Hör upp alla 60-talsdiggare! Två av Karlstads hårdast arbetande musiker, Peter Wanngren och Andreas Jonsson, är aktuella med en föreställning på temat 60-talspop. Den 13 maj hoppas de fylla Scalateatern för en kväll proppad av nostalgi och kära återhöranden.

Det är inte helt lätt att koka ned de två musikernas ackumulerade historik utan att bli alltför långrandig.

Andreas Jonsson, 30 år, har de senaste åren, förutom att ha producerat och uppträtt med en lång rad konserter bestående av tolkningar av Frank Sinatra och Simon & Garfunkel, agerat kapellmästare i Pink Cadillac Band (vilket han gör än, förresten). Senast i oktober kunde man se honom på Scalateatern där han spelade allt från Beatles till Pavarotti tillsammans med Karlstads musikkår.

Peter Wanngren har också fyllt 30 och har en ännu längre musikalisk historia bakom sig. Han har medverkat i melodifestivalen tre gånger, plockat hem en grammis för Majas Alfabetssånger, spelat med Pastellerna och Ritz och gjort musikalen Svingelskogen med bland annat Monica Forsberg, Kerstin Andeby, Bertil Engh och Lennart Olsson. Han har dessutom spelat in rösterna till kända film-, serie- och bokkaraktärer såsom Lucky Luke, Tigern i Nalle Puh och He-Man. Och just det, han spelar också i Pink Cadillac Band med Andreas.

Tillsammans kallar sig duon för The Poppers.

– Inramningen är Tio-i-topp och Kvällstoppen. För oss som har åldern inne var det en jättegrej med de listorna och ni som är födda senare kan ju aldrig fatta att det var så himla märkvärdigt då, men det var verkligen tomt i radion. Det fanns två kanaler och så fanns det piratradio som låg på internationellt vatten, dels i Ålands hav och dels nere i Skåne, Radio nord och Radio syd, och så Radio Luxemburg förstås som sände pop in över den svenska kontinenten, berättar Peter Wanngren.

Och nog var det trevligt, men: det var reklam!

– Det var helt förbjudet i Sverige. Det är ju helknäppt egentligen när man tänker efter hur strikt allting var. Statsmakterna blev så oerhört frustrerade att de i panik lagstiftade så att det blev förbjudet med de här radiokanalerna. Britt Wadner på Radio syd körde ändå så hon hamnade i fängelse till slut. Sverige startade P3 i stället när de förstod att här måste vi köra ut lite mer ungdomlig, lätt musik. Då startades Tio-i-topp.

Tio-i-topp var, som namnet måhända avslöjar, en topplista där lyssnarna fick rösta fram de bästa skivorna varje vecka. Varje måndag satt listan sedan uppe i skivbutikerna för, som Peter Wanngren uttrycker det, ”de var ju på hugget”. Kvällstoppen, i sin tur, baserades på skivbutikernas försäljningssiffror. På den listan var det dessutom 20 låtar i stället för 10.

Det fanns, som sig bör i listsammanhang, ett par regler. En låt fick bara vara med i högst tio veckor och ett band fick bara medverka med en låt åt gången.

– Vilket var katastrofalt när Beatles-vågen kom. De slog ju ut sig själva. Så fort de släppte en ny singel, och det gjorde de ju var tredje vecka, då åkte den första ut som inte alls var färdigspelad.

Man ville höra låtarna mer?

– Ja, visst, men sen ändrade man det där så att man fick ha två och till och med tre låtar med samtidigt.

Vad var det som lockade med den musiken då?

– Det var ju så bra! Man låg under en filt på kvällarna och bara lyssnade. Det var enda gången på radio nästan som man fick lyssna på den typen av musik, säger Peter Wanngren.

– Och jag har fått lära mig i efterhand. Det är inte så jätteavancerade former på låtarna men det är det som är lite skönt också. Det är snygga stämmor och fina melodier, säger Andreas Jonsson.

Effektivt par

Eftersom att duon är just en duo har de fått ta till en något okonventionell metod för att fylla ut soundet och bättre efterlikna en poporkester. Peter Wanngren spelar gitarr och Andreas Jonsson står för både basen och slagverk genom att utnyttja fötterna.

– Det är jätteeffektivt med tamburin på vänster fot och bastrumma på högern.

– Ja, vi får till det rätt så bra alltså.

Det blir förstås en hel del historia också. Peter Wanngren har levt den och berättar mer än gärna medan Andreas Jonsson har gjort sin hemläxa i pappas skivsamling.

– Vi har försökt plocka en hel del såna låtar som inte är de allra, allra mest uttjatade. En del har spelats hela tiden sedan 60-talet men en del är lite mer udda sådär.

Både i The Poppers och Pink Cadillac Band är Peter Wanngren och Andreas Jonsson måna om det ska låta rätt, men tidens tand har gjort att det blir allt svårare att få till det tidsenligt korrekta 60-talssoundet. Det måste låta snyggt på ett sätt som publiken är van vid i dag men det får inte för den sakens skull låta för modernt.

– Och det jobbar vi mycket på, att det ska låta som det gjorde då, säger Andreas Jonsson. Peter Wanngren ger ett exempel:

– Jag har ju en Fender-bas som låter high-tech och bra och sådär va, men jag kör inte på den med Pink Cadillac Band. Jag kör på en gammal Höfner-bas som låter lite mer...

– Det blir inte samma tryck, men ändå tillräckligt och bra.

– Ja, skulle man göra ett test så skulle ju alla säga att Fender-basen är klockren. Det är rent och fint, men Höfner-basen har en annan kvalitet som ligger betydligt närmare 50-talet. Sen är den snygg att titta på också.

Vad hoppas ni att konserten ska ge?

– Det ska vara en nostalgitripp, säger Andreas Jonsson.

– Ja, det är just det, att det ska komma folk som gillar den här musiken. De finns ju där ute.

– Och just det här när vi spelar låtar som de inte har hört på länge, det är häftigt med de reaktionerna.

Det är inte helt lätt att koka ned de två musikernas ackumulerade historik utan att bli alltför långrandig.

Andreas Jonsson, 30 år, har de senaste åren, förutom att ha producerat och uppträtt med en lång rad konserter bestående av tolkningar av Frank Sinatra och Simon & Garfunkel, agerat kapellmästare i Pink Cadillac Band (vilket han gör än, förresten). Senast i oktober kunde man se honom på Scalateatern där han spelade allt från Beatles till Pavarotti tillsammans med Karlstads musikkår.

Peter Wanngren har också fyllt 30 och har en ännu längre musikalisk historia bakom sig. Han har medverkat i melodifestivalen tre gånger, plockat hem en grammis för Majas Alfabetssånger, spelat med Pastellerna och Ritz och gjort musikalen Svingelskogen med bland annat Monica Forsberg, Kerstin Andeby, Bertil Engh och Lennart Olsson. Han har dessutom spelat in rösterna till kända film-, serie- och bokkaraktärer såsom Lucky Luke, Tigern i Nalle Puh och He-Man. Och just det, han spelar också i Pink Cadillac Band med Andreas.

Tillsammans kallar sig duon för The Poppers.

– Inramningen är Tio-i-topp och Kvällstoppen. För oss som har åldern inne var det en jättegrej med de listorna och ni som är födda senare kan ju aldrig fatta att det var så himla märkvärdigt då, men det var verkligen tomt i radion. Det fanns två kanaler och så fanns det piratradio som låg på internationellt vatten, dels i Ålands hav och dels nere i Skåne, Radio nord och Radio syd, och så Radio Luxemburg förstås som sände pop in över den svenska kontinenten, berättar Peter Wanngren.

Och nog var det trevligt, men: det var reklam!

– Det var helt förbjudet i Sverige. Det är ju helknäppt egentligen när man tänker efter hur strikt allting var. Statsmakterna blev så oerhört frustrerade att de i panik lagstiftade så att det blev förbjudet med de här radiokanalerna. Britt Wadner på Radio syd körde ändå så hon hamnade i fängelse till slut. Sverige startade P3 i stället när de förstod att här måste vi köra ut lite mer ungdomlig, lätt musik. Då startades Tio-i-topp.

Tio-i-topp var, som namnet måhända avslöjar, en topplista där lyssnarna fick rösta fram de bästa skivorna varje vecka. Varje måndag satt listan sedan uppe i skivbutikerna för, som Peter Wanngren uttrycker det, ”de var ju på hugget”. Kvällstoppen, i sin tur, baserades på skivbutikernas försäljningssiffror. På den listan var det dessutom 20 låtar i stället för 10.

Det fanns, som sig bör i listsammanhang, ett par regler. En låt fick bara vara med i högst tio veckor och ett band fick bara medverka med en låt åt gången.

– Vilket var katastrofalt när Beatles-vågen kom. De slog ju ut sig själva. Så fort de släppte en ny singel, och det gjorde de ju var tredje vecka, då åkte den första ut som inte alls var färdigspelad.

Man ville höra låtarna mer?

– Ja, visst, men sen ändrade man det där så att man fick ha två och till och med tre låtar med samtidigt.

Vad var det som lockade med den musiken då?

– Det var ju så bra! Man låg under en filt på kvällarna och bara lyssnade. Det var enda gången på radio nästan som man fick lyssna på den typen av musik, säger Peter Wanngren.

– Och jag har fått lära mig i efterhand. Det är inte så jätteavancerade former på låtarna men det är det som är lite skönt också. Det är snygga stämmor och fina melodier, säger Andreas Jonsson.

Effektivt par

Eftersom att duon är just en duo har de fått ta till en något okonventionell metod för att fylla ut soundet och bättre efterlikna en poporkester. Peter Wanngren spelar gitarr och Andreas Jonsson står för både basen och slagverk genom att utnyttja fötterna.

– Det är jätteeffektivt med tamburin på vänster fot och bastrumma på högern.

– Ja, vi får till det rätt så bra alltså.

Det blir förstås en hel del historia också. Peter Wanngren har levt den och berättar mer än gärna medan Andreas Jonsson har gjort sin hemläxa i pappas skivsamling.

– Vi har försökt plocka en hel del såna låtar som inte är de allra, allra mest uttjatade. En del har spelats hela tiden sedan 60-talet men en del är lite mer udda sådär.

Både i The Poppers och Pink Cadillac Band är Peter Wanngren och Andreas Jonsson måna om det ska låta rätt, men tidens tand har gjort att det blir allt svårare att få till det tidsenligt korrekta 60-talssoundet. Det måste låta snyggt på ett sätt som publiken är van vid i dag men det får inte för den sakens skull låta för modernt.

– Och det jobbar vi mycket på, att det ska låta som det gjorde då, säger Andreas Jonsson. Peter Wanngren ger ett exempel:

– Jag har ju en Fender-bas som låter high-tech och bra och sådär va, men jag kör inte på den med Pink Cadillac Band. Jag kör på en gammal Höfner-bas som låter lite mer...

– Det blir inte samma tryck, men ändå tillräckligt och bra.

– Ja, skulle man göra ett test så skulle ju alla säga att Fender-basen är klockren. Det är rent och fint, men Höfner-basen har en annan kvalitet som ligger betydligt närmare 50-talet. Sen är den snygg att titta på också.

Vad hoppas ni att konserten ska ge?

– Det ska vara en nostalgitripp, säger Andreas Jonsson.

– Ja, det är just det, att det ska komma folk som gillar den här musiken. De finns ju där ute.

– Och just det här när vi spelar låtar som de inte har hört på länge, det är häftigt med de reaktionerna.