Det har varit lite extra klurigt med planeringen inför det här numret av Karlstadsliv. Det är tydligen sportlov i skrivande stund. Sånt märker ju inte jag av eftersom att jag befinner mig i den fas i livet där man inte har sportlov själv och dessutom inte har några barn som har sportlov. Däremot verkar samtliga övriga i Sveriges land ha sportlov just nu. Förra veckan var det sportlov lite här och där och idag börjar sportlovet i Värmlands län, och har man inte sportlov just nu så håller man på och grejar extra mycket på kontoret efter eller inför sportlovet – återkom gärna nästa vecka eller lämna ett meddelande, tack på förhand!

Det är inte klokt.

Vad är ens sportlovet för något? Är det som en utdragen gympalektion, ungefär? Gympa hela veckan? Jag minns inte riktigt. Kommer en av mina semesterveckor i framtiden att gå åt till att åka till Branäs med ungarna under sportlovet? Förmodligen väl? Då är det ju bara fyra kvar på sommaren. Fast man kanske ska hitta på något på höstlovet också? Då är det bara tre kvar att fördela på juni, juli, augusti.

Har jag glömt något lov nu, i beräkningarna, alla föräldrar där ute? Jag vet nämligen inte eftersom att jag inte riktigt kommer ihåg hur det är, det här med lov. Jag minns däremot hur härligt det var att ha lov som barn. Själva ordet: lov. Du får lov att inte räkna matte och greja med geografi och historia och allt vad det är den här veckan. Var hemma du, eller åk någonstans, oss kvittar det. Det var underbart!

Det får mig att tänka på andra grejer som man mister när man växer upp och går ur grundskolan och blir en arbetande eller studerande individ. Vad hände med gratis lunch varje dag i skolan, slippa tvätta sina egna kläder och skjuts till vårdcentralen när man var sjuk? Vart tog allt gratis beröm vägen? Låt mig utveckla:

När jag skulle gå ur tvåan (alltså lilla tvåan, inte tvåan i gymnasiet) ställde jag upp på skolavslutningen som underhållning. Eftersom att jag inte kunde någonting så bestämde jag mig för att jonglera. Det skulle jag väl hinna lära mig.

När skolavslutningen så småningom kom hade jag förvisso lärt mig att jonglera, men bara med två bollar. Jag fick gå upp och jonglera ett slag ändå, ingen producent stoppade mig, och efteråt rev jag ned en ordentligt mastig applåd. Stodeneskolan kokade!

Det har förstås att göra med att jag var åtta år, snarare än att publiken var särskilt imponerad, ju, och där någonstans ligger min poäng. Jag saknar det där. Gratis beröm. Beröm för inget! Jag vill behålla fördelarna med att vara ett barn, fast... nu, liksom. Går det att lösa, någon?

Det har varit lite extra klurigt med planeringen inför det här numret av Karlstadsliv. Det är tydligen sportlov i skrivande stund. Sånt märker ju inte jag av eftersom att jag befinner mig i den fas i livet där man inte har sportlov själv och dessutom inte har några barn som har sportlov. Däremot verkar samtliga övriga i Sveriges land ha sportlov just nu. Förra veckan var det sportlov lite här och där och idag börjar sportlovet i Värmlands län, och har man inte sportlov just nu så håller man på och grejar extra mycket på kontoret efter eller inför sportlovet – återkom gärna nästa vecka eller lämna ett meddelande, tack på förhand!

Det är inte klokt.

Vad är ens sportlovet för något? Är det som en utdragen gympalektion, ungefär? Gympa hela veckan? Jag minns inte riktigt. Kommer en av mina semesterveckor i framtiden att gå åt till att åka till Branäs med ungarna under sportlovet? Förmodligen väl? Då är det ju bara fyra kvar på sommaren. Fast man kanske ska hitta på något på höstlovet också? Då är det bara tre kvar att fördela på juni, juli, augusti.

Har jag glömt något lov nu, i beräkningarna, alla föräldrar där ute? Jag vet nämligen inte eftersom att jag inte riktigt kommer ihåg hur det är, det här med lov. Jag minns däremot hur härligt det var att ha lov som barn. Själva ordet: lov. Du får lov att inte räkna matte och greja med geografi och historia och allt vad det är den här veckan. Var hemma du, eller åk någonstans, oss kvittar det. Det var underbart!

Det får mig att tänka på andra grejer som man mister när man växer upp och går ur grundskolan och blir en arbetande eller studerande individ. Vad hände med gratis lunch varje dag i skolan, slippa tvätta sina egna kläder och skjuts till vårdcentralen när man var sjuk? Vart tog allt gratis beröm vägen? Låt mig utveckla:

När jag skulle gå ur tvåan (alltså lilla tvåan, inte tvåan i gymnasiet) ställde jag upp på skolavslutningen som underhållning. Eftersom att jag inte kunde någonting så bestämde jag mig för att jonglera. Det skulle jag väl hinna lära mig.

När skolavslutningen så småningom kom hade jag förvisso lärt mig att jonglera, men bara med två bollar. Jag fick gå upp och jonglera ett slag ändå, ingen producent stoppade mig, och efteråt rev jag ned en ordentligt mastig applåd. Stodeneskolan kokade!

Det har förstås att göra med att jag var åtta år, snarare än att publiken var särskilt imponerad, ju, och där någonstans ligger min poäng. Jag saknar det där. Gratis beröm. Beröm för inget! Jag vill behålla fördelarna med att vara ett barn, fast... nu, liksom. Går det att lösa, någon?