25 minuter utanför Karlstad centrum, i Tågås, bor Sara och Michael McGowan. De är gifta sedan 20 år tillbaka och utgör två fjärdedelar av bandet Purslane, nu dubbelt aktuella med spelningar på Lot's of love-festivalen och på Nemis-scenen under Putte i parken.

– När vi flyttade hit hade vi två kriterier. Det skulle vara max 30 minuter från stan och inga grannar, skrattar Sara McGowan när hon berättar om flytten från Austin, Texas, till Tågås, Värmland, för 16 år sedan.

Sara är uppvuxen i Värmland, på Hammarö.

– Jag ringde min pappa från Austin och bad honom hjälpa oss köpa ett hus. Vi ville ha ett boende klart och visste att vi inte ville bo i lägenhet med hundarna och barnen.

I det lilla huset på landet bor, förutom Sara och Michael, deras fyra barn och två hundar. Här finns också bandets replokal alldeles intill köket, men innan vi stannar där så backar vi bandet lite och tar det från början.

Michael McGowan är född och uppvuxen i USA. Hans föräldrar härstammar från Alabama, men man får nästan ta fram papper och penna om man ska ha en chans att hänga med när han berättar om sin egen uppväxt.

– För det mesta var det California, Florida, South Carolina, Texas, Tennessee, California två gånger... Pappa var med i flottan. Vi bodde på ett ställe i fyra år, sen flyttade vi. Jag bytte skola många gånger.

Efter high school tog Michael värvning i flygvapnet. Det gör många unga amerikaner, berättar han. Det är ett enkelt sätt att komma hemifrån och samtidigt få boende, mat och lön avklarat på en och samma gång.

Michael bad att få bli stationerad i Europa och placerades på ett amerikanskt sjukhus i England. Samtidigt hade Sara, som vid den här tiden utbildade sig till sjuksköterska, rest till Storbritannien på stipendiepengar för att göra en del av sin praktik där. En dag fick Michael i uppdrag av sin kapten att visa två svenska sjuksköterskor hur det gick till på sjukhuset.

– Det blev love at first sight, säger han.

– Ja, det blev det för mig också. Omedelbart, fyller Sara i.

De bestämde sig för att ses igen, och på den vägen är det. Det nyblivna paret flyttade så småningom till Austin, Texas, och bodde där i fyra år.

– Det var ett lugnt område för att vara Austin, men det var ju grannar som spelade basket på nätterna och brandkåren låg alldeles intill, berättar Sara.

Flytten till Tågås och den värmländska landsbygden borde således ha skänkt ett lugn till familjen McGowan, men för Michael var den plötsliga tystnaden i kombination med okända, märkliga ljud nog för att nästan knäcka honom under den första tiden.

– De två första åren var tuffa. Jag kunde inte språket och korna i hagen lät hela dagarna. Jag höll på att bli galen alltså. Jag tänkte gå över till bonden flera gånger och säga att ”nu måste du få tyst på dina kor”, skrattar han.

Svenskan lärde han sig bland annat genom musiken. En av de första artisterna att göra verkligt intryck på honom var Håkan Hellström med låten ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.

– Jag fattade ingenting men jag visste med en gång att ”fan, det här är något speciellt”. Jag satt med texten och mina lexikon och översatte. Det var samma sak med Lars Winnerbäck när jag hörde honom för första gången. ”Jag måste förstå vad han säger!”. Sen jag lärde mig svenska har jag upptäckt ännu mer. Peps Persson tycker jag är bra. Jag gillar den där skånska dialekten.

Tillbaka till replokalen. Ingången är synlig från såväl hallen som köket och det finns ingen dörr som skiljer lokalen från resten av huset. På väggarna hänger röda tyger, affischer täckta med urklippta bilder, tavlor, kartor och instrument. Ett capo har fått ett hem i en liten rektangulär träkonstruktion, som en fågel i ett fågelbo. Bland Bob Dylan, Kizz, Justin Bieber och Iggy Pop syns Saras och Michaels vänner - och Purslane själva. Det är uppenbart att bandet betyder oerhört mycket.

– Jag vill att när man kommer in här så ska det kännas varmt. Det blir som ett skivomslag av hela rummet. Du kan gå vilse i bilderna. Det är många kompisar som är med på väggen här, säger Michael stolt.

Han har gjort inredningen och det är också han som är bandets sångare och låtskrivare. Sara, å sin sida, spelar trummor. Det var hon som tyckte att Michael borde skaffa ett band att spela musik tillsammans med, och det var Michael som beslöt sig för att Sara skulle vara bandets trummis.

– Du köpte mig ett dyrt trumset i födelsedagspresent och så sa du, ”nu har jag bestämt mig, du ska vara min trummis”, skrattar Sara.

– Nu ljuger du!, skrattar Michael och fortsätter:

– Jag gav dig pengar och sa, ”gå och köp ett trumset”.

Och det gjorde Sara. Hon började öva i källaren innan paret inredde replokalen på markplan.

– I dag är jag väldigt glad att du övertalade mig. Jag tycker det är jättekul. Man kan stänga av allt det andra, alla kraven i vardagen, och bara ha roligt ihop.

Purslane har överlevt ett par olika konstellationer med åren. I dag spelar, förutom Sara och Michael, Birgitta Fryklund och Wilhelm Söderqvist Wermelin i bandet. Live händer det att Filip Sjögren, bandets producent på indie-labeln Youth Recordings, spelar synth.

Birgitta Fryklund, som också spelar bas i bandet Tjejkraft, är pensionerad nu, men tidigare var hon och Sara kollegor inom vården i Karlstad. De började prata om musik och efter en arbetsdag åkte Sara hem och berättade för Michael att en bassist gärna ville komma och provspela.

– En kvinna. ”Vad roligt!”, tänkte jag, förklarar Michael och fortsätter:

– När jag fick höra att hon var över 60 blev jag tveksam, men Birgitta var bestämd.

– Ja, hon skulle komma, skrattar Sara.

– Så hon kom! Och jag kände direkt att ja... Det här... Det var magiskt. Det var kemi. Hon är ett riktigt proffs. Det var ingenting att prata om, säger Michael.

Wilhelm Söderqvist Wermelin kom in i bandet på ungefär samma sätt, fast tvärtom. Michael och Wilhelm möttes också via jobbet, men om Birgitta var erfaren och bestämd var Wilhelm snarare ung och lite försynt.

– Jag hade sett honom spela på Youtube innan och visste att han kunde spela. Jag behövde en lead-gitarrist som kunde spela mycket bättre än jag, så jag var nyfiken på Willie. Vi träffades och jag kände direkt att jag tyckte om honom, så jag frågade om han inte skulle komma och jamma med oss. Det vi inte visste var att Wilhelm redan ville vara med, men han vågade inte fråga, säger Michael.

Men Wilhelm kom och provspelade och har stannat kvar sedan dess.

– Det känns som att vi är en familj. Vi har så roligt när vi repar ihop. Vi fjantar oss mest och har kul, säger Sara.

– Ja. Sara och jag har hoppat runt så mycket i våra liv. Vi har bott här, i England, Texas, all over. Vi brukar skaffa en familj där vi är. Så har det blivit med Birgitta och Wilhelm.

Nyligen deltog Purslane i radiotävlingen P4 Nästa med låten Johnny Disco. Låten tog sig till finalen på Sandgrundsudden och spelades aktivt på radio veckorna dessförinnan. Nu väntar två lite längre spelningar på Lot's of love-festivalen och Putte i parken. Målet är att åka ut på en liten turné så småningom.

– Och det känns som att det börjar närma sig, säger Michael.

Att spelas på radion och synas i festivalsammanhang hjälper till förstås, men...

– Den här branschen är svår, och vid min ålder är det ännu svårare att komma in med något nytt. Det är det jag gillar med den här utmaningen, att fast jag är 48 och Birgitta som spelar bas är över 60 så vill Lot's of love ha oss på grund av musiken. Det är jag stolt över. Att unga människor har suttit ned och sagt att ”vi vill ha Purslane, för vi gillar låtarna”. Det känns jättebra, säger Michael.

– När vi flyttade hit hade vi två kriterier. Det skulle vara max 30 minuter från stan och inga grannar, skrattar Sara McGowan när hon berättar om flytten från Austin, Texas, till Tågås, Värmland, för 16 år sedan.

Sara är uppvuxen i Värmland, på Hammarö.

– Jag ringde min pappa från Austin och bad honom hjälpa oss köpa ett hus. Vi ville ha ett boende klart och visste att vi inte ville bo i lägenhet med hundarna och barnen.

I det lilla huset på landet bor, förutom Sara och Michael, deras fyra barn och två hundar. Här finns också bandets replokal alldeles intill köket, men innan vi stannar där så backar vi bandet lite och tar det från början.

Michael McGowan är född och uppvuxen i USA. Hans föräldrar härstammar från Alabama, men man får nästan ta fram papper och penna om man ska ha en chans att hänga med när han berättar om sin egen uppväxt.

– För det mesta var det California, Florida, South Carolina, Texas, Tennessee, California två gånger... Pappa var med i flottan. Vi bodde på ett ställe i fyra år, sen flyttade vi. Jag bytte skola många gånger.

Efter high school tog Michael värvning i flygvapnet. Det gör många unga amerikaner, berättar han. Det är ett enkelt sätt att komma hemifrån och samtidigt få boende, mat och lön avklarat på en och samma gång.

Michael bad att få bli stationerad i Europa och placerades på ett amerikanskt sjukhus i England. Samtidigt hade Sara, som vid den här tiden utbildade sig till sjuksköterska, rest till Storbritannien på stipendiepengar för att göra en del av sin praktik där. En dag fick Michael i uppdrag av sin kapten att visa två svenska sjuksköterskor hur det gick till på sjukhuset.

– Det blev love at first sight, säger han.

– Ja, det blev det för mig också. Omedelbart, fyller Sara i.

De bestämde sig för att ses igen, och på den vägen är det. Det nyblivna paret flyttade så småningom till Austin, Texas, och bodde där i fyra år.

– Det var ett lugnt område för att vara Austin, men det var ju grannar som spelade basket på nätterna och brandkåren låg alldeles intill, berättar Sara.

Flytten till Tågås och den värmländska landsbygden borde således ha skänkt ett lugn till familjen McGowan, men för Michael var den plötsliga tystnaden i kombination med okända, märkliga ljud nog för att nästan knäcka honom under den första tiden.

– De två första åren var tuffa. Jag kunde inte språket och korna i hagen lät hela dagarna. Jag höll på att bli galen alltså. Jag tänkte gå över till bonden flera gånger och säga att ”nu måste du få tyst på dina kor”, skrattar han.

Svenskan lärde han sig bland annat genom musiken. En av de första artisterna att göra verkligt intryck på honom var Håkan Hellström med låten ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.

– Jag fattade ingenting men jag visste med en gång att ”fan, det här är något speciellt”. Jag satt med texten och mina lexikon och översatte. Det var samma sak med Lars Winnerbäck när jag hörde honom för första gången. ”Jag måste förstå vad han säger!”. Sen jag lärde mig svenska har jag upptäckt ännu mer. Peps Persson tycker jag är bra. Jag gillar den där skånska dialekten.

Tillbaka till replokalen. Ingången är synlig från såväl hallen som köket och det finns ingen dörr som skiljer lokalen från resten av huset. På väggarna hänger röda tyger, affischer täckta med urklippta bilder, tavlor, kartor och instrument. Ett capo har fått ett hem i en liten rektangulär träkonstruktion, som en fågel i ett fågelbo. Bland Bob Dylan, Kizz, Justin Bieber och Iggy Pop syns Saras och Michaels vänner - och Purslane själva. Det är uppenbart att bandet betyder oerhört mycket.

– Jag vill att när man kommer in här så ska det kännas varmt. Det blir som ett skivomslag av hela rummet. Du kan gå vilse i bilderna. Det är många kompisar som är med på väggen här, säger Michael stolt.

Han har gjort inredningen och det är också han som är bandets sångare och låtskrivare. Sara, å sin sida, spelar trummor. Det var hon som tyckte att Michael borde skaffa ett band att spela musik tillsammans med, och det var Michael som beslöt sig för att Sara skulle vara bandets trummis.

– Du köpte mig ett dyrt trumset i födelsedagspresent och så sa du, ”nu har jag bestämt mig, du ska vara min trummis”, skrattar Sara.

– Nu ljuger du!, skrattar Michael och fortsätter:

– Jag gav dig pengar och sa, ”gå och köp ett trumset”.

Och det gjorde Sara. Hon började öva i källaren innan paret inredde replokalen på markplan.

– I dag är jag väldigt glad att du övertalade mig. Jag tycker det är jättekul. Man kan stänga av allt det andra, alla kraven i vardagen, och bara ha roligt ihop.

Purslane har överlevt ett par olika konstellationer med åren. I dag spelar, förutom Sara och Michael, Birgitta Fryklund och Wilhelm Söderqvist Wermelin i bandet. Live händer det att Filip Sjögren, bandets producent på indie-labeln Youth Recordings, spelar synth.

Birgitta Fryklund, som också spelar bas i bandet Tjejkraft, är pensionerad nu, men tidigare var hon och Sara kollegor inom vården i Karlstad. De började prata om musik och efter en arbetsdag åkte Sara hem och berättade för Michael att en bassist gärna ville komma och provspela.

– En kvinna. ”Vad roligt!”, tänkte jag, förklarar Michael och fortsätter:

– När jag fick höra att hon var över 60 blev jag tveksam, men Birgitta var bestämd.

– Ja, hon skulle komma, skrattar Sara.

– Så hon kom! Och jag kände direkt att ja... Det här... Det var magiskt. Det var kemi. Hon är ett riktigt proffs. Det var ingenting att prata om, säger Michael.

Wilhelm Söderqvist Wermelin kom in i bandet på ungefär samma sätt, fast tvärtom. Michael och Wilhelm möttes också via jobbet, men om Birgitta var erfaren och bestämd var Wilhelm snarare ung och lite försynt.

– Jag hade sett honom spela på Youtube innan och visste att han kunde spela. Jag behövde en lead-gitarrist som kunde spela mycket bättre än jag, så jag var nyfiken på Willie. Vi träffades och jag kände direkt att jag tyckte om honom, så jag frågade om han inte skulle komma och jamma med oss. Det vi inte visste var att Wilhelm redan ville vara med, men han vågade inte fråga, säger Michael.

Men Wilhelm kom och provspelade och har stannat kvar sedan dess.

– Det känns som att vi är en familj. Vi har så roligt när vi repar ihop. Vi fjantar oss mest och har kul, säger Sara.

– Ja. Sara och jag har hoppat runt så mycket i våra liv. Vi har bott här, i England, Texas, all over. Vi brukar skaffa en familj där vi är. Så har det blivit med Birgitta och Wilhelm.

Nyligen deltog Purslane i radiotävlingen P4 Nästa med låten Johnny Disco. Låten tog sig till finalen på Sandgrundsudden och spelades aktivt på radio veckorna dessförinnan. Nu väntar två lite längre spelningar på Lot's of love-festivalen och Putte i parken. Målet är att åka ut på en liten turné så småningom.

– Och det känns som att det börjar närma sig, säger Michael.

Att spelas på radion och synas i festivalsammanhang hjälper till förstås, men...

– Den här branschen är svår, och vid min ålder är det ännu svårare att komma in med något nytt. Det är det jag gillar med den här utmaningen, att fast jag är 48 och Birgitta som spelar bas är över 60 så vill Lot's of love ha oss på grund av musiken. Det är jag stolt över. Att unga människor har suttit ned och sagt att ”vi vill ha Purslane, för vi gillar låtarna”. Det känns jättebra, säger Michael.

Ny musik med Purslane

I sommar släpper Purslane singeln Johnny Disco och i höst väntar ett albumsläpp på vinyl samt digitalt. Plattan, ”just like most of the greatest debut albums of all time”, ska heta som bandet: Purslane.

Purslane i Karlstadslivs podcast

Lyssna på musiken och följ med på besök hemma hos Sara och Michael McGowan i Karlstadslivs podcast. Du hittar den på Karlstadsliv.se eller i din podcast-app.