2016-09-11 20:49

2016-09-11 20:50

Christine räddades från döden

KIL: "Så jag reste mig upp och skrek 'Jag tror hon drunknar'"

Om inte Annica hade vänt sig. Om Anders hade åkt lite tidigare.
Då hade kanske inte Christine Fahlstad blickat ut över Fryken den här septemberförmiddagen.

Det har gått sju veckor sen den där dagen vid Frykens södra ände. Det var varmt och många hade semester. För Christine Fahlstad skulle det bli årets första tur till badplatsen.

– Jag hade köpt en ny baddräkt på förmiddagen.

Klockan var runt 14 när Christine Fahlstad bestämde sig för att gå ner i vattnet och ta en liten simtur. I den lilla viken var det nästan tomt på badare. På väg ner i vattnet passerade hon Annica Persson.

– Jag satt och läste en bok och var nog den enda som satt med ansiktet ut mot sjön och hade solen i ryggen, säger hon.

– Och jag tänkte faktiskt att ”om något händer så ser hon mig”, säger Christine Fahlstad.

Simmade konstigt

Och ”något hände” när hon hade kommit en bit ut i vattnet. Den varma kroppen reagerade på det kyligare vattnet och ”låste” delar av kroppen.

– Benen bar inte när jag kastade mig framåt. Jag kände att ”det här går inte” och började ta mig in mot land. Jag kröp på botten och försökte ta mig till det grunda så jag kunde räcka upp en hand.

På stranden satt Annica Persson som tittade upp och ut mot Fryken.

– Jag tänkte ”oj, vilket konstigt simsätt hon har”, hon låg med ansiktet ner i vattenytan. Jag tänkte att hon kanske håller andan.

Men sekunderna gick och Annica Persson började fundera mer och insåg till slut att något inte stod rätt till.

– Så jag reste mig upp och skrek ”Jag tror hon drunknar”.

– Jag blev aldrig rädd därute, jag kände att jag skulle överleva, och sedan blev jag medvetslös, säger Christine.

I fyra–fem minuter var hon borta.

”Var askgrå”

Flera av de som befann sig på stranden kastade sig ut i vattnet för att rädda Christine och uppmanade Annica att ringa SOS.

En av dem som hörde Annicas rop var Anders Modén.

– Vi var nöjda med att vara på stranden och var på väg att åka. Och hade inte du ropat hade hon försvunnit, säger han till Annica.

Några sekunder till i vattnet och Christine hade varit död.

Anders sprang till gruppen som drog upp Christine Fahlstad. Han trodde då att de bar på ett lik.

– Hon var askgrå i ansiktet och jag tänkte att det var ingen idé att försöka rädda henne, men så kom det där med hjärt-lungräddning, jag blev som en torped.

Anders fick nu användning av det han lärt sig på jobbets utbildningar. Han berättar att revbenen small i Christines bröst.

– Det var tur att vi hade fått lära oss att revbenen kan gå sönder.

– Jag var som ett plocke-pinn efteråt, säger Christine Fahlstad och ler lite.

Efter ett tag kom pulsen tillbaka och de som gjorde räddningsinsatsen kunde pusta ute litet och invänta ambulans. I den vaknade sedan Christine till på väg till sjukhuset och Annica och Anders kunde med vetskapen om detta lämna stranden.

Hur känns det att vara tillbaka på stranden nu?

– Det känns som det var i går, det var en så stark händelse. Skräckfyllt, något man inte vill vara med om igen, säger Anders Modén.

Christine säger att det inte känns någonting speciellt. Hon har åkt till badstranden ensam en gång efter händelse.

– Jag kände att jag måste se Fryken.

Hur kommer det vara att bada nästa år?

– Jag kommer nog ha bättre uppsikt och ha svårare att koppla av, säger Anders.

– Jag kommer inte att bada ensam, det har jag lovat läkarna. Men doppa mig kan jag nog.

Hon säger att vardagen nu, några veckor senare, flyter på som vanligt igen. Och hon tänker inte ofta på det som hänt, men när hon gör det så:

– Tänker jag positivt på det.

Samtliga lovordar alla som var på stranden den där måndagseftermiddagen.

– Jag vill verkligen tacka alla som var med och hjälpte till, säger Christine Fahlstad och kramar om Anders och Annica ännu en gång.

Det har gått sju veckor sen den där dagen vid Frykens södra ände. Det var varmt och många hade semester. För Christine Fahlstad skulle det bli årets första tur till badplatsen.

– Jag hade köpt en ny baddräkt på förmiddagen.

Klockan var runt 14 när Christine Fahlstad bestämde sig för att gå ner i vattnet och ta en liten simtur. I den lilla viken var det nästan tomt på badare. På väg ner i vattnet passerade hon Annica Persson.

– Jag satt och läste en bok och var nog den enda som satt med ansiktet ut mot sjön och hade solen i ryggen, säger hon.

– Och jag tänkte faktiskt att ”om något händer så ser hon mig”, säger Christine Fahlstad.

Simmade konstigt

Och ”något hände” när hon hade kommit en bit ut i vattnet. Den varma kroppen reagerade på det kyligare vattnet och ”låste” delar av kroppen.

– Benen bar inte när jag kastade mig framåt. Jag kände att ”det här går inte” och började ta mig in mot land. Jag kröp på botten och försökte ta mig till det grunda så jag kunde räcka upp en hand.

På stranden satt Annica Persson som tittade upp och ut mot Fryken.

– Jag tänkte ”oj, vilket konstigt simsätt hon har”, hon låg med ansiktet ner i vattenytan. Jag tänkte att hon kanske håller andan.

Men sekunderna gick och Annica Persson började fundera mer och insåg till slut att något inte stod rätt till.

– Så jag reste mig upp och skrek ”Jag tror hon drunknar”.

– Jag blev aldrig rädd därute, jag kände att jag skulle överleva, och sedan blev jag medvetslös, säger Christine.

I fyra–fem minuter var hon borta.

”Var askgrå”

Flera av de som befann sig på stranden kastade sig ut i vattnet för att rädda Christine och uppmanade Annica att ringa SOS.

En av dem som hörde Annicas rop var Anders Modén.

– Vi var nöjda med att vara på stranden och var på väg att åka. Och hade inte du ropat hade hon försvunnit, säger han till Annica.

Några sekunder till i vattnet och Christine hade varit död.

Anders sprang till gruppen som drog upp Christine Fahlstad. Han trodde då att de bar på ett lik.

– Hon var askgrå i ansiktet och jag tänkte att det var ingen idé att försöka rädda henne, men så kom det där med hjärt-lungräddning, jag blev som en torped.

Anders fick nu användning av det han lärt sig på jobbets utbildningar. Han berättar att revbenen small i Christines bröst.

– Det var tur att vi hade fått lära oss att revbenen kan gå sönder.

– Jag var som ett plocke-pinn efteråt, säger Christine Fahlstad och ler lite.

Efter ett tag kom pulsen tillbaka och de som gjorde räddningsinsatsen kunde pusta ute litet och invänta ambulans. I den vaknade sedan Christine till på väg till sjukhuset och Annica och Anders kunde med vetskapen om detta lämna stranden.

Hur känns det att vara tillbaka på stranden nu?

– Det känns som det var i går, det var en så stark händelse. Skräckfyllt, något man inte vill vara med om igen, säger Anders Modén.

Christine säger att det inte känns någonting speciellt. Hon har åkt till badstranden ensam en gång efter händelse.

– Jag kände att jag måste se Fryken.

Hur kommer det vara att bada nästa år?

– Jag kommer nog ha bättre uppsikt och ha svårare att koppla av, säger Anders.

– Jag kommer inte att bada ensam, det har jag lovat läkarna. Men doppa mig kan jag nog.

Hon säger att vardagen nu, några veckor senare, flyter på som vanligt igen. Och hon tänker inte ofta på det som hänt, men när hon gör det så:

– Tänker jag positivt på det.

Samtliga lovordar alla som var på stranden den där måndagseftermiddagen.

– Jag vill verkligen tacka alla som var med och hjälpte till, säger Christine Fahlstad och kramar om Anders och Annica ännu en gång.