Alla har hybris - åtminstone om man frågar komikern Mårten Andersson som är Karlstadsaktuell med en nyskriven scenshow på temat.

Alla har hybris. Vad betyder det?

– Det betyder att vår värld har fått storhetsvansinne, och jag själv också tyvärr. Vi lever i en tid där folk pratar mer än vad de lyssnar. Vi har aldrig varit mer självupptagna och vi är på väg att gå från ett vi-samhälle till ett jag-samhälle. Föreställningen handlar om konsekvenserna av det, både på ett roligt sätt men förhoppningsvis också på ett intressant sätt.

I föreställningen ”Under ytan” lämnade Mårten Andersson ut sig själv och berättade om när han höll på att drunkna på fyllan. Han ville inspirera andra och väcka eftertanke och showen blev en publikmässig succé som spelades i nästan ett år. Han berättar att även Hybris kommer att vara långt från vad vi kanske vanligtvis uppfattar som klassisk stand-up, även om det blir en betydligt gladare show den här gången.

– Då ska man gå och se Johan Glans eller Johan Rheborg eller Marika Carlsson i stället, om man bara vill ha skitroligt. Redan i Under ytan så försökte jag göra någonting annorlunda och blandade lite humor med lite allvar och lite spirituella tankar. Jag kallade det till och med för spiritual comedy och vad jag menar med det är att jag gillar att använda humor för att få folk att sänka garden och bli mjuka och öppna upp sig lite grann, och i det så små frön om tänkvärda saker i livet. Utifrån de tester jag gjort kommer folk att skratta väldigt, väldigt mycket, men att bara göra en rolig föreställning som inte har något innehåll, på 90 minuter, det är inte jag intresserad av.

Att ha hybris är inte detsamma som att älska sig själv, menar Mårten.

– Man får gärna ha bra självförtroende och tycka om sig själv men när man älskar sig själv mer än någonting annat i världen så tror jag inte att det är så jättebra. Men det är också så att vi bor i ett janteland. Vi får inte tycka att vi är fantastiska. Då blir man antingen en grå, hämmad person eller så exploderar man i selfies och kan doktorera i duckface för att vi måste i det enda liv vi har, till slut, få uttrycka oss. Då slår det fel i stället. Vi borde vara mycket mer kärleksfulla mot varandra, sprida komplimanger kring oss, kramas mer och sånt där, och det är väl det jag menar med att det inte är traditionell stand-up i den bemärkelsen utan det är lite mer... Inspiration, liksom.

Mårten Andersson har tidigare startat stand-up-klubben Raw och den alkoholfria nattklubben Sober där gästerna behövde vara spiknyktra och blåsa för att komma in.

Hur viktigt är det för dig att lyfta andra?

– Eftersom att vi just går mot ett samhälle där vi blir allt mer själviska så måste vi någon gång få folk att vakna upp ur egobubblorna och stanna upp. Jag har fått flera hundra mejl som jag har läst och besvarat varenda ett, genom Under ytan. Där vet jag att jag inspirerade väldigt många som blev träffade av att känna igen sig i den här ensamheten och tomheten och flyktbeteenden. Även om det här är en helt annan föreställning så är det lite det jag vill göra. Jag tror faktiskt att jag hade blivit en rätt bra terapeut. Det skojar jag också om, att jag är liksom inte utbildad terapeut och det står inte Deepak Chopra på mitt visitkort men jag har väl fått lite hybris och tycker att jag har en del vettiga saker att säga. Det är det jag vill göra med mina föreställningar, blanda humor och budskap.

Kan du ge ett exempel?

– Bara det här att vi håller på att ta hundratals bilder i rad på oss själva och tittar på de bilderna på oss själva. Vi är inte nöjda för vi tycker inte att vi ser ut så, tar ytterligare hundra bilder på oss själva, tittar igenom dem, retuscherar dem för att få fram någon bild som inte är oss själva, lägger upp den på sociala medier och sen loggar vi in flera gånger om dagen för att kolla hur många likes vi har fått på oss själva. Det är helt absurt. Vi har gjort oss beroende av andra människors likes för att känna oss hela.

Kan det vara jobbigt att vara så självutlämnande som du var i Under ytan eller blir man mindre ensam genom att prata om sin ensamhet?

– Det där är ju en otroligt bra fråga och också en kluven fråga. I mångt och mycket så fick jag så himla mycket kärlek, både av publik på plats och efteråt när folk ville prata eller bara ge mig en kram och även via mina sociala medier. På så sätt så kände jag att jag fick väldigt mycket kärlek men samtidigt så tömde jag mig kväll efter kväll i en timme och 40 minuter och bara vände ut och in på mig själv. Det gjorde, ironiskt nog, att även om jag fick prata så mycket om det så var det som att jag blev tom av att ge så mycket av mig själv. Det är två sidor av det där myntet men just det var en av anledningarna till att jag slutade med Under ytan. Även tredje säsongen så var det fulla hus men jag orkade faktiskt inte. Jag kände bara att nu räcker det att älta med de här problemen. Jag mådde ju bra, men när jag skrev den mådde jag inte bra. Då var det som att jag öppnade källaren till mitt absolut mörkaste, kväll efter kväll, fast att jag inte mådde så. Det var som att jag kom till en stad och var glad och mådde bra men efter föreställningen, även om jag fick massa skratt och applåder och kärlek, så var det som att jag hade öppnat någonting gammalt i mig som jag inte mådde bra av.

En utlösande faktor till att den nya showen kom att handla om hybris dök upp när Mårten publicerade en bild på Instagram där han efter 15 månaders nykterhet beslöt sig för att vara öppen med att hans paus från alkoholen var över.

– Jag lade upp en bild där jag satt med ett glas vin på min balkong. Jag fick flera stycken svar från människor som skrev att ”du är en besvikelse” och ”så mycket för sober”. Då kände jag bara att folk har fått hybris, för fan. Det är väl mitt liv? Jag gör vad jag vill. Camilla Läckberg hade samma sak. Hon fick enormt mycket skit på sin Instagram för bilder hon la upp och hon skulle gifta sig med en yngre kille och då kände jag bara att folk har tappat det. Sen började jag titta på hur jag betedde mig mot andra människor och där någonstans började idén till Hybris.

Folk verkar inte fatta att det sitter en människa i andra änden.

– Nej, precis så. Människor tror att de är guds gåva till mänskligheten. Människor som går runt och spelar huvudrollen i filmen om dem själva, dag efter dag, och behandlar andra som betydelselösa statister. Det är en mening som ligger väldigt tidigt i föreställningen. Den är väldigt signifikativ för var vi befinner oss i dag enligt mig. Man tror att man kan gå in och skriva till en människa att hon är en slampa för att hon valt att skaffa barn med en kille som är tio år yngre än henne. Det är... Vem fan är du att tro att du kan skriva det här?

Hybris kommer att turnera runt till ett tjugotal olika städer i Sverige, inledningsvis. Hur bekväm är du med att resa runt så mycket och inte sova i din egen säng?

– Jättebekväm, skulle jag säga. Jag är ju född i Stockholm och har bott här nästan hela mitt liv bortsett från två år, men jag är en person som älskar att prata med folk. Jag gillar att ge folk komplimanger och sådär och då är Stockholm fel stad. Det pratade jag om redan i Under ytan, att min mamma kommer från Hälsingland och där pratar folk med varandra på ett sätt som man inte gör i Stockholm. När jag kommer ut i landet, i andra städer, så känner jag mig många gånger mer hemma där. Inte för att jag skulle vilja flytta till en mindre stad, det skulle inte funka. Jag tycker ibland att Stockholm är för litet och jag kan känna mig paranoid här och iakttagen och så, men därför gillar jag att komma ut i landet, för att jag känner mig mer hemma där helt enkelt. Jag ser jättemycket fram emot det.

Alla har hybris. Vad betyder det?

– Det betyder att vår värld har fått storhetsvansinne, och jag själv också tyvärr. Vi lever i en tid där folk pratar mer än vad de lyssnar. Vi har aldrig varit mer självupptagna och vi är på väg att gå från ett vi-samhälle till ett jag-samhälle. Föreställningen handlar om konsekvenserna av det, både på ett roligt sätt men förhoppningsvis också på ett intressant sätt.

I föreställningen ”Under ytan” lämnade Mårten Andersson ut sig själv och berättade om när han höll på att drunkna på fyllan. Han ville inspirera andra och väcka eftertanke och showen blev en publikmässig succé som spelades i nästan ett år. Han berättar att även Hybris kommer att vara långt från vad vi kanske vanligtvis uppfattar som klassisk stand-up, även om det blir en betydligt gladare show den här gången.

– Då ska man gå och se Johan Glans eller Johan Rheborg eller Marika Carlsson i stället, om man bara vill ha skitroligt. Redan i Under ytan så försökte jag göra någonting annorlunda och blandade lite humor med lite allvar och lite spirituella tankar. Jag kallade det till och med för spiritual comedy och vad jag menar med det är att jag gillar att använda humor för att få folk att sänka garden och bli mjuka och öppna upp sig lite grann, och i det så små frön om tänkvärda saker i livet. Utifrån de tester jag gjort kommer folk att skratta väldigt, väldigt mycket, men att bara göra en rolig föreställning som inte har något innehåll, på 90 minuter, det är inte jag intresserad av.

Att ha hybris är inte detsamma som att älska sig själv, menar Mårten.

– Man får gärna ha bra självförtroende och tycka om sig själv men när man älskar sig själv mer än någonting annat i världen så tror jag inte att det är så jättebra. Men det är också så att vi bor i ett janteland. Vi får inte tycka att vi är fantastiska. Då blir man antingen en grå, hämmad person eller så exploderar man i selfies och kan doktorera i duckface för att vi måste i det enda liv vi har, till slut, få uttrycka oss. Då slår det fel i stället. Vi borde vara mycket mer kärleksfulla mot varandra, sprida komplimanger kring oss, kramas mer och sånt där, och det är väl det jag menar med att det inte är traditionell stand-up i den bemärkelsen utan det är lite mer... Inspiration, liksom.

Mårten Andersson har tidigare startat stand-up-klubben Raw och den alkoholfria nattklubben Sober där gästerna behövde vara spiknyktra och blåsa för att komma in.

Hur viktigt är det för dig att lyfta andra?

– Eftersom att vi just går mot ett samhälle där vi blir allt mer själviska så måste vi någon gång få folk att vakna upp ur egobubblorna och stanna upp. Jag har fått flera hundra mejl som jag har läst och besvarat varenda ett, genom Under ytan. Där vet jag att jag inspirerade väldigt många som blev träffade av att känna igen sig i den här ensamheten och tomheten och flyktbeteenden. Även om det här är en helt annan föreställning så är det lite det jag vill göra. Jag tror faktiskt att jag hade blivit en rätt bra terapeut. Det skojar jag också om, att jag är liksom inte utbildad terapeut och det står inte Deepak Chopra på mitt visitkort men jag har väl fått lite hybris och tycker att jag har en del vettiga saker att säga. Det är det jag vill göra med mina föreställningar, blanda humor och budskap.

Kan du ge ett exempel?

– Bara det här att vi håller på att ta hundratals bilder i rad på oss själva och tittar på de bilderna på oss själva. Vi är inte nöjda för vi tycker inte att vi ser ut så, tar ytterligare hundra bilder på oss själva, tittar igenom dem, retuscherar dem för att få fram någon bild som inte är oss själva, lägger upp den på sociala medier och sen loggar vi in flera gånger om dagen för att kolla hur många likes vi har fått på oss själva. Det är helt absurt. Vi har gjort oss beroende av andra människors likes för att känna oss hela.

Kan det vara jobbigt att vara så självutlämnande som du var i Under ytan eller blir man mindre ensam genom att prata om sin ensamhet?

– Det där är ju en otroligt bra fråga och också en kluven fråga. I mångt och mycket så fick jag så himla mycket kärlek, både av publik på plats och efteråt när folk ville prata eller bara ge mig en kram och även via mina sociala medier. På så sätt så kände jag att jag fick väldigt mycket kärlek men samtidigt så tömde jag mig kväll efter kväll i en timme och 40 minuter och bara vände ut och in på mig själv. Det gjorde, ironiskt nog, att även om jag fick prata så mycket om det så var det som att jag blev tom av att ge så mycket av mig själv. Det är två sidor av det där myntet men just det var en av anledningarna till att jag slutade med Under ytan. Även tredje säsongen så var det fulla hus men jag orkade faktiskt inte. Jag kände bara att nu räcker det att älta med de här problemen. Jag mådde ju bra, men när jag skrev den mådde jag inte bra. Då var det som att jag öppnade källaren till mitt absolut mörkaste, kväll efter kväll, fast att jag inte mådde så. Det var som att jag kom till en stad och var glad och mådde bra men efter föreställningen, även om jag fick massa skratt och applåder och kärlek, så var det som att jag hade öppnat någonting gammalt i mig som jag inte mådde bra av.

En utlösande faktor till att den nya showen kom att handla om hybris dök upp när Mårten publicerade en bild på Instagram där han efter 15 månaders nykterhet beslöt sig för att vara öppen med att hans paus från alkoholen var över.

– Jag lade upp en bild där jag satt med ett glas vin på min balkong. Jag fick flera stycken svar från människor som skrev att ”du är en besvikelse” och ”så mycket för sober”. Då kände jag bara att folk har fått hybris, för fan. Det är väl mitt liv? Jag gör vad jag vill. Camilla Läckberg hade samma sak. Hon fick enormt mycket skit på sin Instagram för bilder hon la upp och hon skulle gifta sig med en yngre kille och då kände jag bara att folk har tappat det. Sen började jag titta på hur jag betedde mig mot andra människor och där någonstans började idén till Hybris.

Folk verkar inte fatta att det sitter en människa i andra änden.

– Nej, precis så. Människor tror att de är guds gåva till mänskligheten. Människor som går runt och spelar huvudrollen i filmen om dem själva, dag efter dag, och behandlar andra som betydelselösa statister. Det är en mening som ligger väldigt tidigt i föreställningen. Den är väldigt signifikativ för var vi befinner oss i dag enligt mig. Man tror att man kan gå in och skriva till en människa att hon är en slampa för att hon valt att skaffa barn med en kille som är tio år yngre än henne. Det är... Vem fan är du att tro att du kan skriva det här?

Hybris kommer att turnera runt till ett tjugotal olika städer i Sverige, inledningsvis. Hur bekväm är du med att resa runt så mycket och inte sova i din egen säng?

– Jättebekväm, skulle jag säga. Jag är ju född i Stockholm och har bott här nästan hela mitt liv bortsett från två år, men jag är en person som älskar att prata med folk. Jag gillar att ge folk komplimanger och sådär och då är Stockholm fel stad. Det pratade jag om redan i Under ytan, att min mamma kommer från Hälsingland och där pratar folk med varandra på ett sätt som man inte gör i Stockholm. När jag kommer ut i landet, i andra städer, så känner jag mig många gånger mer hemma där. Inte för att jag skulle vilja flytta till en mindre stad, det skulle inte funka. Jag tycker ibland att Stockholm är för litet och jag kan känna mig paranoid här och iakttagen och så, men därför gillar jag att komma ut i landet, för att jag känner mig mer hemma där helt enkelt. Jag ser jättemycket fram emot det.