöva lämna pizzerian utan sin mat. ”Det är så man gör om man är en medmänniska” skrev hon i sin statusuppdatering. Människorna runt omkring i lokalen stirrade på henne som om hon var galen när hon hjälpte den främmande farbrorn, men mannen i fråga var så tacksam och kallade henne för sin ängel.

Och det är det jag vill få fram i den här krönikan gott folk. Min tro på medmänskligheten. Den fina, den frivilliga och den spontana. Vi måste hjälpa varandra. Vi måste ta hand om varandra. Det handlar inte bara om att hjälpa till ekonomiskt, det har inte alla möjlighet till, men enkla små saker i vardagen.

Jag hälsar på nästan alla jag möter. Ett hej och ett leende kan göra så mycket. Det kan vara en äldre dam sittandes på rollatorn på stan, en nyanländ flykting som tvingats lämna sin familj i hemlandet eller ett ensamt barn på väg hem efter en skoldag. Vem som helst kan behöva ett hej och ett leende just den dagen du bestämmer dig för att ge dem det. Det kanske inte syns på personens yttre hur det känns inombords.

När jag intervjuade en man som bodde på ett äldreboende en gång i tiden saknade han riktigt god potatis, sådan han åt hemma innan han kom till äldreboendet. Han tyckte inte om den kalla och hårda han fick nu så jag åkte helt enkelt dit med riktigt god potatis åt honom. Ni kan kanske föreställa er hans lycka.

Ja, ni förstår själva grejen. Dela med er av er själva och ge till dem som behöver. Alla behöver bli sedda, det är i alla fall min filosofi. Nästa gång kanske det är du själv som behöver en klapp på axeln eller en tiokrona till korven du just beställt. I en hård och tuff värld räcker det med så lite för att göra så mycket. Den här statusuppdateringen fick i alla fall mig att känna hopp om framtiden och hopp om oss människor som stolta kan kalla oss själva för medmänniskor.

...och hopp om framtiden.

Häromdagen såg jag en statusuppdatering på Facebook som fick mig att stanna upp i scrollandet. Det var en gammal lärare till mig som hade delat med sig av en liten händelse ur sitt liv.

Hon var på den lokala pizzerian där hon bor och väntade på att få familjens pizzor, betala och gå hem. Före henne stod det en äldre man. Mannen som hon uppfattade som en ensam själ hade beställt en pizza som han förmodligen skulle gå hem och äta i sin ensamhet. Men det var ett problem. Den äldre mannens kontokort fungerade inte och han hade inga kontanter. Han och pizzabagaren krånglade i tio minuter och antingen var det tekniken som inte var med dem eller så hade den äldre mannen kanske slagit fel kod eller helt enkelt tömt sitt konto på pengar. Mannen var uppgiven och kunde inte betala. Då tog min gamla lärare tag i saken och gick fram till kassan och betalade mannens pizza också. Hon kände medlidande och kunde inte se på när mannen skulle behöva lämna pizzerian utan sin mat. ”Det är så man gör om man är en medmänniska” skrev hon i sin statusuppdatering. Människorna runt omkring i lokalen stirrade på henne som om hon var galen när hon hjälpte den främmande farbrorn, men mannen i fråga var så tacksam och kallade henne för sin ängel.

Och det är det jag vill få fram i den här krönikan gott folk. Min tro på medmänskligheten. Den fina, den frivilliga och den spontana. Vi måste hjälpa varandra. Vi måste ta hand om varandra. Det handlar inte bara om att hjälpa till ekonomiskt, det har inte alla möjlighet till, men enkla små saker i vardagen.

Jag hälsar på nästan alla jag möter. Ett hej och ett leende kan göra så mycket. Det kan vara en äldre dam sittandes på rollatorn på stan, en nyanländ flykting som tvingats lämna sin familj i hemlandet eller ett ensamt barn på väg hem efter en skoldag. Vem som helst kan behöva ett hej och ett leende just den dagen du bestämmer dig för att ge dem det. Det kanske inte syns på personens yttre hur det känns inombords.

När jag intervjuade en man som bodde på ett äldreboende en gång i tiden saknade han riktigt god potatis, sådan han åt hemma innan han kom till äldreboendet. Han tyckte inte om den kalla och hårda han fick nu så jag åkte helt enkelt dit med riktigt god potatis åt honom. Ni kan kanske föreställa er hans lycka.

Ja, ni förstår själva grejen. Dela med er av er själva och ge till dem som behöver. Alla behöver bli sedda, det är i alla fall min filosofi. Nästa gång kanske det är du själv som behöver en klapp på axeln eller en tiokrona till korven du just beställt. I en hård och tuff värld räcker det med så lite för att göra så mycket. Den här statusuppdateringen fick i alla fall mig att känna hopp om framtiden och hopp om oss människor som stolta kan kalla oss själva för medmänniskor.