...eller Philip Larsson som karlstadssonen heter på riktigt har tagit begreppet ”en musikalisk resa” till sin spets - både bildligt och bokstavligt talat. Han har levt som gatumusiker i Berlin, pluggat på musikhögskolan i Stockholm, tagit uppehåll i studierna för att slippa stöpas i en färdig form och är just nu aktuell med sin första EP: Into The Light.

När vi träffas över tisdagskaffe på ett café i hemstaden har Philip precis beslutat sig för att inte åka till sin lägenhet i Stockholm på ett par dagar. Släppet av första EP:n har genererat så mycket medieuppmärksamhet att han har kalendern full hela arbetsveckan ut.

– Jag har bott lite fram och tillbaka mellan Stockholm och Karlstad nu i vår, men känslan just nu är att jag bor i Karlstad.

I december tog Philip beslutet att göra ett uppehåll från musikhögskolan i Stockholm.

– Jag hoppade av för att hålla på med musik kan man säga, skrattar han.

Sedan dess har det blivit fler gig och betydligt mer jobb med Monte Nour. Skoltiden öppnade förvisso dörrar för att bland annat spela in stråkar (som hörs i låten Olivia på EP:n) i Benny Anderssons studio - Riksmixningsverket på Skeppsholmen - men Philip tog ändå beslutet att göra ett uppehåll.

– Jag kände inte att jag gjorde min grej. Man blir väl lite undermedvetet formad av dem som har undervisat där i massa år. Det är säkert en bra skola för många men jag kände att den förminskade allt det jag ville göra. Jag kände att jag kanske behöver ta lite avstånd och göra det jag behöver göra just nu.

Kan man säga att det fanns för mycket rätt och fel på skolan?

– Ja, det är ju lite så när man ska akademisera musik och konst. Det kommer tillbaka igen det där. På gymnasiet tyckte jag att man inte ska lära sig musik utan man ska känna den. Sen tyckte jag att det är en astöntig inställning, för det är ju skitbra att få verktyg som man kan använda, men nu när jag fått alla de verktygen så är jag lite sådär... Nu vill jag bara känna igen.

Får jag spela i 20 minuter?

Nu jobbar han bara med Monte Nour, utan skiv- eller bokningsbolag, men att leva utan ett fast ”riktigt jobb” eller skola är inget nytt. Efter studenten 2012 tog Philip sin gitarr och for iväg på tågluff genom Europa.

– Jag hamnade i Berlin i drygt ett halvår, fram till våren ungefär. Där spelade jag på gatorna och pubarna och caféerna. Jag spelade helt ensam. Det var sjukt nervöst att göra det för jag hade aldrig gjort det innan. Det är en väldigt utsatt situation, typ som om jag skulle komma in här nu och säga ”hej, får jag spela i 20 minuter?” och sen fråga publiken om pengar.

Hur var responsen på det?

– Vissa ställen sa ju nej men jag hittade ett hörn med fem stycken caféer som blev mina stammisställen. Jag gick ”till jobbet” varje dag. Jag växlade mellan dem och drog in ett par hundra per dag. För du vet, här i Sverige kanske man ger en krona liksom men varje gång de ger ett mynt så är det ju två euro. Då är det 20, 30 spänn, ibland mer.

Än mer lönade det sig att spela när publiken hade fått i sig lite innanför västen.

– De kunde få enorm feeling, typ ”I love Leonard Cohen!”. Det hände faktiskt några gånger att de trycka ner 50 euro i handen på mig och bara gick därifrån, men då var de oftast ganska fulla... Eller, nej, jag vet inte, jag kanske gjorde ett bra jobb också.

Den hårda skolan

Att ”gå till jobbet” och göra rundan vid de fem caféerna började så småningom ge resultat. Philip blev bokad som förband åt etablerade artister (som Sebastian Lind och Jamie N Commons) som gjorde turnéstopp på klubbar i Berlin. Samtidigt började han allt mer att tröttna på att gå och spela på samma ställen varje dag.

– Precis när det började gå riktigt bra så drog jag hem, säger han med ett skratt.

Han beskriver tiden i Berlin som extremt lärorik, men också som ”den hårda skolan”.

– Framförallt fick jag lära mig att sköta om mig själv och vad som händer om man inte gör det. Och hur man möter en publik, för då stod jag ju bara här liksom, säger han och pekar mot golvet inne på caféet.

– Det var ingen scen. Man måste vara in the moment och småprata med folk under låtarna för att de inte ska tappa intresse. Sen är det en fin linje mellan att folk tycker att man är störig för att de sitter och fikar eller käkar mat såklart. Jag kan inte tänka mig att det skulle hända på så många andra platser.

Än Berlin?

– Ja, för folk åker dit för att det är en kulturstad och för att det händer såna saker. Hade det hänt här hade kanske till och med jag själv varit lite såhär, ”nej, måste han spela här nu, jag vill bara sitta och äta mat”.

Att lära sig gå nära linjen utan att passera den blev livsviktigt för Philip. Ett par dåliga rundor kunde innebära att plötsligt stå pank.

– Om jag inte spelade så fick jag inte in några pengar. Jag fick inget jobb så jag var tvungen att göra det här. Jag fick lära mig anpassa låtlistan, vad jag ska spela, vad jag ska säga mellan låtarna, hur man agerar med en publik med kroppsspråk och avstånd och allting.

Vad händer om man inte sköter sig?

– Då får man inte några pengar och ingen mat. Sen, Berlin, det är ju mycket grejer som händer där som jag inte ville vara en del av, som i vilken storstad som helst med mycket fest och musik. Jag var inte på en enda klubb tror jag. Det var också lite därför jag drog därifrån. Det blev tradigt och ensamt.

Gör om, gör rätt

Väl hemma i Sverige igen började Philip plugga musik i Bollnäs. Där har de flesta låtarna under artistnamnet Monte Nour kommit till, med vissa undantag. EP:ns öppningslåt, Into The Light, skrevs hemma i Karlstad och den andra, Too Confused, skrevs redan under gymnasietiden på Sundsta.

– Men alla låtar har jobbats fram och fixats med under tiden. Jag har spelat in hela EP:n en gång förut. Det tog flera veckor men jag tyckte det lät skit så jag gjorde det nu igen. Då blev det bra, säger Philip med ett leende.

Artisten själv har svårt att sätta sin musik i en genre men han berättar att han influerats av bland andra The Beatles, Nick Drake och Fleet Foxes - vilket går att höra i låtarna. Live spelar han med kompisar som han träffat ”längs med vägen” eller ensam, beroende på tillställning.

Vad skulle du säga att din musik handlar om? Vart kommer den ifrån?

– Den kommer ur den resan jag gjort. Det är exakt vad det handlar om, för resan bort och tillbaka igen är även en psykologisk resa som jag gjort på riktigt. Jag har verkligen gått ned i ett mörker och sen kommit ut igen. Det är därför skivan heter som den gör också, Into The Light, för det är det jag gjort: gått ned i depression och ångest och sen kommit upp igen.

Långsam process

Den färdiga EP:n blev till i Karlstad. Inspelning och mixning skedde på Zakrisdal i inspelningsstudion Youth Recordings (med Filip Sjögren bakom studiospakarna) medan omslaget fotades på Sandgrundsudden av Wilhelm Forsnäsgård.

– Jag har verkligen försökt köra på intuition förut för att det är så jäkla gött att bli klar med någonting, men det blev automatiskt så att det drog ut på tiden. Jag visste att det är de här låtarna jag vill ha med.

– Men jag har börjat gilla att jobba på det sättet och det har jag inte gjort förut: jobba långsamt, skriva om texter och sitta med vartenda ord.

Just nu, såhär efter släppet av Into The Light, ligger fokus på att spela och visa upp sig så mycket som möjligt. De flesta spelningarna sker i Stockholm, på klubbar, teatrar och som förband åt mer etablerade artister.

Vad tycker du om Karlstads musikscen?

– Jag tycker det känns hoppfullt. Jag vet inte riktigt hur det är med scenerna, det har jag inte så bra koll på, men jag vet att det är mycket som händer. Det är många bra band som gör bra musik och många som kör, men man skulle anamma det mer alltså. Mycket mer.

Med tiden i Berlin inräknad bör Philip Larsson vara en av de absolut flitigast arbetande live-musikerna som kommit ur Karlstad under senare år.

Vad får du ut av att spela live?

– Det är olika från gång till gång, men jag tycker alltid att det är kul att träffa folk. Du vet, ha en sån här mingelkväll. När man spelat har folk en anledning att komma fram och prata med en, det tycker jag är trevligt. Det är också något speciellt med föreställningar. Jag har precis börjat experimentera med att bara fokusera på vad jag själv gör, för det är så lätt att man börjar tänka på vad andra gör. Typ, lyssnar de nu? Hur står jag? Så, vad jag får ut av en liveshow nu är nästan lite själviskt - för jag går in i mig själv totalt och bara är i kroppen och sången. Det är någon sorts meditativt tillstånd jag letar efter.

Trots alla spelningar i Berlin och åkandet fram och tillbaka mellan Karlstad och Stockholm ser Philip allra mest fram emot att fortsätta göra det han kan bäst.

– Det jag vill göra nu är att åka runt och spela mycket live. Jag vill bli ännu bättre på det. Och släppa något mer såklart, men framför allt ut och spela.

När vi träffas över tisdagskaffe på ett café i hemstaden har Philip precis beslutat sig för att inte åka till sin lägenhet i Stockholm på ett par dagar. Släppet av första EP:n har genererat så mycket medieuppmärksamhet att han har kalendern full hela arbetsveckan ut.

– Jag har bott lite fram och tillbaka mellan Stockholm och Karlstad nu i vår, men känslan just nu är att jag bor i Karlstad.

I december tog Philip beslutet att göra ett uppehåll från musikhögskolan i Stockholm.

– Jag hoppade av för att hålla på med musik kan man säga, skrattar han.

Sedan dess har det blivit fler gig och betydligt mer jobb med Monte Nour. Skoltiden öppnade förvisso dörrar för att bland annat spela in stråkar (som hörs i låten Olivia på EP:n) i Benny Anderssons studio - Riksmixningsverket på Skeppsholmen - men Philip tog ändå beslutet att göra ett uppehåll.

– Jag kände inte att jag gjorde min grej. Man blir väl lite undermedvetet formad av dem som har undervisat där i massa år. Det är säkert en bra skola för många men jag kände att den förminskade allt det jag ville göra. Jag kände att jag kanske behöver ta lite avstånd och göra det jag behöver göra just nu.

Kan man säga att det fanns för mycket rätt och fel på skolan?

– Ja, det är ju lite så när man ska akademisera musik och konst. Det kommer tillbaka igen det där. På gymnasiet tyckte jag att man inte ska lära sig musik utan man ska känna den. Sen tyckte jag att det är en astöntig inställning, för det är ju skitbra att få verktyg som man kan använda, men nu när jag fått alla de verktygen så är jag lite sådär... Nu vill jag bara känna igen.

Får jag spela i 20 minuter?

Nu jobbar han bara med Monte Nour, utan skiv- eller bokningsbolag, men att leva utan ett fast ”riktigt jobb” eller skola är inget nytt. Efter studenten 2012 tog Philip sin gitarr och for iväg på tågluff genom Europa.

– Jag hamnade i Berlin i drygt ett halvår, fram till våren ungefär. Där spelade jag på gatorna och pubarna och caféerna. Jag spelade helt ensam. Det var sjukt nervöst att göra det för jag hade aldrig gjort det innan. Det är en väldigt utsatt situation, typ som om jag skulle komma in här nu och säga ”hej, får jag spela i 20 minuter?” och sen fråga publiken om pengar.

Hur var responsen på det?

– Vissa ställen sa ju nej men jag hittade ett hörn med fem stycken caféer som blev mina stammisställen. Jag gick ”till jobbet” varje dag. Jag växlade mellan dem och drog in ett par hundra per dag. För du vet, här i Sverige kanske man ger en krona liksom men varje gång de ger ett mynt så är det ju två euro. Då är det 20, 30 spänn, ibland mer.

Än mer lönade det sig att spela när publiken hade fått i sig lite innanför västen.

– De kunde få enorm feeling, typ ”I love Leonard Cohen!”. Det hände faktiskt några gånger att de trycka ner 50 euro i handen på mig och bara gick därifrån, men då var de oftast ganska fulla... Eller, nej, jag vet inte, jag kanske gjorde ett bra jobb också.

Den hårda skolan

Att ”gå till jobbet” och göra rundan vid de fem caféerna började så småningom ge resultat. Philip blev bokad som förband åt etablerade artister (som Sebastian Lind och Jamie N Commons) som gjorde turnéstopp på klubbar i Berlin. Samtidigt började han allt mer att tröttna på att gå och spela på samma ställen varje dag.

– Precis när det började gå riktigt bra så drog jag hem, säger han med ett skratt.

Han beskriver tiden i Berlin som extremt lärorik, men också som ”den hårda skolan”.

– Framförallt fick jag lära mig att sköta om mig själv och vad som händer om man inte gör det. Och hur man möter en publik, för då stod jag ju bara här liksom, säger han och pekar mot golvet inne på caféet.

– Det var ingen scen. Man måste vara in the moment och småprata med folk under låtarna för att de inte ska tappa intresse. Sen är det en fin linje mellan att folk tycker att man är störig för att de sitter och fikar eller käkar mat såklart. Jag kan inte tänka mig att det skulle hända på så många andra platser.

Än Berlin?

– Ja, för folk åker dit för att det är en kulturstad och för att det händer såna saker. Hade det hänt här hade kanske till och med jag själv varit lite såhär, ”nej, måste han spela här nu, jag vill bara sitta och äta mat”.

Att lära sig gå nära linjen utan att passera den blev livsviktigt för Philip. Ett par dåliga rundor kunde innebära att plötsligt stå pank.

– Om jag inte spelade så fick jag inte in några pengar. Jag fick inget jobb så jag var tvungen att göra det här. Jag fick lära mig anpassa låtlistan, vad jag ska spela, vad jag ska säga mellan låtarna, hur man agerar med en publik med kroppsspråk och avstånd och allting.

Vad händer om man inte sköter sig?

– Då får man inte några pengar och ingen mat. Sen, Berlin, det är ju mycket grejer som händer där som jag inte ville vara en del av, som i vilken storstad som helst med mycket fest och musik. Jag var inte på en enda klubb tror jag. Det var också lite därför jag drog därifrån. Det blev tradigt och ensamt.

Gör om, gör rätt

Väl hemma i Sverige igen började Philip plugga musik i Bollnäs. Där har de flesta låtarna under artistnamnet Monte Nour kommit till, med vissa undantag. EP:ns öppningslåt, Into The Light, skrevs hemma i Karlstad och den andra, Too Confused, skrevs redan under gymnasietiden på Sundsta.

– Men alla låtar har jobbats fram och fixats med under tiden. Jag har spelat in hela EP:n en gång förut. Det tog flera veckor men jag tyckte det lät skit så jag gjorde det nu igen. Då blev det bra, säger Philip med ett leende.

Artisten själv har svårt att sätta sin musik i en genre men han berättar att han influerats av bland andra The Beatles, Nick Drake och Fleet Foxes - vilket går att höra i låtarna. Live spelar han med kompisar som han träffat ”längs med vägen” eller ensam, beroende på tillställning.

Vad skulle du säga att din musik handlar om? Vart kommer den ifrån?

– Den kommer ur den resan jag gjort. Det är exakt vad det handlar om, för resan bort och tillbaka igen är även en psykologisk resa som jag gjort på riktigt. Jag har verkligen gått ned i ett mörker och sen kommit ut igen. Det är därför skivan heter som den gör också, Into The Light, för det är det jag gjort: gått ned i depression och ångest och sen kommit upp igen.

Långsam process

Den färdiga EP:n blev till i Karlstad. Inspelning och mixning skedde på Zakrisdal i inspelningsstudion Youth Recordings (med Filip Sjögren bakom studiospakarna) medan omslaget fotades på Sandgrundsudden av Wilhelm Forsnäsgård.

– Jag har verkligen försökt köra på intuition förut för att det är så jäkla gött att bli klar med någonting, men det blev automatiskt så att det drog ut på tiden. Jag visste att det är de här låtarna jag vill ha med.

– Men jag har börjat gilla att jobba på det sättet och det har jag inte gjort förut: jobba långsamt, skriva om texter och sitta med vartenda ord.

Just nu, såhär efter släppet av Into The Light, ligger fokus på att spela och visa upp sig så mycket som möjligt. De flesta spelningarna sker i Stockholm, på klubbar, teatrar och som förband åt mer etablerade artister.

Vad tycker du om Karlstads musikscen?

– Jag tycker det känns hoppfullt. Jag vet inte riktigt hur det är med scenerna, det har jag inte så bra koll på, men jag vet att det är mycket som händer. Det är många bra band som gör bra musik och många som kör, men man skulle anamma det mer alltså. Mycket mer.

Med tiden i Berlin inräknad bör Philip Larsson vara en av de absolut flitigast arbetande live-musikerna som kommit ur Karlstad under senare år.

Vad får du ut av att spela live?

– Det är olika från gång till gång, men jag tycker alltid att det är kul att träffa folk. Du vet, ha en sån här mingelkväll. När man spelat har folk en anledning att komma fram och prata med en, det tycker jag är trevligt. Det är också något speciellt med föreställningar. Jag har precis börjat experimentera med att bara fokusera på vad jag själv gör, för det är så lätt att man börjar tänka på vad andra gör. Typ, lyssnar de nu? Hur står jag? Så, vad jag får ut av en liveshow nu är nästan lite själviskt - för jag går in i mig själv totalt och bara är i kroppen och sången. Det är någon sorts meditativt tillstånd jag letar efter.

Trots alla spelningar i Berlin och åkandet fram och tillbaka mellan Karlstad och Stockholm ser Philip allra mest fram emot att fortsätta göra det han kan bäst.

– Det jag vill göra nu är att åka runt och spela mycket live. Jag vill bli ännu bättre på det. Och släppa något mer såklart, men framför allt ut och spela.

Om Monte Nour

Namn: Philip Larsson

Ålder: 23

Bor: Karlstad och Stockholm, i den ordningen

Familj: Mamma, pappa, bror och syster

Lyssnar på: Nu lyssnar jag mycket på ett band som heter Holy Now. Sen lyssnar jag mycket på en pianist som heter Iiris Viljanen och en podcast som heter Skaparna som försöker uppmärksamma kvinnor som har glömts bort i musikhistorien. Där hittade jag Hildegard av Bingen som är någon sorts mystiker och kompositör som gjort sjukt mäktiga körer.

Tittar på: Jag kollar inte på någonting. Jag försöker kolla på så lite som möjligt.

Läser: Just Kids av Patti Smith och Walden av Henry David Thoreau.

Aktuell med: EP:n Into The Light som finns både på Spotify och Knastret - och spelningar i Karlstad och runt om i Värmland.

Källa: