Malte Hallquist om att våga - och om att bli sedd för den man är och inte för sitt handikapp.

”Vågar du inget, så blir det inget heller”. Orden kommer från Toralf Nilsson, en av många stjärnor som tänts under ledning av Pär Johansson i teatergänget Glada Hudik. Han fortsätter: ”Jag njuter av att stå på scen. Det är det bästa jag vet. Att få uppskattning för att det här jag har gjort. Det är en obegriplig känsla – härligt alltså. Självkänslan är på topp! Med teatern vill jag visa att jag kan.”

 

Att få visa att man kan. För en människa som förmodligen både upplevt och hört att hen inte kan. År av habilitering, sjukgymnastik och träning som präglat dessa människor och där funktionshindret verkligen har varit hinder för väldigt mycket. Men där, på en teaterscen, så upphör hindren. Man blir fri, nästan tyngdlös och den kropp som annars är i vägen förvandlas till ett instrument som kan förmedla känslor, som kan dansa och som kan sjunga. Funktionshindret blir istället en funktionsupphöjning. Teaterscenen blir en plattform där vi alla har samma möjlighet. Att det på något vis är en neutral plats för alla och där en människa som kanske hela livet har känt sig felplacerad, plötsligt hamnar helt rätt. Med en känsla av att allt är möjligt och att bli sedd för den man är och inte för sitt handikapp.

 

Min Victoria har aldrig visat intresse för teater, men hon spelar en viktig roll i samhällets skådespel. Ingen teaterroll, utan hon gör sin livsroll i rollen som ängel. Och som alla änglar har hon ett budskap.

 

Victoria behöver hjälp med det mesta. Att klä på sig, att laga mat, att gå på toaletten, att duscha, att åka på aktiviteter osv. Hon är otroligt beroende av de människor som finns runt henne. Men zoomar man ut lite, ser en större bild, så visst gäller det även oss. Vi behöver varandra för att överleva. Och jag brukar tänka på detta när jag ser en grupp från dagcentret komma gående. Här kommer det ett gäng änglar med ett budskap till oss; glöm inte bort att ta hand om varandra.

 

Dessa änglar ska vi vara rädda om och låta dem få utrymme på de finaste platser i vårt samhälle. Några av dem, som så gärna vill, ska vi ställa på en teaterscen. På en plattform där de får känna att de kan något och där de kan sprida sin värme och sitt ljus till oss andra.

 

Kan det bli ett Glada Hudik i Karlstad? Glada Solsta. Nja, då får vi hoppas på privata initiativ för Karlstads kommun arbetar i annan riktning och gymnasienämnden har alldeles nyligen och olyckligtvis tagit beslut som leder till det motsatta. Programmet Estetiska Verksamheter på gymnasiesärskolan ska läggas ner och detta på felaktiga grunder. Man skyller på svårighet till praktikplatser. Man skyller på svårigheter till framtida jobb. Men det handlar i grund och botten om att man inte vågar tro på dessa ungdomar. Man vågar inte tro att det faktiskt är en samhällsvinst med dessa änglar på en teaterscen. Och då blir det som Toralf Nilsson så klokt uttrycker det:

”Vågar du inget, så blir det inget heller”.

”Vågar du inget, så blir det inget heller”. Orden kommer från Toralf Nilsson, en av många stjärnor som tänts under ledning av Pär Johansson i teatergänget Glada Hudik. Han fortsätter: ”Jag njuter av att stå på scen. Det är det bästa jag vet. Att få uppskattning för att det här jag har gjort. Det är en obegriplig känsla – härligt alltså. Självkänslan är på topp! Med teatern vill jag visa att jag kan.”

 

Att få visa att man kan. För en människa som förmodligen både upplevt och hört att hen inte kan. År av habilitering, sjukgymnastik och träning som präglat dessa människor och där funktionshindret verkligen har varit hinder för väldigt mycket. Men där, på en teaterscen, så upphör hindren. Man blir fri, nästan tyngdlös och den kropp som annars är i vägen förvandlas till ett instrument som kan förmedla känslor, som kan dansa och som kan sjunga. Funktionshindret blir istället en funktionsupphöjning. Teaterscenen blir en plattform där vi alla har samma möjlighet. Att det på något vis är en neutral plats för alla och där en människa som kanske hela livet har känt sig felplacerad, plötsligt hamnar helt rätt. Med en känsla av att allt är möjligt och att bli sedd för den man är och inte för sitt handikapp.

 

Min Victoria har aldrig visat intresse för teater, men hon spelar en viktig roll i samhällets skådespel. Ingen teaterroll, utan hon gör sin livsroll i rollen som ängel. Och som alla änglar har hon ett budskap.

 

Victoria behöver hjälp med det mesta. Att klä på sig, att laga mat, att gå på toaletten, att duscha, att åka på aktiviteter osv. Hon är otroligt beroende av de människor som finns runt henne. Men zoomar man ut lite, ser en större bild, så visst gäller det även oss. Vi behöver varandra för att överleva. Och jag brukar tänka på detta när jag ser en grupp från dagcentret komma gående. Här kommer det ett gäng änglar med ett budskap till oss; glöm inte bort att ta hand om varandra.

 

Dessa änglar ska vi vara rädda om och låta dem få utrymme på de finaste platser i vårt samhälle. Några av dem, som så gärna vill, ska vi ställa på en teaterscen. På en plattform där de får känna att de kan något och där de kan sprida sin värme och sitt ljus till oss andra.

 

Kan det bli ett Glada Hudik i Karlstad? Glada Solsta. Nja, då får vi hoppas på privata initiativ för Karlstads kommun arbetar i annan riktning och gymnasienämnden har alldeles nyligen och olyckligtvis tagit beslut som leder till det motsatta. Programmet Estetiska Verksamheter på gymnasiesärskolan ska läggas ner och detta på felaktiga grunder. Man skyller på svårighet till praktikplatser. Man skyller på svårigheter till framtida jobb. Men det handlar i grund och botten om att man inte vågar tro på dessa ungdomar. Man vågar inte tro att det faktiskt är en samhällsvinst med dessa änglar på en teaterscen. Och då blir det som Toralf Nilsson så klokt uttrycker det:

”Vågar du inget, så blir det inget heller”.