Personlig utveckling behöver inte vara invecklat. Fråga Linnea Bruhn som tagit Pink gloves boxing till Karlstad och som coachar tjejer till att bli starkare både fysiskt och psykiskt.

Idén är enkel: Pink gloves boxing är boxningsträning för tjejer i grupper om tolv, alltsammans fördelat på sju terminer där man steg för steg går från nybörjare och halvslapp till boxningskunnig och vältränad - från att inte veta något om boxning till att kunna en kombination på 222 slag. Linnea Bruhn tog konceptet från New York till Karlstad och inleder sin tredje termin som coach den 8 februari.

– Det började med att jag bodde i USA i två år. Då bodde jag hos en entreprenör som var väldigt framgångsrik och sporrade mig till att man ska starta eget. Jag utbildade mig till personlig tränare och sen när jag kom hem så började jag fila på idéer och fick höra om det här. Jag tänkte ”gud, vilken häftig grej!” så då åkte jag dit och hade praktik och fastnade på en gång. Sen hjälpte de mig att ta det till Karlstad och på den vägen är det, berättar hon.

I februari ska några grupper börja sin andra eller tredje termin. De som gått två terminer kan nu utföra 49 olika slagkombinationer. Andra ska precis börja från början och ta reda på om boxning är något för dem.

– Det är det som är så roligt med konceptet, att jag får följa en grupp från start till mål. De tränar två gånger i veckan så det är hur mycket som helst som hinner hända, både att de öppnar upp sig och styrkemässigt. Det är så kul när de säger att ”när jag kom hit kunde jag bara göra en armhävning och nu kan jag göra 30” och sådär, och man ser ju på dem också hur vältränade de blir.

Att det tränas i små grupper med medlemmar som snabbt blir bekanta och vänner med varandra ser Linnea som ett stort plus.

– Det är det som är så speciellt med det här, att man får lära känna alla. Man måste hitta en träningsform som man tycker är rolig. Det är då man hittar den här kontinuiteten och det är då man fortsätter. Många kommer hit ensamma och då får man en gemenskap här. Då vill man inte missa ett pass. Man blir ju saknad om man inte kommer. Det är den här lagkänslan som man hade när man spelade fotboll när man var liten, alla pratar med varandra och det är härlig stämning.

I slutet av varje pass lyfts ”dagens fråga”. Där går dagens fråga runt i gruppen och diskuteras. Linnea berättar hur hon, kanske särskilt här, har kunnat se hur medlemmarna växer även psykiskt.

– Där ser man också tydligt vilka steg de tar, från att sitta i en grupp och inte våga säga någonting, alltså bara ”passa” på frågorna, till att stå framför allihopa och hålla i uppvärmning eller coacha och skrika. Där ser man ju vad det här kan hjälpa folk. Man ser att de blir gladare så tydligt - och att man kan göra skillnad.

Här är vi nu

Emil och Sara tränar på - i varierande grad. De har testat crossfit tillsammans och hade kul men sen bröt Emil armen och fick hoppa över nästa träningsform: polefitness. Sen blev det jul och lugnt och skönt och så ska det väl också få vara, här i livet, men det nya året är i gång och med det en ny träningsform. Den här gången blev det Sara som inte kunde vara med. Synd, såklart, eftersom att hon själv har föreslagit just boxning, men det är som det är. Träningen är som den är. Träningen kräver att man är frisk och pigg och kan och har tid och inte låser sig ute eller bryter armen. Huvudsaken är att de gör sitt bästa, tror jag. Det kommer räcka långt. Vi tränar vidare.

Passet

Säsongen har egentligen inte börjat än men Linnea Bruhn, initiativtagare och coach på Pink gloves boxing i Karlstad, tackar ja ändå. Hon ska bara kolla om några medlemmar vill vara med och tjuvstarta säsongen lite, och visst, på dagen för reportaget kommer tio glada boxare som har längtat efter att dra i gång igen. Sara och Emil ska bli de sista två som krävs för att fylla en grupp om tolv.

Men Sara kommer inte. Hon har, dagen till ära, råkat låsa ute sig själv ur lägenheten och har fullt sjå med att lösa den biten.

– Och sambon är på väg till Göteborg, berättar hon förskräckt över telefon.

Tilläggas bör att det är 18 minusgrader ute och att det därmed är synd om Sara, i det här skedet. Det räknas som giltig frånvaro.

Det blir i stället Emil Larsson (och bara Emil Larsson) som kommer från Karlstadsliv för att testa boxning för tjejer i dag. Han har gått upp några trivselkilon under julen, medger han (vem har inte det, å andra sidan?) och ber (stilla, för sitt inre) om ett inte alltför högintensivt pass.

Gud i himlen har annat för sig och Emils bön går obesvarat förbi.

I stället möts han av uppvärmning i takt till musik innan Linnea börjar instruera i hur man utför olika slag som kommer att användas under passet. En jab (det heter så när man slår) med vänster heter ”ett”, jab med höger heter ”två” och ett slag från sidan med vänster har namnet - just precis - ”tre”. Utöver det ska Emil och övriga träna på ”slip” och ”duck”.

När man slår ska man tänka på höfterna och låta foten följa med. Annars blir det ingen kraft i slaget.

– Tänk att ni mosar en skalbagge, instruerar Linnea och skruvar med foten.

Därefter ska teori omvandlas till praktik på olika stationer. Lite som cirkelfys på gympan, fast boxningsorienterat. Två minuters arbete, 30 sekunders vila. Två varv.

Emil får börja med att boxa på Linnea. Eller ja, alltså, Linnea håller i två kuddar som Emil får slå på. Han slår inte på Linnea. Emil slår och slår och duckar och slippar och slår. Efter en och en halv minut känner jag knappt igen honom. Ansiktet blir som förvridet. Varje slag dundrar i kuddarna och det går allt snabbare i takt med att Emil får till tekniken. Jag gör en mental anteckning: reta aldrig upp Emil.

Två minuter har gått och klockan piper.

– 30 sekunder!, ropar Linnea.

– Fan vad jobbigt det var, säger Emil.

Koordination och kondition

Sen fortsätter det sådär. Boxningsrelaterade stationer löser av varandra. Klockan piper till arbete och klockan piper till vila. När den gjort så fyra gånger slår den en sista gång för några minuters lugn och ro. Jag ställer frågan:

Har du någon kommentar att ge mig såhär i halvtid?

– Fy fan, det är allt jag kan säga, berättar en andfådd Emil.

Kan du inte säga lite till?

– Ja, alltså... Det... Man måste... Ha koordination... Och... Koordinationen... Slås ut av... Konditionen...

Okej, tack! I andra varvet ökas takten något. Under de sista 30 sekunderna (som kallas för ”burnout”) måste man ge allt på varje station. På själva boxningsstationen innebär det exempelvis att man bara slår (ett, två, ett två, ett, två) så snabbt man kan under de sista 30 sekunderna. Du fattar.

Efter en liten stund är även det andra varvet avklarat och slut. Alla dricker vatten och svettas.

– Ett par löpturer innan hade inte skadat, konstaterar Emil och sneglar drömskt på jackan och ytterskorna.

Därefter är det dags för passets sista moment: styrka i par om två. I dag är det fokus på rygg, mage och triceps.

De tränande gör armhävningar, sit-ups och tre ytterligare övningar som jag inte vet hur jag ska beskriva i korthet. Essensen är hur som helst att det ser jobbigt ut.

Sen är det över. Allt som återstår är lite stretch och Pink gloves boxings största överraskningsmoment: dagens fråga.

I dag får alla berätta kort om sina nyårslöften samt mål för 2016. Någon vill komma i gång med löpningen ordentligt och någon annan siktar på att göra en sista lyckad termin i skolbänken.

Det hela är väldigt fint. Både Emil och jag förstår att det måste vara lätt för att fastna för det här. Det var lika jobbigt som crossfit, berättar Emil, och gemenskapen går verkligen att ta på.

Jag tänker att det är fint att det här finns. Utanför dörrarna är det mörkt och kallt. Inte en själ syns till och det kan kännas ensamt och jävligt, men här inne tränas och skrattas det - och alla får göra sig hörda. Det tror jag är viktigt, även om det kanske inte är det man tänker på när man tänker på träning, i första hand.

Foto: Helena Karlsson

Idén är enkel: Pink gloves boxing är boxningsträning för tjejer i grupper om tolv, alltsammans fördelat på sju terminer där man steg för steg går från nybörjare och halvslapp till boxningskunnig och vältränad - från att inte veta något om boxning till att kunna en kombination på 222 slag. Linnea Bruhn tog konceptet från New York till Karlstad och inleder sin tredje termin som coach den 8 februari.

– Det började med att jag bodde i USA i två år. Då bodde jag hos en entreprenör som var väldigt framgångsrik och sporrade mig till att man ska starta eget. Jag utbildade mig till personlig tränare och sen när jag kom hem så började jag fila på idéer och fick höra om det här. Jag tänkte ”gud, vilken häftig grej!” så då åkte jag dit och hade praktik och fastnade på en gång. Sen hjälpte de mig att ta det till Karlstad och på den vägen är det, berättar hon.

I februari ska några grupper börja sin andra eller tredje termin. De som gått två terminer kan nu utföra 49 olika slagkombinationer. Andra ska precis börja från början och ta reda på om boxning är något för dem.

– Det är det som är så roligt med konceptet, att jag får följa en grupp från start till mål. De tränar två gånger i veckan så det är hur mycket som helst som hinner hända, både att de öppnar upp sig och styrkemässigt. Det är så kul när de säger att ”när jag kom hit kunde jag bara göra en armhävning och nu kan jag göra 30” och sådär, och man ser ju på dem också hur vältränade de blir.

Att det tränas i små grupper med medlemmar som snabbt blir bekanta och vänner med varandra ser Linnea som ett stort plus.

– Det är det som är så speciellt med det här, att man får lära känna alla. Man måste hitta en träningsform som man tycker är rolig. Det är då man hittar den här kontinuiteten och det är då man fortsätter. Många kommer hit ensamma och då får man en gemenskap här. Då vill man inte missa ett pass. Man blir ju saknad om man inte kommer. Det är den här lagkänslan som man hade när man spelade fotboll när man var liten, alla pratar med varandra och det är härlig stämning.

I slutet av varje pass lyfts ”dagens fråga”. Där går dagens fråga runt i gruppen och diskuteras. Linnea berättar hur hon, kanske särskilt här, har kunnat se hur medlemmarna växer även psykiskt.

– Där ser man också tydligt vilka steg de tar, från att sitta i en grupp och inte våga säga någonting, alltså bara ”passa” på frågorna, till att stå framför allihopa och hålla i uppvärmning eller coacha och skrika. Där ser man ju vad det här kan hjälpa folk. Man ser att de blir gladare så tydligt - och att man kan göra skillnad.

Här är vi nu

Emil och Sara tränar på - i varierande grad. De har testat crossfit tillsammans och hade kul men sen bröt Emil armen och fick hoppa över nästa träningsform: polefitness. Sen blev det jul och lugnt och skönt och så ska det väl också få vara, här i livet, men det nya året är i gång och med det en ny träningsform. Den här gången blev det Sara som inte kunde vara med. Synd, såklart, eftersom att hon själv har föreslagit just boxning, men det är som det är. Träningen är som den är. Träningen kräver att man är frisk och pigg och kan och har tid och inte låser sig ute eller bryter armen. Huvudsaken är att de gör sitt bästa, tror jag. Det kommer räcka långt. Vi tränar vidare.

Passet

Säsongen har egentligen inte börjat än men Linnea Bruhn, initiativtagare och coach på Pink gloves boxing i Karlstad, tackar ja ändå. Hon ska bara kolla om några medlemmar vill vara med och tjuvstarta säsongen lite, och visst, på dagen för reportaget kommer tio glada boxare som har längtat efter att dra i gång igen. Sara och Emil ska bli de sista två som krävs för att fylla en grupp om tolv.

Men Sara kommer inte. Hon har, dagen till ära, råkat låsa ute sig själv ur lägenheten och har fullt sjå med att lösa den biten.

– Och sambon är på väg till Göteborg, berättar hon förskräckt över telefon.

Tilläggas bör att det är 18 minusgrader ute och att det därmed är synd om Sara, i det här skedet. Det räknas som giltig frånvaro.

Det blir i stället Emil Larsson (och bara Emil Larsson) som kommer från Karlstadsliv för att testa boxning för tjejer i dag. Han har gått upp några trivselkilon under julen, medger han (vem har inte det, å andra sidan?) och ber (stilla, för sitt inre) om ett inte alltför högintensivt pass.

Gud i himlen har annat för sig och Emils bön går obesvarat förbi.

I stället möts han av uppvärmning i takt till musik innan Linnea börjar instruera i hur man utför olika slag som kommer att användas under passet. En jab (det heter så när man slår) med vänster heter ”ett”, jab med höger heter ”två” och ett slag från sidan med vänster har namnet - just precis - ”tre”. Utöver det ska Emil och övriga träna på ”slip” och ”duck”.

När man slår ska man tänka på höfterna och låta foten följa med. Annars blir det ingen kraft i slaget.

– Tänk att ni mosar en skalbagge, instruerar Linnea och skruvar med foten.

Därefter ska teori omvandlas till praktik på olika stationer. Lite som cirkelfys på gympan, fast boxningsorienterat. Två minuters arbete, 30 sekunders vila. Två varv.

Emil får börja med att boxa på Linnea. Eller ja, alltså, Linnea håller i två kuddar som Emil får slå på. Han slår inte på Linnea. Emil slår och slår och duckar och slippar och slår. Efter en och en halv minut känner jag knappt igen honom. Ansiktet blir som förvridet. Varje slag dundrar i kuddarna och det går allt snabbare i takt med att Emil får till tekniken. Jag gör en mental anteckning: reta aldrig upp Emil.

Två minuter har gått och klockan piper.

– 30 sekunder!, ropar Linnea.

– Fan vad jobbigt det var, säger Emil.

Koordination och kondition

Sen fortsätter det sådär. Boxningsrelaterade stationer löser av varandra. Klockan piper till arbete och klockan piper till vila. När den gjort så fyra gånger slår den en sista gång för några minuters lugn och ro. Jag ställer frågan:

Har du någon kommentar att ge mig såhär i halvtid?

– Fy fan, det är allt jag kan säga, berättar en andfådd Emil.

Kan du inte säga lite till?

– Ja, alltså... Det... Man måste... Ha koordination... Och... Koordinationen... Slås ut av... Konditionen...

Okej, tack! I andra varvet ökas takten något. Under de sista 30 sekunderna (som kallas för ”burnout”) måste man ge allt på varje station. På själva boxningsstationen innebär det exempelvis att man bara slår (ett, två, ett två, ett, två) så snabbt man kan under de sista 30 sekunderna. Du fattar.

Efter en liten stund är även det andra varvet avklarat och slut. Alla dricker vatten och svettas.

– Ett par löpturer innan hade inte skadat, konstaterar Emil och sneglar drömskt på jackan och ytterskorna.

Därefter är det dags för passets sista moment: styrka i par om två. I dag är det fokus på rygg, mage och triceps.

De tränande gör armhävningar, sit-ups och tre ytterligare övningar som jag inte vet hur jag ska beskriva i korthet. Essensen är hur som helst att det ser jobbigt ut.

Sen är det över. Allt som återstår är lite stretch och Pink gloves boxings största överraskningsmoment: dagens fråga.

I dag får alla berätta kort om sina nyårslöften samt mål för 2016. Någon vill komma i gång med löpningen ordentligt och någon annan siktar på att göra en sista lyckad termin i skolbänken.

Det hela är väldigt fint. Både Emil och jag förstår att det måste vara lätt för att fastna för det här. Det var lika jobbigt som crossfit, berättar Emil, och gemenskapen går verkligen att ta på.

Jag tänker att det är fint att det här finns. Utanför dörrarna är det mörkt och kallt. Inte en själ syns till och det kan kännas ensamt och jävligt, men här inne tränas och skrattas det - och alla får göra sig hörda. Det tror jag är viktigt, även om det kanske inte är det man tänker på när man tänker på träning, i första hand.

Foto: Helena Karlsson