Joey Tempest om att spela The Final Countdown i 30 år, relationen till Karlstad och livet som rockstjärna och småbarnsfar.

Hur mår du?

– Jättebra! Jag har flugit in, precis träffat killarna och laddar för sommarens första festivalspelning i kväll uppe i Umeå.

Därefter väntar en sommar som inte kommer att bli särskilt intensiv, i alla fall inte i Europe-mått mätt.

– Det är väl kanske 15 festivaler eller något sånt den här sommaren. Det är helt okej. Det blir spelning varje helg, några festivaler och lite annat runt om i Europa.

Hur känns det inför Putte i Parken och Karlstad?

– Vi har ju spelat i Karlstad tidigare och har goda minnen så när vi fick förfrågan igen så var det inga problem att säga ja, om man säger så. Det är en av höjdpunkterna på Sverigeturnén. Vi ser verkligen fram emot det! Sist var det härlig stämning och rockpublik, så varför inte?

Det gäng som tar sig an karlstadspubliken (Joey Tempest, John Norum, John Levén, Mic Michaeli och Ian Haugland) är precis detsamma som spelade in och släppte The Final Countdown-plattan för ganska exakt 30 år sedan.

Hur är det att spela tillsammans efter så många år?

– Det är skönt faktiskt. Vi har haft några break när vi spelat med andra musiker och turnerat med andra och det har aldrig känts rätt, så vi är lyckligt lottade att få spela tillsammans med kompisar som vi känt sedan tonåren. Det är inte många band som har det på det sättet. Det brukar ramla av folk hit och dit och så är det bara några originalmedlemmar kvar, men vi är samma gäng och det är fantastiskt.

Rent musikaliskt måste ni hunnit bli otroligt tighta?

– Ja, så är det verkligen. Vi har turnerat rätt mycket nu de senaste elva åren som vi varit tillbaks. Det sitter fint alltså. Det är otroligt bra musiker och det sitter jävligt bra.

Har någonting förändrats?

– Låtskrivarproceduren har förändrats. Tidigt i Europe var jag väldigt intresserad av att skriva låtarna. Det är en kärlek jag haft sen jag var åtta, nio år gammal så när vi började skrev jag det mesta. Nu för tiden jammar vi gärna i vår lokal utanför Stockholm eller skickar idéer till varandra. Det kan komma något från Mic Michaeli eller Levén eller Norum och så bygger jag vidare med melodier och sådär. Den delen skiljer sig från hur det var tidigare. Det är mer samarbete nu, vilket är otroligt kul.

Lever ni hårt i dag? Lever ni rockmyten?

– Det är mindre nu. Ian brukar säga att förr i tiden var det 80 % festande och 20 % lirande. I dag är det tvärtom. Men det är klart, har vi en ledig dag eller något roligt gig eller sådär så kan det bli att vi fastnar i logen och super loss. Det kan hända fortfarande. Men som sagt, när vi åkte runt i parkerna som tonåringar så var det lite röjigare.

Ni har levt med många av era stora hits väldigt länge. Hur är känslan i dag inför att spela The Final Countdown, Carrie eller Rock The Night, till exempel?

– Just i år är det väldigt speciellt eftersom det var 30 år sedan The Final Countdown-plattan släpptes. I höst, i november, åker vi på Europaturne med ett gig i Sverige (på Cirkus i Stockholm) där vi spelar hela The Final Countdown-skivan. Det är många minnen som kommer tillbaka från när vi spelade in låtarna i Schweiz och i San Fransisco och sådär. Vi tycker om att lira låtarna. Vi tycker om Rock The Night och The Final Countdown och vi trivs med dem fortfarande på scenen, men det beror ju också på att vi har fem nya plattor. Det är en balans där. Att vi har varit kreativa och att vi har gjort fem nya plattor gör att det blir inte bara en nostalgisk kväll utan ett nytt äventyr, samtidigt som vi njuter av att spela de gamla låtarna.

Efter återföreningen 2003 har ni gjort fem nya album. Var kommer alla låtar ifrån? Det är ju ändå otroligt många låtar vid det här laget.

– Ja, det blir ju det. Det är svårt att välja till livekonserter och sådär. Det är en kreativ energi med alla involverande. Mic Michaeli och John Levén till exempel har börjat skriva mycket mer nu på de två, tre senaste plattorna. För dem är det en ny grej och de tycker det är skitkul, och jag tycker det är roligt att få nya idéer som jag kan jobba vidare på. Det finns en ny energi på det sättet. Vi är fem killar som gick på samma konserter när vi var unga och samma fester och sådär och det sitter i fortfarande.

Ni spelar mycket och lever den klassiska rockdrömmen, men när det är du som lyckligast?

– Jag har två små pojkar nu. Jag har en tvååring och en nioåring, så det är när jag inte jobbar och skriver och turnerar utan får spendera tid och leka med dem. Det är härligt tycker jag. Jag fick ju barn senare i livet och gjorde mycket, skrev mycket, turnerade mycket och hade tolv timmar om dagen med det här, så de lediga ögonblicken nu med mina pojkar är underbara.

Joey Tempest medger att jobbet som rocksångare mycket riktigt är ett jobb, om än ett kul sådant.

– Allt resande börjar bli jobbigt, men att stå på scenen är fortfarande kul.

Spelar ni ihop om tio år?

– Vi brukar sätta fem- eller tioårsgränser och vi har sagt ”ja, fan, nu kör vi!”. Det är viktigt att hålla i gång och samtidigt se till att alla trivs. Vi tar hand om varandra och lyfter varandra och kan vi göra det i tio år till så är ju det fantastiskt.

Hur mår du?

– Jättebra! Jag har flugit in, precis träffat killarna och laddar för sommarens första festivalspelning i kväll uppe i Umeå.

Därefter väntar en sommar som inte kommer att bli särskilt intensiv, i alla fall inte i Europe-mått mätt.

– Det är väl kanske 15 festivaler eller något sånt den här sommaren. Det är helt okej. Det blir spelning varje helg, några festivaler och lite annat runt om i Europa.

Hur känns det inför Putte i Parken och Karlstad?

– Vi har ju spelat i Karlstad tidigare och har goda minnen så när vi fick förfrågan igen så var det inga problem att säga ja, om man säger så. Det är en av höjdpunkterna på Sverigeturnén. Vi ser verkligen fram emot det! Sist var det härlig stämning och rockpublik, så varför inte?

Det gäng som tar sig an karlstadspubliken (Joey Tempest, John Norum, John Levén, Mic Michaeli och Ian Haugland) är precis detsamma som spelade in och släppte The Final Countdown-plattan för ganska exakt 30 år sedan.

Hur är det att spela tillsammans efter så många år?

– Det är skönt faktiskt. Vi har haft några break när vi spelat med andra musiker och turnerat med andra och det har aldrig känts rätt, så vi är lyckligt lottade att få spela tillsammans med kompisar som vi känt sedan tonåren. Det är inte många band som har det på det sättet. Det brukar ramla av folk hit och dit och så är det bara några originalmedlemmar kvar, men vi är samma gäng och det är fantastiskt.

Rent musikaliskt måste ni hunnit bli otroligt tighta?

– Ja, så är det verkligen. Vi har turnerat rätt mycket nu de senaste elva åren som vi varit tillbaks. Det sitter fint alltså. Det är otroligt bra musiker och det sitter jävligt bra.

Har någonting förändrats?

– Låtskrivarproceduren har förändrats. Tidigt i Europe var jag väldigt intresserad av att skriva låtarna. Det är en kärlek jag haft sen jag var åtta, nio år gammal så när vi började skrev jag det mesta. Nu för tiden jammar vi gärna i vår lokal utanför Stockholm eller skickar idéer till varandra. Det kan komma något från Mic Michaeli eller Levén eller Norum och så bygger jag vidare med melodier och sådär. Den delen skiljer sig från hur det var tidigare. Det är mer samarbete nu, vilket är otroligt kul.

Lever ni hårt i dag? Lever ni rockmyten?

– Det är mindre nu. Ian brukar säga att förr i tiden var det 80 % festande och 20 % lirande. I dag är det tvärtom. Men det är klart, har vi en ledig dag eller något roligt gig eller sådär så kan det bli att vi fastnar i logen och super loss. Det kan hända fortfarande. Men som sagt, när vi åkte runt i parkerna som tonåringar så var det lite röjigare.

Ni har levt med många av era stora hits väldigt länge. Hur är känslan i dag inför att spela The Final Countdown, Carrie eller Rock The Night, till exempel?

– Just i år är det väldigt speciellt eftersom det var 30 år sedan The Final Countdown-plattan släpptes. I höst, i november, åker vi på Europaturne med ett gig i Sverige (på Cirkus i Stockholm) där vi spelar hela The Final Countdown-skivan. Det är många minnen som kommer tillbaka från när vi spelade in låtarna i Schweiz och i San Fransisco och sådär. Vi tycker om att lira låtarna. Vi tycker om Rock The Night och The Final Countdown och vi trivs med dem fortfarande på scenen, men det beror ju också på att vi har fem nya plattor. Det är en balans där. Att vi har varit kreativa och att vi har gjort fem nya plattor gör att det blir inte bara en nostalgisk kväll utan ett nytt äventyr, samtidigt som vi njuter av att spela de gamla låtarna.

Efter återföreningen 2003 har ni gjort fem nya album. Var kommer alla låtar ifrån? Det är ju ändå otroligt många låtar vid det här laget.

– Ja, det blir ju det. Det är svårt att välja till livekonserter och sådär. Det är en kreativ energi med alla involverande. Mic Michaeli och John Levén till exempel har börjat skriva mycket mer nu på de två, tre senaste plattorna. För dem är det en ny grej och de tycker det är skitkul, och jag tycker det är roligt att få nya idéer som jag kan jobba vidare på. Det finns en ny energi på det sättet. Vi är fem killar som gick på samma konserter när vi var unga och samma fester och sådär och det sitter i fortfarande.

Ni spelar mycket och lever den klassiska rockdrömmen, men när det är du som lyckligast?

– Jag har två små pojkar nu. Jag har en tvååring och en nioåring, så det är när jag inte jobbar och skriver och turnerar utan får spendera tid och leka med dem. Det är härligt tycker jag. Jag fick ju barn senare i livet och gjorde mycket, skrev mycket, turnerade mycket och hade tolv timmar om dagen med det här, så de lediga ögonblicken nu med mina pojkar är underbara.

Joey Tempest medger att jobbet som rocksångare mycket riktigt är ett jobb, om än ett kul sådant.

– Allt resande börjar bli jobbigt, men att stå på scenen är fortfarande kul.

Spelar ni ihop om tio år?

– Vi brukar sätta fem- eller tioårsgränser och vi har sagt ”ja, fan, nu kör vi!”. Det är viktigt att hålla i gång och samtidigt se till att alla trivs. Vi tar hand om varandra och lyfter varandra och kan vi göra det i tio år till så är ju det fantastiskt.

Joey Tempest

Vilket är ditt bästa festivalminne?

– Ett av de bästa är när vi spelade på en festival utanför Aten i Grekland. Vi delade scen med Robert Plant och Chris Cornell och hängde med dem efteråt. Robert Plant är en stor idol för mig. Bara såna grejer, hänga lite backstage och kolla på varandra när vi spelar, prata med Chris Cornell som berättade att några killar i hans band gillade Europe och såna där prylar. Såna grejer sticker ut för mig. Det var en fantastisk kväll.

Har du någon relation till Karlstad sedan tidigare?

– Redan för många, många år sedan när vi började spela och turnera så var Karlstad med på turnelistan. Vi har festat där många gånger, och som sagt: rockfans. Så är det.

Vad ska du göra mer i sommar?

– Det blir typ 15 festivaler som sagt så det blir jobba. Vi ska skriva till nya skivan också. Vi går in i studion igen i höst så: skriva och spela festival, that's it!

Källa: