Johan Hemberg är 44 år och jobbar som databasförvaltare på IT-avdelningen inom Karlstads kommun. På fritiden flyger han paramotor och fotograferar Karlstad från ovan. Från och med nu kommer han att vara med oss här i Karlstadsliv och visa upp solstaden ur ett helt annat perspektiv än vad vi är vana vid.

Hur ofta flyger du?

– Det beror på vädret. Om det är fint väder, vilket det kan vara en längre period, så kan det bli flera gånger i veckan. Annars kan det vara ett uppehåll på en månad eller så. Det blir mellan 30-50 gånger per år. Jag passar på när det är som lugnast. Paramotor är som allra bäst när det inte är någon vind. Då bara glider man fram genom skyn. Det händer några gånger per år.

Det låter som en sommaraktivitet?

– Det går att flyga året om. Det är absolut trevligast från maj till september, men det finns vissa fördelar med att flyga på vintern. Sikten är helt fantastisk till exempel. Det är inget i atmosfären som är i vägen så man ser hur långt som helst. Dessutom är sjöarna frusna. Skulle motorn stanna så måste man ha någonstans att landa. Jag chansar aldrig över stan till exempel. Skulle motorn stanna så vet jag exakt var jag ska landa.

Hur länge har du flugit?

– Jag, en arbetskamrat och en kompis i stan tog en kurs i Åre -99. Vi tänkte börja med hängflyg, men efter att ha ringt runt så visade det sig att det var skärmflyg man skulle hålla på med. Vi hade en superbra lärare som gjorde oss jätteentusiastiska, trots att det regnade hela tiden. Jag körde friflyg länge. Sen, 2006, köpte jag en motor. Det är mer bekvämt. Det jag upptäckte var att det på sätt och vis ger mer naturkänsla med motor än utan. Nu kan jag bara njuta av utsikten istället för att fokusera på att hålla mig uppe. Jag kan sväva precis vid marknivå eller vid trädtopparna. Det är en trevlig känsla.

Hur många är ni som flyger?

– Vi är några stycken som håller på. Vi har en klubb i stan som heter solskärmarna, men det är bara jag som fotar än så länge.

Hur gör man om man vill börja?

– Det är inte speciellt besvärligt. Man får gå en kurs i någon av de skolorna som finns i Sverige. Närmast är Örebro. Det tar drygt en vecka, sen har man licens. Man får elevutbildning och får flyga med en erfaren pilot. Det är inte alls svårt, men det är en del regler man måste ta hänsyn till.

Hur funkar utrustningen?

– Det går till så att jag har en skärm som jag lägger ut på backen och ser till att linorna är i ordning. Det är inte bra om det är trassel till exempel. Sen tar man ut motorn och sätter ihop med buren. Sen sätter man igång motorn, sätter den på ryggen och krokar i sig. Man springer igång den. Det är ganska tungt. Motorn väger ungefär 40 kilo.

Vad kostar det?

– Begagnat ligger det någonstans runt 30-40 000 för både skärm och motor. Nytt får man räkna med kanske 80 000.

Är det inte farligt?

– Det är klassat som en risksport. Generellt sett i Sverige så är det väl någon typ av incident per år. Så länge man flyger försiktigt och i bra förhållanden så är det ganska säkert. Då skulle jag påstå att det är säkrare än motorcykel. Men det är klart, när man börjar med mer avancerat flyg som att svänga kraftigt så krävs det inte många meter för att det ska bli en smäll. Det är ovanligt att skärmen går sönder, men skulle något bli jätteknas med turbulens eller vad som helst så har man en nödskärm som man rycker ut. Det har jag aldrig gjort.

– Sen händer det ju att folk stoppar händerna i propellern. Det gäller att ha koll på allt, som att motorn är hel, att inget är löst och att man följer samma procedur varje gång. Även om jag har flugit över 500 timmar så är jag lite ringrostig varje år, men det sätter sig rätt så snabbt. Största risken är turbulens, skulle jag säga, att man startar i dåliga förhållanden.

Beskriv en flygtur.

– När jag känner för att flyga så kollar jag vindmätaren. Är det okej så tar det ungefär en halvtimme från att jag åker hemifrån till att jag är i luften. Då lägger jag ut skärmen på gamla flygfältet i Karlstad och skriver till de andra att jag åker ut och flyger – så får jag se om någon hänger på.

– Sen kan jag ha en idé om vart jag ska. Jag kanske till exempel känner för att fota lite över Hammarö. Då drar jag dit och fotar lite. Det går i ungefär 45 km/h i normalfart. Kanske 60-70 km/h i maxfart. Jag har alltid kamera med och jag lyssnar alltid på musik. Det är väldigt avkopplande.

Vad lyssnar du på?

Det brukar vara någon slags lugn elektro. Jag har spellistor på Spotify.

Hur är det att flyga just i Karlstad?

– Det var så det började med kameran faktiskt. Jag blev förvånad över hur tjusigt det var. ”Herregud, det är ju vatten överallt”. Det finns jättemycket i stan som man inte tänker på när man går ”där nere”. Sandgrundsudden till exempel, hur det klyvs och var det delar sig och vart vattnet hamnar. Och så hamnområdet med skärgården och öarna. Det är också häftigt att det blir helt annorlunda beroende på vilket ljus det är. Är man fotointresserad så finns det hur mycket som helst att välja mellan.

Vad fotar du med?

– Jag brukar ha en Canon 6D med lite olika objektiv på. Nu byter jag till en Sony A7R2 med 24-70mm-objektiv. Det är en rejäl pjäs, men allt är säkrat med linor som tål hur mycket som helst.

Hur ofta flyger du?

– Det beror på vädret. Om det är fint väder, vilket det kan vara en längre period, så kan det bli flera gånger i veckan. Annars kan det vara ett uppehåll på en månad eller så. Det blir mellan 30-50 gånger per år. Jag passar på när det är som lugnast. Paramotor är som allra bäst när det inte är någon vind. Då bara glider man fram genom skyn. Det händer några gånger per år.

Det låter som en sommaraktivitet?

– Det går att flyga året om. Det är absolut trevligast från maj till september, men det finns vissa fördelar med att flyga på vintern. Sikten är helt fantastisk till exempel. Det är inget i atmosfären som är i vägen så man ser hur långt som helst. Dessutom är sjöarna frusna. Skulle motorn stanna så måste man ha någonstans att landa. Jag chansar aldrig över stan till exempel. Skulle motorn stanna så vet jag exakt var jag ska landa.

Hur länge har du flugit?

– Jag, en arbetskamrat och en kompis i stan tog en kurs i Åre -99. Vi tänkte börja med hängflyg, men efter att ha ringt runt så visade det sig att det var skärmflyg man skulle hålla på med. Vi hade en superbra lärare som gjorde oss jätteentusiastiska, trots att det regnade hela tiden. Jag körde friflyg länge. Sen, 2006, köpte jag en motor. Det är mer bekvämt. Det jag upptäckte var att det på sätt och vis ger mer naturkänsla med motor än utan. Nu kan jag bara njuta av utsikten istället för att fokusera på att hålla mig uppe. Jag kan sväva precis vid marknivå eller vid trädtopparna. Det är en trevlig känsla.

Hur många är ni som flyger?

– Vi är några stycken som håller på. Vi har en klubb i stan som heter solskärmarna, men det är bara jag som fotar än så länge.

Hur gör man om man vill börja?

– Det är inte speciellt besvärligt. Man får gå en kurs i någon av de skolorna som finns i Sverige. Närmast är Örebro. Det tar drygt en vecka, sen har man licens. Man får elevutbildning och får flyga med en erfaren pilot. Det är inte alls svårt, men det är en del regler man måste ta hänsyn till.

Hur funkar utrustningen?

– Det går till så att jag har en skärm som jag lägger ut på backen och ser till att linorna är i ordning. Det är inte bra om det är trassel till exempel. Sen tar man ut motorn och sätter ihop med buren. Sen sätter man igång motorn, sätter den på ryggen och krokar i sig. Man springer igång den. Det är ganska tungt. Motorn väger ungefär 40 kilo.

Vad kostar det?

– Begagnat ligger det någonstans runt 30-40 000 för både skärm och motor. Nytt får man räkna med kanske 80 000.

Är det inte farligt?

– Det är klassat som en risksport. Generellt sett i Sverige så är det väl någon typ av incident per år. Så länge man flyger försiktigt och i bra förhållanden så är det ganska säkert. Då skulle jag påstå att det är säkrare än motorcykel. Men det är klart, när man börjar med mer avancerat flyg som att svänga kraftigt så krävs det inte många meter för att det ska bli en smäll. Det är ovanligt att skärmen går sönder, men skulle något bli jätteknas med turbulens eller vad som helst så har man en nödskärm som man rycker ut. Det har jag aldrig gjort.

– Sen händer det ju att folk stoppar händerna i propellern. Det gäller att ha koll på allt, som att motorn är hel, att inget är löst och att man följer samma procedur varje gång. Även om jag har flugit över 500 timmar så är jag lite ringrostig varje år, men det sätter sig rätt så snabbt. Största risken är turbulens, skulle jag säga, att man startar i dåliga förhållanden.

Beskriv en flygtur.

– När jag känner för att flyga så kollar jag vindmätaren. Är det okej så tar det ungefär en halvtimme från att jag åker hemifrån till att jag är i luften. Då lägger jag ut skärmen på gamla flygfältet i Karlstad och skriver till de andra att jag åker ut och flyger – så får jag se om någon hänger på.

– Sen kan jag ha en idé om vart jag ska. Jag kanske till exempel känner för att fota lite över Hammarö. Då drar jag dit och fotar lite. Det går i ungefär 45 km/h i normalfart. Kanske 60-70 km/h i maxfart. Jag har alltid kamera med och jag lyssnar alltid på musik. Det är väldigt avkopplande.

Vad lyssnar du på?

Det brukar vara någon slags lugn elektro. Jag har spellistor på Spotify.

Hur är det att flyga just i Karlstad?

– Det var så det började med kameran faktiskt. Jag blev förvånad över hur tjusigt det var. ”Herregud, det är ju vatten överallt”. Det finns jättemycket i stan som man inte tänker på när man går ”där nere”. Sandgrundsudden till exempel, hur det klyvs och var det delar sig och vart vattnet hamnar. Och så hamnområdet med skärgården och öarna. Det är också häftigt att det blir helt annorlunda beroende på vilket ljus det är. Är man fotointresserad så finns det hur mycket som helst att välja mellan.

Vad fotar du med?

– Jag brukar ha en Canon 6D med lite olika objektiv på. Nu byter jag till en Sony A7R2 med 24-70mm-objektiv. Det är en rejäl pjäs, men allt är säkrat med linor som tål hur mycket som helst.

Mer om paragliding

Läs mer om paramotor och paragliding på www.paragliding.se.