Les Misérables har satts upp i 43 länder och setts av över 70 miljoner människor. Det är med andra ord en väldigt, väldigt omtyckt musikal. När Wermlandsoperan sätter upp den för andra gången är det 20 år sedan sist - och mycket är nytt.

Mycket är sig likt också, såklart. Det är fortfarande Les Misérables, till exempel. Christer Nerfont, Cecilie Nerfont Thorgersen och Björn Eduard var med sist - men huvudrollen har Björn Eduard fått lämna över till Christer Nerfont. Cecilie, däremot, spelar samma roll som sist: Fantine, modern som tvingas ge upp mer och mer av sig själv tills det till slut inte finns någonting kvar.

– Det var en väldigt speciell upplevelse första gången vi gjorde den. För mig var det en del av min praktik. Jag hade inte slutat skolan ens när jag fick den här. Det var en drömroll, berättar hon.

Cecilie Nerfont Thorgersen minns produktionen för 20 år sedan med värme: repetitionerna, hur de gemensamt läste Samhällets Olycksbarn av Victor Hugo (som musikalen är baserad på) och hur hon och maken Christer Nerfont förlovade sig med varandra under den sista Les Misérables-dagen.

– Jag är en sån som glömmer snabbt men de här låtarna och replikerna sitter i ryggmärgen. Rollen betyder oerhört mycket. Det är väldigt starka minnen. Och jag blev totalkär i Karlstad och ville bara tillbaka hit så fort jag slutade skolan, berättar hon.

Såväl gestaltningen som upplevelsen av att spela Fantine präglas den här gången av 20 års ytterligare livserfarenhet hos Cecilie Nerfont Thorgersen.

– Nu har jag ju barn så jag kan relatera till känslan av att förlora sitt barn eller om man skulle dö ifrån sitt barn. Skulle jag fortsätta kämpa eller bara ge efter nu? De frågorna kommer tillbaka hela tiden i pjäsen.

Föreställningens manliga huvudroll Jean Valjean spelas den här gången av Christer Nerfont.

– Då får jag möta honom i de ögonblicken också, i Fantines avgörande ögonblick. Det är häftigt, säger Cecilie Nerfont Thorgersen.

”Det surrades mycket”

För regin står James Grieve - en nykomling i musikalsammanhang som vanligtvis regisserar modern, talad teater i London.

– Jag behandlar processen på samma sätt som jag skulle göra med en ny pjäs och jag är omringad av fantastiska kollegor som har åratal av musikalerfarenhet bakom sig. Det har gett mig friheten att ta mig an Les Misérables som något helt nytt, berättar han.

James Grieve berättar att hans mamma är ett stort fan av Les Misérables, att hon kommer flyga till Karlstad för att se premiären och att det också var hon som tog med honom för att se originaluppsättningen på West End i London på 80-talet. Ett roligt sammanträffande är att David White, musical director på Wermlandsoperans andra uppsättning av Les Misérables hade samma jobb redan då, på 80-talet i originaluppsättningen i London.

– Jag var 26 år då och det var innan några andra produktioner av Les Misérables sattes upp i världen. Det var otroligt spännande tider. Det surrades mycket. Ungefär hälften av recensionerna var... inte jättebra, men publiken röstade med plånböckerna och produktionen var utsåld inom två veckor, säger David White.

Widescreen-musik

David White fortsatte jobba med teaterproducenten Cameron Mackintosh (som omarbetade Les Misérables till engelska och till den version som vi är vana vid att se idag) i 15 år som ”högra hand rent musikaliskt”. De senaste tio åren har han däremot inte haft något med Les Misérables att göra. Att vara tillbaka i samma produktion igen - efter en nytändning i form av spelfilmen, inte minst - beskriver han som överraskande.

– Det är en helt ny fysisk produktion. Pjäsen är densamma men spelplatsen är annorlunda och rytmen dikteras av hur scenen är utformad. Vi betraktar det som att skapa något nytt, inte en kopia av vad de gör i London. Konst gör sig allra bäst när det känns nytt.

Musiken är också omarbetad på ett sådant sätt att den känns ”väldigt filmisk”, menar David White.

– Det är väldigt annorlunda från 1985. När man kommer in i teatern känns det nästan som widescreen-musik.

Les Misérables har premiär den 16 juni och spelas därefter hela året ut.

Mycket är sig likt också, såklart. Det är fortfarande Les Misérables, till exempel. Christer Nerfont, Cecilie Nerfont Thorgersen och Björn Eduard var med sist - men huvudrollen har Björn Eduard fått lämna över till Christer Nerfont. Cecilie, däremot, spelar samma roll som sist: Fantine, modern som tvingas ge upp mer och mer av sig själv tills det till slut inte finns någonting kvar.

– Det var en väldigt speciell upplevelse första gången vi gjorde den. För mig var det en del av min praktik. Jag hade inte slutat skolan ens när jag fick den här. Det var en drömroll, berättar hon.

Cecilie Nerfont Thorgersen minns produktionen för 20 år sedan med värme: repetitionerna, hur de gemensamt läste Samhällets Olycksbarn av Victor Hugo (som musikalen är baserad på) och hur hon och maken Christer Nerfont förlovade sig med varandra under den sista Les Misérables-dagen.

– Jag är en sån som glömmer snabbt men de här låtarna och replikerna sitter i ryggmärgen. Rollen betyder oerhört mycket. Det är väldigt starka minnen. Och jag blev totalkär i Karlstad och ville bara tillbaka hit så fort jag slutade skolan, berättar hon.

Såväl gestaltningen som upplevelsen av att spela Fantine präglas den här gången av 20 års ytterligare livserfarenhet hos Cecilie Nerfont Thorgersen.

– Nu har jag ju barn så jag kan relatera till känslan av att förlora sitt barn eller om man skulle dö ifrån sitt barn. Skulle jag fortsätta kämpa eller bara ge efter nu? De frågorna kommer tillbaka hela tiden i pjäsen.

Föreställningens manliga huvudroll Jean Valjean spelas den här gången av Christer Nerfont.

– Då får jag möta honom i de ögonblicken också, i Fantines avgörande ögonblick. Det är häftigt, säger Cecilie Nerfont Thorgersen.

”Det surrades mycket”

För regin står James Grieve - en nykomling i musikalsammanhang som vanligtvis regisserar modern, talad teater i London.

– Jag behandlar processen på samma sätt som jag skulle göra med en ny pjäs och jag är omringad av fantastiska kollegor som har åratal av musikalerfarenhet bakom sig. Det har gett mig friheten att ta mig an Les Misérables som något helt nytt, berättar han.

James Grieve berättar att hans mamma är ett stort fan av Les Misérables, att hon kommer flyga till Karlstad för att se premiären och att det också var hon som tog med honom för att se originaluppsättningen på West End i London på 80-talet. Ett roligt sammanträffande är att David White, musical director på Wermlandsoperans andra uppsättning av Les Misérables hade samma jobb redan då, på 80-talet i originaluppsättningen i London.

– Jag var 26 år då och det var innan några andra produktioner av Les Misérables sattes upp i världen. Det var otroligt spännande tider. Det surrades mycket. Ungefär hälften av recensionerna var... inte jättebra, men publiken röstade med plånböckerna och produktionen var utsåld inom två veckor, säger David White.

Widescreen-musik

David White fortsatte jobba med teaterproducenten Cameron Mackintosh (som omarbetade Les Misérables till engelska och till den version som vi är vana vid att se idag) i 15 år som ”högra hand rent musikaliskt”. De senaste tio åren har han däremot inte haft något med Les Misérables att göra. Att vara tillbaka i samma produktion igen - efter en nytändning i form av spelfilmen, inte minst - beskriver han som överraskande.

– Det är en helt ny fysisk produktion. Pjäsen är densamma men spelplatsen är annorlunda och rytmen dikteras av hur scenen är utformad. Vi betraktar det som att skapa något nytt, inte en kopia av vad de gör i London. Konst gör sig allra bäst när det känns nytt.

Musiken är också omarbetad på ett sådant sätt att den känns ”väldigt filmisk”, menar David White.

– Det är väldigt annorlunda från 1985. När man kommer in i teatern känns det nästan som widescreen-musik.

Les Misérables har premiär den 16 juni och spelas därefter hela året ut.