... är värmlänning, filmare, utbildningsledare, guddotter till Lars Lerin och aktuell med kritikerrosade Speglingar - en dokumentärfilm om luften mellan henne själv och mamma Karin Broos.

Jag har en intervju inbokad med Sara Broos tidigt i morgon bitti. Jag har aldrig träffat henne eller pratat med henne, men jag har sett och drabbats av hennes filmer. Inte minst För dig naken, dokumentärfilmen om mötet mellan konstnären Lars Lerin och Manuel ”Junior” Marques. Jag har också i bakhuvudet att vi rent geografiskt har bott i samma län i många år. Vi har varit på samma platser. Gemensamt för oss båda är också att vi var högpresterande som tonåringar, vann uppsatstävlingar och fick våra krönikor publicerade i tidningar som 15-åringar - och vi mådde båda dåligt i hemlighet under perioder av uppväxten.

Jag är såklart inte ensam. Sara Broos filmer har förmågan att få tittaren att uppleva att man känner henne väl. Hon har ett sällsynt lugn i sitt filmskapande, som att hon vägrar skriva publiken på näsan. I stället presenterar hon bilder, ljud, händelser genom sina ögon och sin kamera - och låter tittaren fylla i sin egen historia och sina egna värden.

Speglingar är Saras försök att skapa en brygga mellan henne själv och mamma Karin som så många gånger har fotograferat sina tre döttrar under tystnad. Det är också en djupdykning i Karins liv, och kanske ett sätt att få svar på frågorna.

Om uppväxten, anorexian, ätstörningarna, missfallet, drogerna, familjesorgen och tystnaden.

”Det finns inga stora konflikter eller trauman. Men det finns en tystnad. Så mycket hon aldrig berättat”.

Bioupplevelsen är intim. Jag sitter längst fram i publiken, har en rad för mig själv.

Filmen likaså. Den är intim, stark och personlig, men aldrig privat. Det ska Sara komma att vara noga med under vår intervju om bara några timmar.

– Jag har ett personligt förhållningssätt till allt jag gör, men det privata är aldrig intressant om man inte bearbetar och gestaltar det på ett intressant sätt. Du berättade till exempel att filmen fick dig att tänka på din familj. Då är det inte privat. Då handlar filmen inte om mig. Då handlar den om dig.

Och det gör den ju såklart. Under och efter biobesöket tänker jag på relationen till mina egna föräldrar, och jag tänker på att jag ska bli pappa i vinter och vilken relation jag kommer ha till mina egna barn. Och så tänker jag på Värmland och skogen och livet och döden. En av Speglingars styrkor är att den ger tid till tankar som vi blir allt effektivare på att tränga bort.

Sara blev därför förvånad när en av de stora dagstidningarna liknade Speglingar vid en selfie.

– Det vände jag mig väldigt starkt emot. När du tar en selfie försöker du se snygg ut, poserar och framhäver en lyckad bild av dig själv på något sätt. I min film försökte jag göra tvärtom. Jag ville visa vad som finns bakom den lyckade fasaden.

Recensenten såg inte sig själv i filmen?

– Alla har olika smak och ser olika saker. Det har ingen större betydelse för mig om man inte kan relatera till filmen. Men just det där med det privata och selfie-samhället... Filmen är en motreaktion till det. Jag har en så stor del av mitt liv där jag gömt mig bakom en fasad och försökt vara någon som jag egentligen inte är. Jag har varit den där duktiga flickan i skolan, högpresterande och lyckad på många sätt i andras ögon, men samtidigt bar jag på ett jättestarkt självförakt och en sida i mig som jag inte kunde visa upp. Jag tror på att våga vara så ärlig och personlig som möjligt. Kan du vara det så finns det också en chans att du kan nå andra människor. I botten är vi så lika.

Vi pratar om grundläggande känslor i konsten, att alla kan relatera till sorg, glädje, vemod och ilska. Sen pratar vi om specifika händelser eller erfarenheter som kan bemötas på olika sätt av olika personer. Sara Broos hoppas att filmen ska få människor att våga prata om det vi håller inne.

– Det värsta av allt är den där tystnaden. När man inte kan sätta ord på saker och när man håller allt inom sig. Det har varit fantastiskt att se reaktionerna i publiken, framför allt många män faktiskt som har blivit väldigt berörda. Många tror att det är en kvinnofilm eftersom att vi är mor och dotter men jag tror att män ibland har ännu svårare för att prata och få ut att man bär på så mycket inom sig.

Jag vet inte om det är värmländskt eller om det är svenskt eller vad det är, men det här med att gå och motarbeta en negativ känsla... Att inte våga gå in i den och känna den tills den är färdig. Det känns farligt tycker jag.

– Mentaliteten är kanske att man inte så lätt öppnar upp och blottar sig, men jag tror att många längtar efter att få visa sig sårbara och ta av den där masken. Sen har vi alltid olika masker som vi måste ha för att kunna fungera i samhället. Man kan inte hela tiden gå runt och vara som en öppen bok. Framför allt med film vill jag uppmana till att inte sluta se varandra. Inte sluta lyssna. Att inse att vi förändras hela tiden. Jag är inte samma person i dag som jag var i går. Det är lätt att man tar varandra för givet och slutar vara nyfikna.

Sara Broos använder sig själv och sin mamma som redskap, berättar hon. Hon har vissa teman och vissa erfarenheter som hon vill berätta om och använder sig själv för att nå den som tittar. Det slår mig att det är exakt det här som Karin gör med Sara i sina målningar.

Det var däremot aldrig viktigt att göra ett hyllningsporträtt av mamma Karin.

– Det handlade aldrig om det, att ”åh, titta vilken fantastisk mamma jag har”. Jag tänkte mycket som en konstnär gör. Hon använder mig som motiv i sina målningar men det innebär inte att det är porträtt av mig. Hon går genom mig för att nå något annat som hon vill komma åt.

Varför ville du göra Speglingar?

– Framförallt eftersom att tanken på att göra den skrämde mig så mycket. Att göra en film om min mamma och om vår relation var något som fick hjärtat att bulta hårt. Jag kände någon slags rädsla inför det, och rädsla är något som driver mig. Känner jag att något skrämmer mig så vill jag gärna gå in i det. Det finns något där som kommer göra ont och som kommer att vara svårt. Allt annat är ointressant när jag gör film. Jag måste gå i gång på det och bli berörd.

Resan mot att komma närmare sin mamma började med en weekend trip till Jurmala i Lettland. Sara hoppades att mor och dotter skulle bryta tystnaden under en helg som slutade som vanligt: Karin fotade - ”flydde in i konsten” - och Sara stod modell.

– Efter att jag hade gjort filmen insåg jag hur kallt det hade varit från min sida, att vi skulle åka iväg en helg och prata ut och sen kan jag fortsätta med mitt stressade liv. Bara checka av det. Det var orealistiska förväntningar att tro att hon plötsligt skulle vara redo för att prata ut och få en förändring. Det jag egentligen ville göra den helgen tog tre år till slut.

Eller hur. Man bjuder hem en förälder på kaffe och ska prata ut om något i livet och så händer ingenting. Man tror att det ska gå så fort, trots att det har tagit ett helt liv att komma dit man är i dag.

– Ja, samhällsandan är mycket så. Det ska vara effektivt och man ska gå ned i vikt på fem dagar, skaffa en bra kropp, bli lycklig... Man ska tycka saker och ta ställning och gilla saker på Facebook trots att man inte har en aning om vad det är. Filmen är en motvikt till den där hetsen, att bara gå in i något på djupet.

I Speglingar är Karin Broos otroligt rolig, charmig och karismatisk i det lilla. Jag skrattar när hon härmar en skulptur som hon gjort av sig själv eller när hon ska bada efter en ögonoperation och har svårt att se trappstegen ned i vattnet. Jag ser Karin genom Saras ögon och håller nästan andan i biomörkret för att inte avbryta något hon säger. Hon får ett utrymme som bara en förälder kan få av sitt barn.

– I en dokumentärfilm framför allt så handlar det alltid om relationen mellan personerna framför och bakom kameran. Man känner av när någon har förtroende för en och man blir också till genom den andres blick. Mycket av filmen handlar om det. Hur ser vi på varandra?

I ett skede av filmen berättar Sara Broos genom högtalarna att barnen fick ett mentalsjukhus i lera av mamma och pappa. På vinden hade någon hängt sig och i badkaret hade någon tagit sitt liv. Den scenen drar ned störst skratt i biopubliken under hela visningen.

– Det är så livet är. Det går upp och ned och man är lycklig ibland och sen är man ledsen. Har man de där lätta stunderna med i en film så blir det mörka ännu mörkare. Har man precis skrattat så blir man avväpnad.

Har det varit svårt att koka ned filmen till 1 timme och 20 minuter?

– Verkligen, jag har så många scener och bilder som jag själv tycker väldigt mycket om men som inte passade in. Det är märkligt, för när man har gjort filmen sen så glömmer man alla de där scenerna, men i processen satt jag mycket så. ”Fan, den här scenen har jag lagt ned så mycket jobb på” eller ”den här måste jag ha med” och ”den här tog tre dagar att filma”. När man klipper är det som att filmen får sitt eget liv. Den blir som den ska bli. Jag måste bara lyssna på vad som vill bli berättat.

Jag har en intervju inbokad med Sara Broos tidigt i morgon bitti. Jag har aldrig träffat henne eller pratat med henne, men jag har sett och drabbats av hennes filmer. Inte minst För dig naken, dokumentärfilmen om mötet mellan konstnären Lars Lerin och Manuel ”Junior” Marques. Jag har också i bakhuvudet att vi rent geografiskt har bott i samma län i många år. Vi har varit på samma platser. Gemensamt för oss båda är också att vi var högpresterande som tonåringar, vann uppsatstävlingar och fick våra krönikor publicerade i tidningar som 15-åringar - och vi mådde båda dåligt i hemlighet under perioder av uppväxten.

Jag är såklart inte ensam. Sara Broos filmer har förmågan att få tittaren att uppleva att man känner henne väl. Hon har ett sällsynt lugn i sitt filmskapande, som att hon vägrar skriva publiken på näsan. I stället presenterar hon bilder, ljud, händelser genom sina ögon och sin kamera - och låter tittaren fylla i sin egen historia och sina egna värden.

Speglingar är Saras försök att skapa en brygga mellan henne själv och mamma Karin som så många gånger har fotograferat sina tre döttrar under tystnad. Det är också en djupdykning i Karins liv, och kanske ett sätt att få svar på frågorna.

Om uppväxten, anorexian, ätstörningarna, missfallet, drogerna, familjesorgen och tystnaden.

”Det finns inga stora konflikter eller trauman. Men det finns en tystnad. Så mycket hon aldrig berättat”.

Bioupplevelsen är intim. Jag sitter längst fram i publiken, har en rad för mig själv.

Filmen likaså. Den är intim, stark och personlig, men aldrig privat. Det ska Sara komma att vara noga med under vår intervju om bara några timmar.

– Jag har ett personligt förhållningssätt till allt jag gör, men det privata är aldrig intressant om man inte bearbetar och gestaltar det på ett intressant sätt. Du berättade till exempel att filmen fick dig att tänka på din familj. Då är det inte privat. Då handlar filmen inte om mig. Då handlar den om dig.

Och det gör den ju såklart. Under och efter biobesöket tänker jag på relationen till mina egna föräldrar, och jag tänker på att jag ska bli pappa i vinter och vilken relation jag kommer ha till mina egna barn. Och så tänker jag på Värmland och skogen och livet och döden. En av Speglingars styrkor är att den ger tid till tankar som vi blir allt effektivare på att tränga bort.

Sara blev därför förvånad när en av de stora dagstidningarna liknade Speglingar vid en selfie.

– Det vände jag mig väldigt starkt emot. När du tar en selfie försöker du se snygg ut, poserar och framhäver en lyckad bild av dig själv på något sätt. I min film försökte jag göra tvärtom. Jag ville visa vad som finns bakom den lyckade fasaden.

Recensenten såg inte sig själv i filmen?

– Alla har olika smak och ser olika saker. Det har ingen större betydelse för mig om man inte kan relatera till filmen. Men just det där med det privata och selfie-samhället... Filmen är en motreaktion till det. Jag har en så stor del av mitt liv där jag gömt mig bakom en fasad och försökt vara någon som jag egentligen inte är. Jag har varit den där duktiga flickan i skolan, högpresterande och lyckad på många sätt i andras ögon, men samtidigt bar jag på ett jättestarkt självförakt och en sida i mig som jag inte kunde visa upp. Jag tror på att våga vara så ärlig och personlig som möjligt. Kan du vara det så finns det också en chans att du kan nå andra människor. I botten är vi så lika.

Vi pratar om grundläggande känslor i konsten, att alla kan relatera till sorg, glädje, vemod och ilska. Sen pratar vi om specifika händelser eller erfarenheter som kan bemötas på olika sätt av olika personer. Sara Broos hoppas att filmen ska få människor att våga prata om det vi håller inne.

– Det värsta av allt är den där tystnaden. När man inte kan sätta ord på saker och när man håller allt inom sig. Det har varit fantastiskt att se reaktionerna i publiken, framför allt många män faktiskt som har blivit väldigt berörda. Många tror att det är en kvinnofilm eftersom att vi är mor och dotter men jag tror att män ibland har ännu svårare för att prata och få ut att man bär på så mycket inom sig.

Jag vet inte om det är värmländskt eller om det är svenskt eller vad det är, men det här med att gå och motarbeta en negativ känsla... Att inte våga gå in i den och känna den tills den är färdig. Det känns farligt tycker jag.

– Mentaliteten är kanske att man inte så lätt öppnar upp och blottar sig, men jag tror att många längtar efter att få visa sig sårbara och ta av den där masken. Sen har vi alltid olika masker som vi måste ha för att kunna fungera i samhället. Man kan inte hela tiden gå runt och vara som en öppen bok. Framför allt med film vill jag uppmana till att inte sluta se varandra. Inte sluta lyssna. Att inse att vi förändras hela tiden. Jag är inte samma person i dag som jag var i går. Det är lätt att man tar varandra för givet och slutar vara nyfikna.

Sara Broos använder sig själv och sin mamma som redskap, berättar hon. Hon har vissa teman och vissa erfarenheter som hon vill berätta om och använder sig själv för att nå den som tittar. Det slår mig att det är exakt det här som Karin gör med Sara i sina målningar.

Det var däremot aldrig viktigt att göra ett hyllningsporträtt av mamma Karin.

– Det handlade aldrig om det, att ”åh, titta vilken fantastisk mamma jag har”. Jag tänkte mycket som en konstnär gör. Hon använder mig som motiv i sina målningar men det innebär inte att det är porträtt av mig. Hon går genom mig för att nå något annat som hon vill komma åt.

Varför ville du göra Speglingar?

– Framförallt eftersom att tanken på att göra den skrämde mig så mycket. Att göra en film om min mamma och om vår relation var något som fick hjärtat att bulta hårt. Jag kände någon slags rädsla inför det, och rädsla är något som driver mig. Känner jag att något skrämmer mig så vill jag gärna gå in i det. Det finns något där som kommer göra ont och som kommer att vara svårt. Allt annat är ointressant när jag gör film. Jag måste gå i gång på det och bli berörd.

Resan mot att komma närmare sin mamma började med en weekend trip till Jurmala i Lettland. Sara hoppades att mor och dotter skulle bryta tystnaden under en helg som slutade som vanligt: Karin fotade - ”flydde in i konsten” - och Sara stod modell.

– Efter att jag hade gjort filmen insåg jag hur kallt det hade varit från min sida, att vi skulle åka iväg en helg och prata ut och sen kan jag fortsätta med mitt stressade liv. Bara checka av det. Det var orealistiska förväntningar att tro att hon plötsligt skulle vara redo för att prata ut och få en förändring. Det jag egentligen ville göra den helgen tog tre år till slut.

Eller hur. Man bjuder hem en förälder på kaffe och ska prata ut om något i livet och så händer ingenting. Man tror att det ska gå så fort, trots att det har tagit ett helt liv att komma dit man är i dag.

– Ja, samhällsandan är mycket så. Det ska vara effektivt och man ska gå ned i vikt på fem dagar, skaffa en bra kropp, bli lycklig... Man ska tycka saker och ta ställning och gilla saker på Facebook trots att man inte har en aning om vad det är. Filmen är en motvikt till den där hetsen, att bara gå in i något på djupet.

I Speglingar är Karin Broos otroligt rolig, charmig och karismatisk i det lilla. Jag skrattar när hon härmar en skulptur som hon gjort av sig själv eller när hon ska bada efter en ögonoperation och har svårt att se trappstegen ned i vattnet. Jag ser Karin genom Saras ögon och håller nästan andan i biomörkret för att inte avbryta något hon säger. Hon får ett utrymme som bara en förälder kan få av sitt barn.

– I en dokumentärfilm framför allt så handlar det alltid om relationen mellan personerna framför och bakom kameran. Man känner av när någon har förtroende för en och man blir också till genom den andres blick. Mycket av filmen handlar om det. Hur ser vi på varandra?

I ett skede av filmen berättar Sara Broos genom högtalarna att barnen fick ett mentalsjukhus i lera av mamma och pappa. På vinden hade någon hängt sig och i badkaret hade någon tagit sitt liv. Den scenen drar ned störst skratt i biopubliken under hela visningen.

– Det är så livet är. Det går upp och ned och man är lycklig ibland och sen är man ledsen. Har man de där lätta stunderna med i en film så blir det mörka ännu mörkare. Har man precis skrattat så blir man avväpnad.

Har det varit svårt att koka ned filmen till 1 timme och 20 minuter?

– Verkligen, jag har så många scener och bilder som jag själv tycker väldigt mycket om men som inte passade in. Det är märkligt, för när man har gjort filmen sen så glömmer man alla de där scenerna, men i processen satt jag mycket så. ”Fan, den här scenen har jag lagt ned så mycket jobb på” eller ”den här måste jag ha med” och ”den här tog tre dagar att filma”. När man klipper är det som att filmen får sitt eget liv. Den blir som den ska bli. Jag måste bara lyssna på vad som vill bli berättat.

Sara Broos

Ålder: 38

Bor: I Värmland och Berlin

Familj: Föräldrar, två yngre systrar och underbara syskonbarn.

Aktuell med: Filmen Speglingar som just nu går på bio i hela Sverige (SF och Arenan i Karlstad samt Folkets Hus i Skoghall). Hon är också konstnärlig ledare på Alma Manusförfattare, en yrkeshögskoleutbildning med fokus på manusförfattande inom film och tv-serier.

Tidigare verk inkluderar: Time To Be (2003), One More (2004), Roadside (2007), Scenes From The Countryside (2008), För Dig Naken (2012), Hemland (2015).