Karlstadslivs Oskar Nyström sätter liv och lem på spel och belönas tusenfaldigt.

Coachen: Johan Siggesson

Han är 36 år, jobbar som mc-polis, tävlar i multisport med KMTI Adventure Racing Team och har ett brinnande intresse för cykling. Johan Siggesson har hjälpt Karlstadslivs Oskar Nyström att ta av stödhjulen och ge sig ut på de riktiga stigarna.

Varför ska man hålla på med mountainbike?

– För att man får vara ute och träna och samtidigt se massa nya platser. Jag tycker det är en av de roligaste träningsformerna man kan hålla på med. Det kanske inte alltid går så fort, men ändå så blir man trött när man kommer hem på något vis. Karlstad är väldigt bra på så sätt också att det finns många grupper som håller på, både för väldigt duktiga cyklister och nybörjare. Man tillåts att vara med och då träffar man folk man kan sticka ut med.

Hur är det med cykellederna i Karlstad då?

– Det finns otroligt mycket, från bökig, svår terräng till skogsvägar och tallhedar. På Sörmon till exempel finns det väldigt fina stigar som är torra även om det regnat dagen innan. Det är väldigt varierat och många olika ställen att cykla på. Det är bara fantasin som sätter gränserna.

Hur är det med skaderisken? Har du dragit dig i någon gång?

– Inte sådär extremt så att jag har skadat mig långvarigt, men visst händer det att man kraschar titt som tätt. Ofta är det att man har för dålig fart och att man välter, men visst ibland går det snett och man kanske flyger över styret, men för min del har det gått bra alla gånger.

Du berättade att du landade på huvudet häromdagen?

– Ja, men det gick bra den gången också! Så är det ibland, framhjulet fastnar någonstans och det tar tvärstopp. Då kan man flyga över styret och landa lite tokigt.

Hur hittar man till det som kallas för träningsglädje?

– Jag tycker att gemenskap är ett ganska bra ord. Kan man hitta några som vill göra samma sak så blir det ännu roligare än vad det är om man sticker ut själv. Då hittar man ofta glädjen, när man kan dela de här fina stigarna med någon.

”Jag river av det som ett plåster”

Hej, det är Oskar. Minns ni Väggen? Ett av mina mest traumatiska minnen i livet hände i Hundfjället i Sälen. Jag var 13 år på skidsemester och ville prova lyckan i en av de svarta backarna. ”Hur svårt kan det va?” flinade jag i sittliften. Väggen såg vidrig ut (samt hette Väggen), men alldeles intill låg en backe som var nästan lika brant och som hade ett nästan lika farligt namn: World Cup-backen.

Jag stod där uppe en bra stund, ovanför World Cup-backen, och försökte luta mig fram för att ta reda på om man kunde se botten (det kunde man inte). Det var bara utför i en gigantisk, vit rutschkana och sen ingenting. Det var nästan ingen som åkte World Cup-backen, så förutom jag själv, en liten skylt med en svartfärgad rektangel och möjligtvis en gran var det alldeles tomt där uppe. Vinden ven olycksbådande.

”Jag river av det som ett plåster”, tänkte jag och for iväg. När jag ångrade mig var det redan försent. Det gick inte att bromsa, och efter första försöket hade farten ökat ytterligare. Nu fick jag kämpa bara för att hålla mig på benen. Jag hade åkt fort förut, men det här var något annat. Skulle jag ramla nu så skulle inte mamma bli arg. Hon skulle bli ledsen.

Allt gick bra i slutändan. Efter störtloppet planade jag ut, tog jag av mig skidorna, gick hem till stugan under tystnad och åkte inget mer den dagen.

Jag tänker på den där händelsen i Sälen när vi står på toppen av Bryngfjordsbacken strax utanför Karlstad - multisportarkung och receptionschef på KMTI Jonas Evaldsson, cykelexpert Johan Siggesson och jag - den här gången med var sin mountainbike. Vi har cyklat upp till toppen och ska därför (i enlighet med kicksökarnas stora handbok) cykla ned igen.

Jag har aldrig cyklat mountainbike förut. Jag får följa med för att jag gör ett litet reportage om träningsformen mountainbike. Med det i åtanke har Jonas och Johan ett ofattbart förtroende för mig. De säger egentligen ingenting. Vi ber en förbipasserande att ta en bild på oss bara, och sen åker vi. Jonas först, sen jag och sist Johan. Det går otroligt fort men stötdämparna och de mönstrade hjulen äter varje stock och sten. Jag minns inte riktigt om frambromsen sitter på höger eller vänster sida så jag motstår frestelsen att trycka stenhårt på något av handtagen. Hastighetsmätaren visar 40 km/h. Det vinglar till ordentligt en gång, precis i slutet, sen planar det ut och vi har klarat det. Jag är lika lycklig över att jag överlevde som för att jag faktiskt gjorde det.

Sen cyklar vi lite mer. Eller, ganska mycket mer, om man får skryta. Vi cyklar totalt tre mil. Vi cyklar i I2-skogen vid Våxnäs, mot Råtorp och Bryngfjordens golfbana, långt, långt bort mot Sörmon och sen in mot stan igen. Vi cyklar på ställen som jag aldrig sett förut och jag fattar inte hur Jonas och Johan hittar i skogarna. De bara cyklar och cyklar och jag följer med.

I början är det läskigt och otroligt svårt. Det sitter växlar på bägge sidorna av styret och jag får lära mig att den stora knappen på vänster sida om styret växlar ned den bakre växeln (eller om det var tvärtom) och den lilla knappen på höger sida styret växlar upp den främre växeln (eller om det var tvärtom). Man ska luta sig framåt (eller om det var bakåt) i sänkor och bakåt (eller om det var framåt) när det går uppför. Växla ned, växla upp, luta, bromsa bak och bromsa fram. Trampa när du växlar, men inte för hårt för då går cykeln sönder.

Efter en liten stund på cykeln går det lättare. Allt börjar gå på autopilot. Jag sitter och tänker och cykeln gör av sig själv. Otroliga vyer avlöser varandra. Det är omöjligt att ta in alla intryck. Ett knallgrönt skogsparti byts ut mot en storslagen äng men där är det visst en sten och sen en rot och en sväng. Växla ned och växla upp. Bromsa bak och bromsa fram. Jag har flow. Alltså, riktigt flow. Sånt som Csikszentmihalyi pratar om i boken ”Beyond Boredom and Anxiety”. Jag tänker inte på att jag måste besikta bilen innan månadsskiftet eller att jag ska lämna den här tidningen på tryck nästa vecka.

Det är svårt att förstå tjusningen med mountainbike om man inte håller på med det själv. Dessutom är det svårt att få någon ordentlig kontakt med sporten eftersom man så sällan vistas på de där skogsstigarna, och om man väl gör det så är det enda man ser någon med tighta kläder och snabba solglasögon som swishar förbi. ”WOSH”, säger det, och så tänker man inte mer på det.

Men tänk på det nästa gång det säger ”WOSH”, att på den där cykeln sitter någon som just nu är genuint lycklig. Någon som tackar ja när döden bjuder upp till dans. Någon som just nu är helt och hållet fri.

Coachen: Johan Siggesson

Han är 36 år, jobbar som mc-polis, tävlar i multisport med KMTI Adventure Racing Team och har ett brinnande intresse för cykling. Johan Siggesson har hjälpt Karlstadslivs Oskar Nyström att ta av stödhjulen och ge sig ut på de riktiga stigarna.

Varför ska man hålla på med mountainbike?

– För att man får vara ute och träna och samtidigt se massa nya platser. Jag tycker det är en av de roligaste träningsformerna man kan hålla på med. Det kanske inte alltid går så fort, men ändå så blir man trött när man kommer hem på något vis. Karlstad är väldigt bra på så sätt också att det finns många grupper som håller på, både för väldigt duktiga cyklister och nybörjare. Man tillåts att vara med och då träffar man folk man kan sticka ut med.

Hur är det med cykellederna i Karlstad då?

– Det finns otroligt mycket, från bökig, svår terräng till skogsvägar och tallhedar. På Sörmon till exempel finns det väldigt fina stigar som är torra även om det regnat dagen innan. Det är väldigt varierat och många olika ställen att cykla på. Det är bara fantasin som sätter gränserna.

Hur är det med skaderisken? Har du dragit dig i någon gång?

– Inte sådär extremt så att jag har skadat mig långvarigt, men visst händer det att man kraschar titt som tätt. Ofta är det att man har för dålig fart och att man välter, men visst ibland går det snett och man kanske flyger över styret, men för min del har det gått bra alla gånger.

Du berättade att du landade på huvudet häromdagen?

– Ja, men det gick bra den gången också! Så är det ibland, framhjulet fastnar någonstans och det tar tvärstopp. Då kan man flyga över styret och landa lite tokigt.

Hur hittar man till det som kallas för träningsglädje?

– Jag tycker att gemenskap är ett ganska bra ord. Kan man hitta några som vill göra samma sak så blir det ännu roligare än vad det är om man sticker ut själv. Då hittar man ofta glädjen, när man kan dela de här fina stigarna med någon.

”Jag river av det som ett plåster”

Hej, det är Oskar. Minns ni Väggen? Ett av mina mest traumatiska minnen i livet hände i Hundfjället i Sälen. Jag var 13 år på skidsemester och ville prova lyckan i en av de svarta backarna. ”Hur svårt kan det va?” flinade jag i sittliften. Väggen såg vidrig ut (samt hette Väggen), men alldeles intill låg en backe som var nästan lika brant och som hade ett nästan lika farligt namn: World Cup-backen.

Jag stod där uppe en bra stund, ovanför World Cup-backen, och försökte luta mig fram för att ta reda på om man kunde se botten (det kunde man inte). Det var bara utför i en gigantisk, vit rutschkana och sen ingenting. Det var nästan ingen som åkte World Cup-backen, så förutom jag själv, en liten skylt med en svartfärgad rektangel och möjligtvis en gran var det alldeles tomt där uppe. Vinden ven olycksbådande.

”Jag river av det som ett plåster”, tänkte jag och for iväg. När jag ångrade mig var det redan försent. Det gick inte att bromsa, och efter första försöket hade farten ökat ytterligare. Nu fick jag kämpa bara för att hålla mig på benen. Jag hade åkt fort förut, men det här var något annat. Skulle jag ramla nu så skulle inte mamma bli arg. Hon skulle bli ledsen.

Allt gick bra i slutändan. Efter störtloppet planade jag ut, tog jag av mig skidorna, gick hem till stugan under tystnad och åkte inget mer den dagen.

Jag tänker på den där händelsen i Sälen när vi står på toppen av Bryngfjordsbacken strax utanför Karlstad - multisportarkung och receptionschef på KMTI Jonas Evaldsson, cykelexpert Johan Siggesson och jag - den här gången med var sin mountainbike. Vi har cyklat upp till toppen och ska därför (i enlighet med kicksökarnas stora handbok) cykla ned igen.

Jag har aldrig cyklat mountainbike förut. Jag får följa med för att jag gör ett litet reportage om träningsformen mountainbike. Med det i åtanke har Jonas och Johan ett ofattbart förtroende för mig. De säger egentligen ingenting. Vi ber en förbipasserande att ta en bild på oss bara, och sen åker vi. Jonas först, sen jag och sist Johan. Det går otroligt fort men stötdämparna och de mönstrade hjulen äter varje stock och sten. Jag minns inte riktigt om frambromsen sitter på höger eller vänster sida så jag motstår frestelsen att trycka stenhårt på något av handtagen. Hastighetsmätaren visar 40 km/h. Det vinglar till ordentligt en gång, precis i slutet, sen planar det ut och vi har klarat det. Jag är lika lycklig över att jag överlevde som för att jag faktiskt gjorde det.

Sen cyklar vi lite mer. Eller, ganska mycket mer, om man får skryta. Vi cyklar totalt tre mil. Vi cyklar i I2-skogen vid Våxnäs, mot Råtorp och Bryngfjordens golfbana, långt, långt bort mot Sörmon och sen in mot stan igen. Vi cyklar på ställen som jag aldrig sett förut och jag fattar inte hur Jonas och Johan hittar i skogarna. De bara cyklar och cyklar och jag följer med.

I början är det läskigt och otroligt svårt. Det sitter växlar på bägge sidorna av styret och jag får lära mig att den stora knappen på vänster sida om styret växlar ned den bakre växeln (eller om det var tvärtom) och den lilla knappen på höger sida styret växlar upp den främre växeln (eller om det var tvärtom). Man ska luta sig framåt (eller om det var bakåt) i sänkor och bakåt (eller om det var framåt) när det går uppför. Växla ned, växla upp, luta, bromsa bak och bromsa fram. Trampa när du växlar, men inte för hårt för då går cykeln sönder.

Efter en liten stund på cykeln går det lättare. Allt börjar gå på autopilot. Jag sitter och tänker och cykeln gör av sig själv. Otroliga vyer avlöser varandra. Det är omöjligt att ta in alla intryck. Ett knallgrönt skogsparti byts ut mot en storslagen äng men där är det visst en sten och sen en rot och en sväng. Växla ned och växla upp. Bromsa bak och bromsa fram. Jag har flow. Alltså, riktigt flow. Sånt som Csikszentmihalyi pratar om i boken ”Beyond Boredom and Anxiety”. Jag tänker inte på att jag måste besikta bilen innan månadsskiftet eller att jag ska lämna den här tidningen på tryck nästa vecka.

Det är svårt att förstå tjusningen med mountainbike om man inte håller på med det själv. Dessutom är det svårt att få någon ordentlig kontakt med sporten eftersom man så sällan vistas på de där skogsstigarna, och om man väl gör det så är det enda man ser någon med tighta kläder och snabba solglasögon som swishar förbi. ”WOSH”, säger det, och så tänker man inte mer på det.

Men tänk på det nästa gång det säger ”WOSH”, att på den där cykeln sitter någon som just nu är genuint lycklig. Någon som tackar ja när döden bjuder upp till dans. Någon som just nu är helt och hållet fri.