Karlstadsliv testar den supersomriga träningsformen paddling och konstaterar att lyckan finns på vattnet

Coachen: Elin Lundgren

Elin Lundgren från Härnösand flyttade till Karlstad 2012 och har flera års erfarenhet av att jobba som havskajaksinstruktör. Hon har jobbat som instruktör i bland annat Nya Zeeland och Norge - och bland valar och björnar i British Columbia, Kanada.

Hur står sig Karlstad mot British Columbia?

– Det finns en tjusning i att paddla i Karlstad också, det gör det verkligen! Det går inte att jämföra djurlivet på det sättet, det är vildmark på ett helt annat sätt i British Columbia. Där är man så utlämnad bland björnar och valar. Men det har sin tjusning att paddla i Klarälven och på Vänern också. Jag uppskattar andra saker här: vyerna man kan få ute på Vänern, och färskvattnet är inte att förakta. Det är himla skönt att inte alltid ha salt överallt.

Egentligen är det lite konstigt att intresset för paddling inte är större än vad det är i Karlstad, menar Elin Lundgren.

– Karlstad som stad är ju ultimat för att paddla kajak. Det finns så mycket vatten och det finns så många olika alternativ till vart man ska paddla eller hur man ska paddla. Du kan paddla långt eller kort eller medströms eller motströms och i älven eller ut på Vänern.

Vad var det som gjorde att du fick upp ögonen för paddling?

– Det var mitt friluftsintresse från början som fick upp mitt intresse för paddling, och den naturupplevelse man får. Jag fastnade för att det var så rogivande och att man kommer så nära naturen. Det är väldigt tyst ute på sjön. Man blir väldigt närvarande i nuet. Det låter ju väldigt filosofiskt men jag skulle nog vilja hävda att det verkligen är så. Man blir ett med naturen och det fastnade jag för.

Elin började med paddlingen för att det gav en viss ro och en möjlighet att komma nära naturen.

– Men sen finns det ju de som ser det mer som en ren träningsform att paddla kajak. Det tillämpas mer och mer bland de som åker skidor på vintern, till exempel. Det är mycket bål, alltså mage och rygg, som tränas och skidåkning går mer och mer åt det hållet med stakning och så vidare. Rent ur ett träningsperspektiv är det ett väldigt bra komplement.

Hur hittar man till det som kallas för träningsglädje?

– Träningsglädje hittar man inte hos någon annan. Det måste du hitta hos dig själv. Trivs du med dig själv och det du gör så blir det ju roligt liksom. Sen kan det vara en fördel att omge sig av människor som också tycker att det är roligt, men det är inte ett krav.

 

”Det där såg härligt ut, du”

Det är konstigt egentligen. Vi bor i en stad som ligger vägg i vägg (eller ja, du fattar) med Vänern, som är helt omgiven av vattendrag och sjöar och vars själva stadskärna klyvs itu av Klarälven. Ändå paddlar vi inte. Vi älskar vattnet, strävar efter att bo sjönära och äter lunch längs med älvkanten, men ändå paddlar vi inte. Jag fattar inte. Vi vill ju till vattnet, så varför paddlar vi inte?

Jag och Emil Larsson (som testar träningsformer här i Karlstadsliv) pratar lite innan vår paddlingstur inför reportaget här i Karlstadsliv.

– Har du paddlat förut, undrar jag.

– Nja, alltså, inte sedan gymnasiet, svarar Emil.

Och det är samma för mig. Vi hade samma gympalärare. Han tog med alla eleverna ut på en paddlingstur längs med Klarälven som vi båda minns som rolig och spännande, men när paddlingsturen var slut så fanns det ingen tanke på att man kan hålla på med det här hur mycket man vill.

Men det kan man tydligen. Elin Lundgren, havskajaksinstruktör, och Jonas Evaldsson, multisportare och receptionschef på KMTI gör det, till exempel. De har egna kajaker förvarade i Karlstads Paddlarklubbs lokaler som de kan hämta när de vill, och det gör de ofta. De lägger i sina båtar, paddlar iväg och försvinner bort i horisonten. Kvar står såna som jag och Emil och tänker att ”det där såg härligt ut, du”.

Men inte i dag. I dag ska vi få följa med. Vi ska däremot inte paddla i egna kajaker. Vi ska heller inte styra själva. Jag ska sitta fram i Elins båt och Emil ska sitta fram hos Jonas. Vår uppgift för dagen är att paddla, så styr Elin och Jonas och ser till att vi kommer rätt.

Det ska visa sig att vi drog vinstlotten. När vi är klara med grunderna på land (hur båtkapellet funkar, hur hårt flytvästen ska sitta spänd över grenen, hur långa åror vi ska ha och hur man egentligen gör när man paddlar) och flyter iväg är känslan av att sitta där fram, precis på vattnet (som en anka) helt oslagbar. Naturupplevelsen som Elin pratat om är helt otrolig. Vi har dessutom lyckats tajma reportaget och paddlingsturen med årets hittills varmaste dag. Endorfinerna rusar genom kroppen.

Sen blir det plötsligt väldigt jobbigt i armarna väldigt snabbt, men det säger jag inte till Elin. Jag undrar om Emil har samma problem. Han och Jonas paddlar snabbare än oss och skrattar åt något kul som någon sagt. Jag frågar hur det ser ut med tekniken och får veta att jag bör hålla lite längre ut på åran med höger hand och vrida lite mer så att vänster åra kommer ned bättre.

– Sikta mot fötterna, säger Elin.

Snart känns det bättre. Jag får in rotationen, lär mig att det gäller att jobba med latsmusklerna (ryggen) och att man kan trycka på åran på den sidan som inte är i vattnet för att få ytterligare kraft.

Vi paddlar uppströms förbi Orrholmen, mot gränsen till Hammarö, längs med en sträcka som kallas för Ådran. När vi paddlat under en bro och in i en skog blir det plötsligt alldeles tyst - sånär som på Jonas som berättar att det finns mycket bävrar här.

Vi sänker tempot utan att säga något mer. Det är underförstått att vi vill stanna här i slingan i skogen lite extra. Det hela är otroligt härligt.

När vi sedan kommer ut på Vänern och trädtopparna skingrats över oss är himlen oskyldigt blå. Precis så känns det. Två tranor flyger precis ovanför oss som kolosser på himlen och någonstans långt där borta seglar små jollar fram och tillbaka som i en komplicerad dans över vattnet. Alla känslor amplifieras. Det är som att jag aldrig har tänkt en cynisk tanke i hela mitt liv.

Jag tänker att jag är otroligt glad över att jag får vara med om det här. Jag funderar också på om det vore ekonomiskt försvarbart att köpa en egen kajak.

Sen är vi snart tillbaka där vi började. Den sista sträckan är kort och våra sju kilometer är slut. Väl tillbaka måste vi bära upp båtarna på land, torka av dem, ta loss kapellen, lägga in årorna och flytvästarna och till sist bära in själva kajakerna. Lite som att ha häst - tänker jag mig, fast mindre mysigt.

Med handen på hjärtat så är det lite roddigt att hålla på med paddling. Det är underbart när man väl är ute men utrustningen är krävande och dyr. Ändå, trots det, är det tydligt att något har tänts inom både mig och Emil. Vi diskuterar möjligheten att köpa en kajak gemensamt och pratar om fördelarna med paddling som träningsform.

På tal om det: som träningsform betraktad känns paddling supersunt. Elin menar att det allra vanligaste är att man håller på med andra träningsformer också, att paddlingen snarare fungerar som komplement. Det är en säsongssport, den är ganska statisk och man tränar inte benen över huvud taget.

Som upplevelse, däremot, spelar paddling i en egen liga.

Coachen: Elin Lundgren

Elin Lundgren från Härnösand flyttade till Karlstad 2012 och har flera års erfarenhet av att jobba som havskajaksinstruktör. Hon har jobbat som instruktör i bland annat Nya Zeeland och Norge - och bland valar och björnar i British Columbia, Kanada.

Hur står sig Karlstad mot British Columbia?

– Det finns en tjusning i att paddla i Karlstad också, det gör det verkligen! Det går inte att jämföra djurlivet på det sättet, det är vildmark på ett helt annat sätt i British Columbia. Där är man så utlämnad bland björnar och valar. Men det har sin tjusning att paddla i Klarälven och på Vänern också. Jag uppskattar andra saker här: vyerna man kan få ute på Vänern, och färskvattnet är inte att förakta. Det är himla skönt att inte alltid ha salt överallt.

Egentligen är det lite konstigt att intresset för paddling inte är större än vad det är i Karlstad, menar Elin Lundgren.

– Karlstad som stad är ju ultimat för att paddla kajak. Det finns så mycket vatten och det finns så många olika alternativ till vart man ska paddla eller hur man ska paddla. Du kan paddla långt eller kort eller medströms eller motströms och i älven eller ut på Vänern.

Vad var det som gjorde att du fick upp ögonen för paddling?

– Det var mitt friluftsintresse från början som fick upp mitt intresse för paddling, och den naturupplevelse man får. Jag fastnade för att det var så rogivande och att man kommer så nära naturen. Det är väldigt tyst ute på sjön. Man blir väldigt närvarande i nuet. Det låter ju väldigt filosofiskt men jag skulle nog vilja hävda att det verkligen är så. Man blir ett med naturen och det fastnade jag för.

Elin började med paddlingen för att det gav en viss ro och en möjlighet att komma nära naturen.

– Men sen finns det ju de som ser det mer som en ren träningsform att paddla kajak. Det tillämpas mer och mer bland de som åker skidor på vintern, till exempel. Det är mycket bål, alltså mage och rygg, som tränas och skidåkning går mer och mer åt det hållet med stakning och så vidare. Rent ur ett träningsperspektiv är det ett väldigt bra komplement.

Hur hittar man till det som kallas för träningsglädje?

– Träningsglädje hittar man inte hos någon annan. Det måste du hitta hos dig själv. Trivs du med dig själv och det du gör så blir det ju roligt liksom. Sen kan det vara en fördel att omge sig av människor som också tycker att det är roligt, men det är inte ett krav.

 

”Det där såg härligt ut, du”

Det är konstigt egentligen. Vi bor i en stad som ligger vägg i vägg (eller ja, du fattar) med Vänern, som är helt omgiven av vattendrag och sjöar och vars själva stadskärna klyvs itu av Klarälven. Ändå paddlar vi inte. Vi älskar vattnet, strävar efter att bo sjönära och äter lunch längs med älvkanten, men ändå paddlar vi inte. Jag fattar inte. Vi vill ju till vattnet, så varför paddlar vi inte?

Jag och Emil Larsson (som testar träningsformer här i Karlstadsliv) pratar lite innan vår paddlingstur inför reportaget här i Karlstadsliv.

– Har du paddlat förut, undrar jag.

– Nja, alltså, inte sedan gymnasiet, svarar Emil.

Och det är samma för mig. Vi hade samma gympalärare. Han tog med alla eleverna ut på en paddlingstur längs med Klarälven som vi båda minns som rolig och spännande, men när paddlingsturen var slut så fanns det ingen tanke på att man kan hålla på med det här hur mycket man vill.

Men det kan man tydligen. Elin Lundgren, havskajaksinstruktör, och Jonas Evaldsson, multisportare och receptionschef på KMTI gör det, till exempel. De har egna kajaker förvarade i Karlstads Paddlarklubbs lokaler som de kan hämta när de vill, och det gör de ofta. De lägger i sina båtar, paddlar iväg och försvinner bort i horisonten. Kvar står såna som jag och Emil och tänker att ”det där såg härligt ut, du”.

Men inte i dag. I dag ska vi få följa med. Vi ska däremot inte paddla i egna kajaker. Vi ska heller inte styra själva. Jag ska sitta fram i Elins båt och Emil ska sitta fram hos Jonas. Vår uppgift för dagen är att paddla, så styr Elin och Jonas och ser till att vi kommer rätt.

Det ska visa sig att vi drog vinstlotten. När vi är klara med grunderna på land (hur båtkapellet funkar, hur hårt flytvästen ska sitta spänd över grenen, hur långa åror vi ska ha och hur man egentligen gör när man paddlar) och flyter iväg är känslan av att sitta där fram, precis på vattnet (som en anka) helt oslagbar. Naturupplevelsen som Elin pratat om är helt otrolig. Vi har dessutom lyckats tajma reportaget och paddlingsturen med årets hittills varmaste dag. Endorfinerna rusar genom kroppen.

Sen blir det plötsligt väldigt jobbigt i armarna väldigt snabbt, men det säger jag inte till Elin. Jag undrar om Emil har samma problem. Han och Jonas paddlar snabbare än oss och skrattar åt något kul som någon sagt. Jag frågar hur det ser ut med tekniken och får veta att jag bör hålla lite längre ut på åran med höger hand och vrida lite mer så att vänster åra kommer ned bättre.

– Sikta mot fötterna, säger Elin.

Snart känns det bättre. Jag får in rotationen, lär mig att det gäller att jobba med latsmusklerna (ryggen) och att man kan trycka på åran på den sidan som inte är i vattnet för att få ytterligare kraft.

Vi paddlar uppströms förbi Orrholmen, mot gränsen till Hammarö, längs med en sträcka som kallas för Ådran. När vi paddlat under en bro och in i en skog blir det plötsligt alldeles tyst - sånär som på Jonas som berättar att det finns mycket bävrar här.

Vi sänker tempot utan att säga något mer. Det är underförstått att vi vill stanna här i slingan i skogen lite extra. Det hela är otroligt härligt.

När vi sedan kommer ut på Vänern och trädtopparna skingrats över oss är himlen oskyldigt blå. Precis så känns det. Två tranor flyger precis ovanför oss som kolosser på himlen och någonstans långt där borta seglar små jollar fram och tillbaka som i en komplicerad dans över vattnet. Alla känslor amplifieras. Det är som att jag aldrig har tänkt en cynisk tanke i hela mitt liv.

Jag tänker att jag är otroligt glad över att jag får vara med om det här. Jag funderar också på om det vore ekonomiskt försvarbart att köpa en egen kajak.

Sen är vi snart tillbaka där vi började. Den sista sträckan är kort och våra sju kilometer är slut. Väl tillbaka måste vi bära upp båtarna på land, torka av dem, ta loss kapellen, lägga in årorna och flytvästarna och till sist bära in själva kajakerna. Lite som att ha häst - tänker jag mig, fast mindre mysigt.

Med handen på hjärtat så är det lite roddigt att hålla på med paddling. Det är underbart när man väl är ute men utrustningen är krävande och dyr. Ändå, trots det, är det tydligt att något har tänts inom både mig och Emil. Vi diskuterar möjligheten att köpa en kajak gemensamt och pratar om fördelarna med paddling som träningsform.

På tal om det: som träningsform betraktad känns paddling supersunt. Elin menar att det allra vanligaste är att man håller på med andra träningsformer också, att paddlingen snarare fungerar som komplement. Det är en säsongssport, den är ganska statisk och man tränar inte benen över huvud taget.

Som upplevelse, däremot, spelar paddling i en egen liga.