Hur reagerar ett välmående samhälle som plötsligt står inför valet att hjälpa eller avvisa människor som inte har någonstans att ta vägen? Den frågan sökte författaren Nikos Kazantzakis svar på 1954 med boken ”Christ Recrucified”, i vilken en grupp människors medmänsklighet och kristna tro ställs på prov. Kompositören Bohuslav Martinů beslöt sig omedelbart för att tonsätta handlingen och tre år senare var ”The Greek Passion” färdig, men varken Martinů eller Kazantzakis skulle någonsin få se den.

Anledningen är något snårig, men ser i korta drag ut såhär: ”The Greek Passion” godkändes av Royal Opera Covent Garden i London innan tre framstående operakritiker sågade verket varpå Martinů sålde in det till operan i Zürich, Schweiz, i stället. Väl där fick han klagomål från ledningen och tvingades skriva om operan till den grad att man nu betraktar verket som två olika versioner. 1961 fick ”The Greek Passion” till sist sin urpremiär men det var inte förrän 40 år senare - när den tjeckiske musikern och musikhistorikern Aleš Březina* beslöt sig för att söka upp och sätta ihop originalverket - som operan kunde sättas upp på det sättet som Martinů först hade ämnat.

Det är den versionen vi nu ska få se på Wermland Opera i höst, med svängrum för kreativ tolkning förstås. Den värmländska ”The Greek Passion” utspelar sig exempelvis inte i Grekland, med det grek-turkiska kriget som fond, utan i en obestämd ort i Sverige; i ett folkets hus baserat på en verklig förlaga som än i dag står intakt i Motala.

– Hela operan börjar med att det här lilla samhället ska sätta upp ett passionsspel. I samma sekund som man har utnämnt rollerna som Jesus, apostlarna och Maria Magdalena så kommer flyktingarna som ett brev på posten, för att sätta dem på prov. Eller som Martinů själv sa: ”Gud lägger sitt pekfinger över byn”, berättar Mira Bartov, regissör.

Kärnfrågan i operan är kanske mer relevant för oss i Sverige nu än någonsin tidigare, menar hon.

– Det är den eviga tragedin. Den har alltid pågått och den kommer alltid att pågå någonstans i världen. Nu har den kommit till oss. Därför känns det här väldigt aktuellt.

Operan sjungs på engelska och spelas från den 14 september till och med den 28 oktober.

I ”The Greek Passion” får människorna i byn roller i ett passionsspel. Allt medan handlingen fortlöper lever sig skådespelarna in i - och inspireras mer och mer av - sina roller som Jesus och apostlarna.

Blir det inte lite samma sak för er? Ni har också ett budskap i och med att ni gör den här operan menar jag. Frågan och ämnet måste ligga top of mind?

– Det är klart att man tänker extra mycket på det. Det kan man inte låta bli att göra och det är det som är meningen med kultur, att påminna oss. Absolut inte moralisera, men påminna oss om att det finns olika sätt att betrakta ett problem på.

När ni bearbetar och lever i ett material såhär länge måste ni få massor av nya insikter? Har du något exempel på en sådan?

– Vi upptäcker olika saker varje dag. Av rädsla för att hamna fel blir det lätt att vi inte gör någonting, till exempel, av rädsla för att ta felsteg eller göra fel beslut. Det räcker ofta, precis som man ser i operan, med att en person tar ett initiativ till en god gärning lika väl som en dålig för att andra ska följa efter. Den kanske viktigaste insikten jag har fått är att en sanning eller ett faktum kan belysas från så otroligt många olika håll och vinklar. Någonting som har upplevts som en sanning med ett utropstecken kanske inte är så egentligen. Det blir intressant, tycker jag.

* Kuriosa: Aleš Březina, som ägnade flera år åt att söka upp och sätta ihop originalversionen av ”The Greek Passion”, har bokat biljett och kommer och kikar på Wermlandsoperans uppsättning.

Anledningen är något snårig, men ser i korta drag ut såhär: ”The Greek Passion” godkändes av Royal Opera Covent Garden i London innan tre framstående operakritiker sågade verket varpå Martinů sålde in det till operan i Zürich, Schweiz, i stället. Väl där fick han klagomål från ledningen och tvingades skriva om operan till den grad att man nu betraktar verket som två olika versioner. 1961 fick ”The Greek Passion” till sist sin urpremiär men det var inte förrän 40 år senare - när den tjeckiske musikern och musikhistorikern Aleš Březina* beslöt sig för att söka upp och sätta ihop originalverket - som operan kunde sättas upp på det sättet som Martinů först hade ämnat.

Det är den versionen vi nu ska få se på Wermland Opera i höst, med svängrum för kreativ tolkning förstås. Den värmländska ”The Greek Passion” utspelar sig exempelvis inte i Grekland, med det grek-turkiska kriget som fond, utan i en obestämd ort i Sverige; i ett folkets hus baserat på en verklig förlaga som än i dag står intakt i Motala.

– Hela operan börjar med att det här lilla samhället ska sätta upp ett passionsspel. I samma sekund som man har utnämnt rollerna som Jesus, apostlarna och Maria Magdalena så kommer flyktingarna som ett brev på posten, för att sätta dem på prov. Eller som Martinů själv sa: ”Gud lägger sitt pekfinger över byn”, berättar Mira Bartov, regissör.

Kärnfrågan i operan är kanske mer relevant för oss i Sverige nu än någonsin tidigare, menar hon.

– Det är den eviga tragedin. Den har alltid pågått och den kommer alltid att pågå någonstans i världen. Nu har den kommit till oss. Därför känns det här väldigt aktuellt.

Operan sjungs på engelska och spelas från den 14 september till och med den 28 oktober.

I ”The Greek Passion” får människorna i byn roller i ett passionsspel. Allt medan handlingen fortlöper lever sig skådespelarna in i - och inspireras mer och mer av - sina roller som Jesus och apostlarna.

Blir det inte lite samma sak för er? Ni har också ett budskap i och med att ni gör den här operan menar jag. Frågan och ämnet måste ligga top of mind?

– Det är klart att man tänker extra mycket på det. Det kan man inte låta bli att göra och det är det som är meningen med kultur, att påminna oss. Absolut inte moralisera, men påminna oss om att det finns olika sätt att betrakta ett problem på.

När ni bearbetar och lever i ett material såhär länge måste ni få massor av nya insikter? Har du något exempel på en sådan?

– Vi upptäcker olika saker varje dag. Av rädsla för att hamna fel blir det lätt att vi inte gör någonting, till exempel, av rädsla för att ta felsteg eller göra fel beslut. Det räcker ofta, precis som man ser i operan, med att en person tar ett initiativ till en god gärning lika väl som en dålig för att andra ska följa efter. Den kanske viktigaste insikten jag har fått är att en sanning eller ett faktum kan belysas från så otroligt många olika håll och vinklar. Någonting som har upplevts som en sanning med ett utropstecken kanske inte är så egentligen. Det blir intressant, tycker jag.

* Kuriosa: Aleš Březina, som ägnade flera år åt att söka upp och sätta ihop originalversionen av ”The Greek Passion”, har bokat biljett och kommer och kikar på Wermlandsoperans uppsättning.