Han är komikern, manusförfattaren, journalisten samt tv-personligheten som inte nöjer sig förrän hans namn är på allas läppar. Den 14 september kommer korståget till Karlstad, hade man kunnat skriva, men bakom den narcissistiska scenpersonligheten finns en ödmjuk, ifrågasättande Messiah Hallberg som står i begrepp att ge sig ut på turné för att reda ut missförstånden.

När jag når Messiah Hallberg på telefon är han mitt inne i en kort avstickare från sin semester på Storholmen - en skärgårdsö utanför Lidingö - där han och familjen har sommarställe. Han gigade till sent kvällen innan och blev tvungen att stanna kvar i stan, berättar han. Vi inleder samtalet med det dystra faktumet att sommaren är över, att det nu är dags att packa ihop sommaridyllen och återgå till vardagen.

– Det låg gula höstlöv på gräsmattan här redan i början av augusti. Det har drabbat mig väldigt hårt, berättar han.

– Jag trodde att det skulle bli lättare för varje år att hantera det där men det blir bara värre och värre. När barnen börjar skolan igen brukar jag komma ut hit och se hur alla minnen ligger utspridda i huset. Det känns verkligen som att någon har gått bort eller någonting.

Hur hanterar du det?

– Nej, men... Man får bita ihop. Nu ska jag ut på turné här efter sommaren så det är bara att köra på. Det är så man gör, antar jag. Man begraver sig i någonting.

För dig har ju detta ”någonting” blivit stand-up. Det är ditt yrke. Men visst är du utbildad journalist i grunden?

– Precis, jag började jobba som journalist. Jag gick journalisthögskolan och började med att skriva reportage.

Ganska snart började Messiah Hallberg längta efter att själv stå i centrum. Han ville vara i rampljuset, inte rikta det mot någon annan. När han blev utlasad från Aftonbladet och dessutom gick hem på pappaledighet bestämde han sig för att prova på stand-up-komedi. Något som skulle leda till turnéer inom stand-up, till jobb inom tv, radio, till två framgångsrika podcaster och nu senast till medverkan i TV4-programmet Let's Dance.

Jag har sett mycket av det du gjort och fått en bild av dig som klassisk multitalang? Alltså att du har lätt för att snabbt bli bra på nya saker och egentligen hade kunnat jobba med vad som helst?

– Jag är väldigt dålig på mycket, praktiska saker och sådär, men så fort det handlar om kreativt arbete så är jag väl någon sorts multitalang tror jag. Jag kan skriva stand-up, jag kan skriva journalistiskt, jag kan leda tv-program. Den delen av hjärnan är ganska multibegåvad, men jag är dålig på att köra bil, simma, knyta knutar och så.

Kan du uppleva det som problematiskt att ”vara” många saker på samma gång? Det är enklare att säga att man är brokonstruktör, till exempel.

– Det där har växt fram långsamt för mig. Man kan inte påverka folks uppfattning av en. Folk har sett mig i någonting och sen är jag den. Det är därför jag försöker doppa foten i olika saker, vidga den där vyn lite grann. I början av min karriär var jag bara en renodlad scenpersonlighet som drog skämt om Östermalm och skojade om högern från höger. De klippen ligger ju kvar på Youtube och många har fortfarande bilden av att det är den jag är.

Är det den bilden du vill förändra i och med turnén ”Den missförstådde profeten”?

– Jo, precis. Sen är det ju ändå scenkonst såklart. Det är inte samma Messiah som hämtar sina barn på dagis som står på scen, för det skulle inte jag betala pengar för att se. Men det stämmer som du säger. De senaste åren har jag försökt prata utifrån mig själv och skriva skämt utifrån mitt sätt att se på världen. Jag har till och med börjat klä mig annorlunda för att jag märkte att det inte spelade någon roll vad jag sa så länge jag bar kostym. Jag kunde stå en halvtimme och prata om mina barn men när jag läste recensionen stod det ändå att ”Messiah drog sina sedvanliga Östermalmskämt”.

Recensenten såg inte längre än kostymen?

– Nej, precis. Det är svårt det där.

Tröttsamt.

– Ja, verkligen. Det är samma med klipp på internet där jag drar ironiska skämt om religion. Det är alltid några rasister som tycker att man är en bra komiker av en annan anledning än vad jag hade tänkt mig. När skämten lämnar munnen har man ingen äganderätt eller tolkningsrätt av de längre. Folk gör vad de vill med det de hör.

Hur känns det att få de ryggdunkningarna?

– Det är egentligen likadant från både vänster och höger. Det har varit mycket högerfolk som ryggdunkat och tyckt att det varit skönt att någon sagt sanningen om ”sossar och annat patrask” medan folk från vänster tycker att ”nej, den där killen har kostym och backslick, honom lyssnar vi inte på”.

Du hör inte hemma någonstans?

– Nej, och det blir kluvet med min egen person också. Jag har alltid haft vänner från högermiljön men aldrig riktigt känt mig hemma där själv. Jag har någon sorts hatkärlek gentemot den världen, precis som inför kulturvärlden där jag också har rört mig men aldrig riktigt känt mig hemma. Stand-up har väl blivit någon slags terapi där jag fått behandla den där vilsenheten.

Vi pratar om bra och dåliga kvällar på scenen, om vikten av att komma hem till ett annat sammanhang, och kommer in på giget från kvällen innan.

– Jag hade en okej kväll i går men jag tyckte att mina vänner var bättre på scenen. Det är tufft. Jag har ju lite marknadsfört mig själv som min generations främsta komiker. När jag inte är det så... Ja, det tar på mig alltså. Då spricker hela fasaden. Då får jag dra täcket över mig, vilket jag har gjort i natt, och mått dåligt.

Hade jag varit du så hade jag lutat mig mot att det var den gamla Messiah som sa det där om ”min generations främsta komiker”.

– Haha! Jo, men någonstans måste man ändå ha den uppfattningen om sig själv. Det blir självutplånande annars. Om man inte fyller sig själv med det där självförhärligandet och tänker att man har något unikt att säga så blir det svårt att gå upp och göra det.

Hur går det med det då? Var är du i karriären nu? Vilka arenor säljer du ut?

– Jag är på en bra plats. Det är lätt att man sneglar på andra och tänker att ”varför säljer den ut där?” och så. Sådär är det alltid. Man är inte riktigt nöjd förrän det är över. En erfaren komiker skrev till mig för bara några dagar sen: ”Njut nu medan det går bra”. Han ville att jag skulle ta in det alltså, för han påtalade att hans telefon hade slutat ringa och att man inte riktigt fattar det förrän den väl är tyst. Det där är väl i och för sig väldigt allmänmänskligt, att det är svårt att uppskatta saker i stunden.

Du vill inte berätta vem det var förstår jag?

– Det var en svensk, väldigt etablerad komiker som har gjort det här i många år.

Den som söker på Messiah Hallberg på Youtube kommer att hitta klipp där han spelar sin scenpersonlighet ute i verkliga livet gentemot riktiga, ovetande människor. I ett av klippen befinner han sig på en båtmässa där han kör ut ”sossar och proletärer” från en båt som han låtsas vara spekulant på. Stämningen blir förstås otroligt märklig. Samtidigt går det inte att sluta titta.

Det gör nästan ont att titta på. Hur känns det att göra den grejen? Hur orkar du med att inte bryta och säga att det bara var på skoj för tv?

– Haha! Det där har varit väldigt roligt att göra! Hur man gör det utan att bryta masken, det vet jag inte. Det är väl en skada någonstans.

Du känner inte att det blir jobbigt?

– Jo, men man går väl in i det så hårt att det nästan blir som en slags method acting. När vi spelade in Million Dollar Messiah (en tv-produktion för Aftonbladet TV) till exempel, då är vi ju där i Las Vegas i nästan en vecka och lever i det. Sen får producenter gå in och göra allt det där jobbiga efteråt och säga att vi spelade in. Då är jag borta någon annanstans.

Däremot har jag läst att du tyckte det var väldigt jobbigt att vara med i Let's Dance?

– Jo, det var jobbigt, men jag är ändå glad att jag var med såhär i efterhand. Jag tackade nej ett par gånger men det var en människa som inte gav sig. Det är min dotters absoluta favoritprogram. Hon är som Björn Kjellman är med melodifestivalen-kunskap. Hon kan allt om alla säsonger, trots att hon inte ens var född när det började sändas. Hon fick sitta längst fram i tre veckor och det gjorde ju att det var värt det.

Vad var det som var så jobbigt?

– Själva grejen med att bjuda på sig själv och stå och le och verka lite avslappnad... Att man inte har kontroll över vad som pågår riktigt. Man är en del av ett stort maskineri.

Du är inte så folklig kanske?

– Nej, nej. Humor är en bra försvarsmekanism men det är väldigt svårt att dansa ironiskt. Jag var rädd för att göra bort mig och se fånig ut, men sen gjorde man det och upptäckte att det inte var så farligt. Man ska inte ta sig själv på för stort allvar även om jag alltid har propagerat för det och varit ganska pretentiös.

Du blev ju pappa tidigt och var föräldraledig länge. Jag ska hem nu i september med tvillingar. Har du några tips?

– Hur gamla är de när du går hem?

Åtta månader.

– Just det, det är då de börjar röra sig och försöker ta kål på sig själva hela tiden. Det är intensivt när de väl får i gång rörelsemönstret och börjar inse att de kan ta sig till ställen. Tvillingar, ja, men det är väl kul? Då har du ditt arbete klart för några månader framöver.

Du gick också hem på hösten, har jag läst. Sommaren är ändå något annat, när kompisar också har ledigt och man kan träffas och gå på promenad.

– Visst, jag var dessutom utan arbete och satt i vår nya lägenhet. Det var höst och mörkt och deppigt, men det blev ju bra till slut. Jag försöker ändå säga det till kompisar som väntar barn, att det finns många tuffa perioder också. Det är lätt att man bara hyllar hela grejen och säger att man ska förstå meningen med livet och så.

Man förstår verkligen meningen med fritid.

– Jag kommer ihåg, den där första sommaren när jag blivit pappa, att en kompis berättade att han hade bokat en resa till New York. Det kändes som att någon hade klubbat mig i huvudet med en hammare. Hans liv bara fortsatte ute i världen medan jag var bunden hemma. Det är lite kluvet det där, men det blir faktiskt bara roligare och roligare.

Vad drömmer du om i dag?

– Yrkesmässigt drömmer jag om att vara top of mind när man pratar om stå-upp-komedi i Sverige, tillsammans med Schyffert och Glans och vilka man nu vill ha på den listan.

Är du inte där än?

– I mitt huvud är jag ju det. Men sen träffar jag folk som inte har den blekaste om mig. Många säger att man inte kan tävla i humor men det kan man på vissa sätt, i alla fall internt. Komiker vet vilka komiker som är bäst. Där vill jag hamna. Jag vill vara på allas läppar.

När jag når Messiah Hallberg på telefon är han mitt inne i en kort avstickare från sin semester på Storholmen - en skärgårdsö utanför Lidingö - där han och familjen har sommarställe. Han gigade till sent kvällen innan och blev tvungen att stanna kvar i stan, berättar han. Vi inleder samtalet med det dystra faktumet att sommaren är över, att det nu är dags att packa ihop sommaridyllen och återgå till vardagen.

– Det låg gula höstlöv på gräsmattan här redan i början av augusti. Det har drabbat mig väldigt hårt, berättar han.

– Jag trodde att det skulle bli lättare för varje år att hantera det där men det blir bara värre och värre. När barnen börjar skolan igen brukar jag komma ut hit och se hur alla minnen ligger utspridda i huset. Det känns verkligen som att någon har gått bort eller någonting.

Hur hanterar du det?

– Nej, men... Man får bita ihop. Nu ska jag ut på turné här efter sommaren så det är bara att köra på. Det är så man gör, antar jag. Man begraver sig i någonting.

För dig har ju detta ”någonting” blivit stand-up. Det är ditt yrke. Men visst är du utbildad journalist i grunden?

– Precis, jag började jobba som journalist. Jag gick journalisthögskolan och började med att skriva reportage.

Ganska snart började Messiah Hallberg längta efter att själv stå i centrum. Han ville vara i rampljuset, inte rikta det mot någon annan. När han blev utlasad från Aftonbladet och dessutom gick hem på pappaledighet bestämde han sig för att prova på stand-up-komedi. Något som skulle leda till turnéer inom stand-up, till jobb inom tv, radio, till två framgångsrika podcaster och nu senast till medverkan i TV4-programmet Let's Dance.

Jag har sett mycket av det du gjort och fått en bild av dig som klassisk multitalang? Alltså att du har lätt för att snabbt bli bra på nya saker och egentligen hade kunnat jobba med vad som helst?

– Jag är väldigt dålig på mycket, praktiska saker och sådär, men så fort det handlar om kreativt arbete så är jag väl någon sorts multitalang tror jag. Jag kan skriva stand-up, jag kan skriva journalistiskt, jag kan leda tv-program. Den delen av hjärnan är ganska multibegåvad, men jag är dålig på att köra bil, simma, knyta knutar och så.

Kan du uppleva det som problematiskt att ”vara” många saker på samma gång? Det är enklare att säga att man är brokonstruktör, till exempel.

– Det där har växt fram långsamt för mig. Man kan inte påverka folks uppfattning av en. Folk har sett mig i någonting och sen är jag den. Det är därför jag försöker doppa foten i olika saker, vidga den där vyn lite grann. I början av min karriär var jag bara en renodlad scenpersonlighet som drog skämt om Östermalm och skojade om högern från höger. De klippen ligger ju kvar på Youtube och många har fortfarande bilden av att det är den jag är.

Är det den bilden du vill förändra i och med turnén ”Den missförstådde profeten”?

– Jo, precis. Sen är det ju ändå scenkonst såklart. Det är inte samma Messiah som hämtar sina barn på dagis som står på scen, för det skulle inte jag betala pengar för att se. Men det stämmer som du säger. De senaste åren har jag försökt prata utifrån mig själv och skriva skämt utifrån mitt sätt att se på världen. Jag har till och med börjat klä mig annorlunda för att jag märkte att det inte spelade någon roll vad jag sa så länge jag bar kostym. Jag kunde stå en halvtimme och prata om mina barn men när jag läste recensionen stod det ändå att ”Messiah drog sina sedvanliga Östermalmskämt”.

Recensenten såg inte längre än kostymen?

– Nej, precis. Det är svårt det där.

Tröttsamt.

– Ja, verkligen. Det är samma med klipp på internet där jag drar ironiska skämt om religion. Det är alltid några rasister som tycker att man är en bra komiker av en annan anledning än vad jag hade tänkt mig. När skämten lämnar munnen har man ingen äganderätt eller tolkningsrätt av de längre. Folk gör vad de vill med det de hör.

Hur känns det att få de ryggdunkningarna?

– Det är egentligen likadant från både vänster och höger. Det har varit mycket högerfolk som ryggdunkat och tyckt att det varit skönt att någon sagt sanningen om ”sossar och annat patrask” medan folk från vänster tycker att ”nej, den där killen har kostym och backslick, honom lyssnar vi inte på”.

Du hör inte hemma någonstans?

– Nej, och det blir kluvet med min egen person också. Jag har alltid haft vänner från högermiljön men aldrig riktigt känt mig hemma där själv. Jag har någon sorts hatkärlek gentemot den världen, precis som inför kulturvärlden där jag också har rört mig men aldrig riktigt känt mig hemma. Stand-up har väl blivit någon slags terapi där jag fått behandla den där vilsenheten.

Vi pratar om bra och dåliga kvällar på scenen, om vikten av att komma hem till ett annat sammanhang, och kommer in på giget från kvällen innan.

– Jag hade en okej kväll i går men jag tyckte att mina vänner var bättre på scenen. Det är tufft. Jag har ju lite marknadsfört mig själv som min generations främsta komiker. När jag inte är det så... Ja, det tar på mig alltså. Då spricker hela fasaden. Då får jag dra täcket över mig, vilket jag har gjort i natt, och mått dåligt.

Hade jag varit du så hade jag lutat mig mot att det var den gamla Messiah som sa det där om ”min generations främsta komiker”.

– Haha! Jo, men någonstans måste man ändå ha den uppfattningen om sig själv. Det blir självutplånande annars. Om man inte fyller sig själv med det där självförhärligandet och tänker att man har något unikt att säga så blir det svårt att gå upp och göra det.

Hur går det med det då? Var är du i karriären nu? Vilka arenor säljer du ut?

– Jag är på en bra plats. Det är lätt att man sneglar på andra och tänker att ”varför säljer den ut där?” och så. Sådär är det alltid. Man är inte riktigt nöjd förrän det är över. En erfaren komiker skrev till mig för bara några dagar sen: ”Njut nu medan det går bra”. Han ville att jag skulle ta in det alltså, för han påtalade att hans telefon hade slutat ringa och att man inte riktigt fattar det förrän den väl är tyst. Det där är väl i och för sig väldigt allmänmänskligt, att det är svårt att uppskatta saker i stunden.

Du vill inte berätta vem det var förstår jag?

– Det var en svensk, väldigt etablerad komiker som har gjort det här i många år.

Den som söker på Messiah Hallberg på Youtube kommer att hitta klipp där han spelar sin scenpersonlighet ute i verkliga livet gentemot riktiga, ovetande människor. I ett av klippen befinner han sig på en båtmässa där han kör ut ”sossar och proletärer” från en båt som han låtsas vara spekulant på. Stämningen blir förstås otroligt märklig. Samtidigt går det inte att sluta titta.

Det gör nästan ont att titta på. Hur känns det att göra den grejen? Hur orkar du med att inte bryta och säga att det bara var på skoj för tv?

– Haha! Det där har varit väldigt roligt att göra! Hur man gör det utan att bryta masken, det vet jag inte. Det är väl en skada någonstans.

Du känner inte att det blir jobbigt?

– Jo, men man går väl in i det så hårt att det nästan blir som en slags method acting. När vi spelade in Million Dollar Messiah (en tv-produktion för Aftonbladet TV) till exempel, då är vi ju där i Las Vegas i nästan en vecka och lever i det. Sen får producenter gå in och göra allt det där jobbiga efteråt och säga att vi spelade in. Då är jag borta någon annanstans.

Däremot har jag läst att du tyckte det var väldigt jobbigt att vara med i Let's Dance?

– Jo, det var jobbigt, men jag är ändå glad att jag var med såhär i efterhand. Jag tackade nej ett par gånger men det var en människa som inte gav sig. Det är min dotters absoluta favoritprogram. Hon är som Björn Kjellman är med melodifestivalen-kunskap. Hon kan allt om alla säsonger, trots att hon inte ens var född när det började sändas. Hon fick sitta längst fram i tre veckor och det gjorde ju att det var värt det.

Vad var det som var så jobbigt?

– Själva grejen med att bjuda på sig själv och stå och le och verka lite avslappnad... Att man inte har kontroll över vad som pågår riktigt. Man är en del av ett stort maskineri.

Du är inte så folklig kanske?

– Nej, nej. Humor är en bra försvarsmekanism men det är väldigt svårt att dansa ironiskt. Jag var rädd för att göra bort mig och se fånig ut, men sen gjorde man det och upptäckte att det inte var så farligt. Man ska inte ta sig själv på för stort allvar även om jag alltid har propagerat för det och varit ganska pretentiös.

Du blev ju pappa tidigt och var föräldraledig länge. Jag ska hem nu i september med tvillingar. Har du några tips?

– Hur gamla är de när du går hem?

Åtta månader.

– Just det, det är då de börjar röra sig och försöker ta kål på sig själva hela tiden. Det är intensivt när de väl får i gång rörelsemönstret och börjar inse att de kan ta sig till ställen. Tvillingar, ja, men det är väl kul? Då har du ditt arbete klart för några månader framöver.

Du gick också hem på hösten, har jag läst. Sommaren är ändå något annat, när kompisar också har ledigt och man kan träffas och gå på promenad.

– Visst, jag var dessutom utan arbete och satt i vår nya lägenhet. Det var höst och mörkt och deppigt, men det blev ju bra till slut. Jag försöker ändå säga det till kompisar som väntar barn, att det finns många tuffa perioder också. Det är lätt att man bara hyllar hela grejen och säger att man ska förstå meningen med livet och så.

Man förstår verkligen meningen med fritid.

– Jag kommer ihåg, den där första sommaren när jag blivit pappa, att en kompis berättade att han hade bokat en resa till New York. Det kändes som att någon hade klubbat mig i huvudet med en hammare. Hans liv bara fortsatte ute i världen medan jag var bunden hemma. Det är lite kluvet det där, men det blir faktiskt bara roligare och roligare.

Vad drömmer du om i dag?

– Yrkesmässigt drömmer jag om att vara top of mind när man pratar om stå-upp-komedi i Sverige, tillsammans med Schyffert och Glans och vilka man nu vill ha på den listan.

Är du inte där än?

– I mitt huvud är jag ju det. Men sen träffar jag folk som inte har den blekaste om mig. Många säger att man inte kan tävla i humor men det kan man på vissa sätt, i alla fall internt. Komiker vet vilka komiker som är bäst. Där vill jag hamna. Jag vill vara på allas läppar.

Om Messiah Hallberg:

Ålder: 33 år.

Bor: Stockholm.

Familj: Sambo och två barn.

Aktiv sedan: 2009.

Hobby: Läsa böcker. Gärna med en gin & tonic. Och så älskar jag wrestling.

Tittar på: TV-serier. Vi plöjer allt på Netflix och HBO. Just nu är det senaste House of Cards-säsongen.

Lyssnar på: Britpop, Henrik Berggrens senaste skiva och Lana Del Rey.

Spelar: Jag får egentligen inte spela längre. Min tjej tycker att jag påminner om ett barn när jag sitter och spelar, men jag spelar ibland när hon sover. Favoritspelen genom alla tider är Shenmue, Zelda: Ocarina of Time, Heavy Rain.

Läser: Amerikansk samtidslitteratur. Don DeLillo, Philip Roth, Richard Ford.

Aktuell med: Turnén ”Den missförstådde profeten”, en ny säsong av ”Parlamentet” på TV4 och en ny säsong av SVT-programmet ”Släng dig i brunnen”. Messiah Hallberg kommer till Karlstad och Pitchers (Karlstad Comedy) den 14 september.