Ida Rosén driver samt instruerar på Flow Karlstad och Flow Stockholm. Hon började träna polefitness vid 22 års ålder för sex år sedan. Den 29 november ska hon tävla i SM för tredje gången.

Varför ska man träna polefitness?

– För att det är roligt! Det är verkligen huvudsyftet, att man glömmer bort att man tränar. Många bygger också väldigt mycket självkänsla. Till skillnad från många andra träningsformer handlar pole mer om insidan. Utsidan kommer på köpet! I början är det inte så fysiskt utan det handlar mer om att lära känna kroppen. När man väl har gjort det kan man ta i på ett bättre sätt och då blir träningen också mer effektiv.

Hur känns det inför SM?

– Jag är lite kluven helt ärligt. Där har jag fått kämpa lite med mig själv. Jag skadade mig i axeln i maj, inte på grund av pole utan på grund av att jag sköt lerduvor, så för mig har det varit en utmaning att ställa om till tävlingstankar igen. I år tävlar jag nog mest mot mig själv, det är min känsla.

Hur hittar man till det som kallas för träningsglädje?

– Man börjar. Det gäller ju att börja någonstans och våga prova. Att inte sätta målen för högt, det skulle jag säga är det absolut viktigaste, att inte sätta för höga krav på sig själv. Låt resan vara målet. Börjar man bara sätta slutgiltiga mål, till exempel en viktnedgång eller viktökning, så kan det skapa ett antiklimax när man väl har nått dit. Vissa kan bli såhär att, jaha, vad ska jag göra nu då? Då har man stirrat sig blind på det där målet och glömt bort att ha roligt i nuet.

”Klarar du det här så törs du testa vad som helst sen”

– Vi vill höja ribban för sporten, förklarar Ida och hänvisar till två stänger i rummet som är fästa på ett komplicerat sätt. Båda går att fälla upp i taket så att rummet kan fungera som danssal, också. Belysningen är dämpad och bakom ett draperi brinner levande ljus. Träningslokalen är den överlägset mysigaste jag någonsin varit i.

– Jag har aldrig provat det här förut, berättar Sara.

– Det är det absolut vanligaste jag hör från folk som besöker studion, skrattar Ida och drar i gång uppvärmningen.

Salsamusik på hög volym ljuder ur högtalarna. Ida demonstrerar danssteg och Sara hakar på. Höger fot fram, tramp i takt med vänster, tillbaka med höger, vänster fot bak, och glöm inte höfterna. Mjuka rörelser. Ida instruerar om nya steg och Sara bara hakar på.

Sådär håller de på en lång stund. Efter en kvart är de mjuka i lederna, har fått upp pulsen och riktar blickarna mot stängerna.

Jag, sittandes på en liten trästol i ett hörn, hinner tänka att jag aldrig kommer vara sådär mjuk i lederna.

Ida förklarar att hon alltid var ”en teaterapa som fuldansade på krogen” och att hon i polefitness, vid 22 års ålder, hittade ett utlopp för det mjuka och sensuella. Därefter demonstrerar hon en så kallad ”polewave” som går ut på att göra upprepade vågrörelser med händerna på stången. Hon inleder med den här rörelsen, berättar hon, för att bryta isen mellan Sara och sporten.

– Klarar du det här så törs du testa vad som helst sen, skrattar hon.

Det ser otroligt enkelt ut, men det är det tydligen inte, för snart förklarar Ida att man ska ha händerna på ett visst sätt, att armbågarna ska skifta mellan 90 graders vinkel och helt utsträckta, att rumpan och bäckenet ska leda om vartannat och att fötterna ska vara fast placerade i golvet lite, lite längre ut än i höftbredd.

Vågen är lika komplicerad och välkalibrerad som ett jaktgevär. Ja, det där sista sa inte Ida alltså, utan det var bara jag som ville dra en koppling mellan polefitness och jakt i skrift. Ida förklarar däremot att kvinnor tenderar att svanka för mycket och att polewave motverkar detta genom att stärka bäckenet.

Resten av passet fortsätter i samma anda: fokus på smidighet, teknik och rörlighet, först och främst. Sara lär sig grunderna i en polewalk (att glida runt stången med ena foten fäst i golvet) och får träna upp magstyrkan med polecrunches (som sit-ups fast tvärtom ungefär, hängandes i stången).

Jag, sittandes på en liten trästol i ett hörn med anteckningsblocket i högsta hugg, iklädd trånga jeans, hinner tänka att jag aldrig kommer vara sådär mjuk i lederna som Ida. Inte så länge jag lever.

Sen är passet slut.

– Vi fortsätter där vi slutade nästa gång, säger Ida och föreslår tider för nya träningspass. Sara kollar i kalendern och konstaterar att ”det blir jättebra”.

Jag, sittandes på en liten trästol i ett hörn med anteckningsblocket i högsta hugg, iklädd trånga jeans, blir lite varm inombords. Det kommer att tränas mer här.

Efter passet berättar Sara att hon inte räknade med att det skulle vara så mycket dans involverat.

– Jag blev väldigt medveten om hur stel jag faktiskt är! Det handlar jättemycket om mage, rygg och armmuskler, vilket jag inte direkt har, men det är ändå en sport som jag skulle kunna tänka mig att hålla på med för utmaningens skull.

Varför ska man träna polefitness?

– För att det är roligt! Det är verkligen huvudsyftet, att man glömmer bort att man tränar. Många bygger också väldigt mycket självkänsla. Till skillnad från många andra träningsformer handlar pole mer om insidan. Utsidan kommer på köpet! I början är det inte så fysiskt utan det handlar mer om att lära känna kroppen. När man väl har gjort det kan man ta i på ett bättre sätt och då blir träningen också mer effektiv.

Hur känns det inför SM?

– Jag är lite kluven helt ärligt. Där har jag fått kämpa lite med mig själv. Jag skadade mig i axeln i maj, inte på grund av pole utan på grund av att jag sköt lerduvor, så för mig har det varit en utmaning att ställa om till tävlingstankar igen. I år tävlar jag nog mest mot mig själv, det är min känsla.

Hur hittar man till det som kallas för träningsglädje?

– Man börjar. Det gäller ju att börja någonstans och våga prova. Att inte sätta målen för högt, det skulle jag säga är det absolut viktigaste, att inte sätta för höga krav på sig själv. Låt resan vara målet. Börjar man bara sätta slutgiltiga mål, till exempel en viktnedgång eller viktökning, så kan det skapa ett antiklimax när man väl har nått dit. Vissa kan bli såhär att, jaha, vad ska jag göra nu då? Då har man stirrat sig blind på det där målet och glömt bort att ha roligt i nuet.

”Klarar du det här så törs du testa vad som helst sen”

– Vi vill höja ribban för sporten, förklarar Ida och hänvisar till två stänger i rummet som är fästa på ett komplicerat sätt. Båda går att fälla upp i taket så att rummet kan fungera som danssal, också. Belysningen är dämpad och bakom ett draperi brinner levande ljus. Träningslokalen är den överlägset mysigaste jag någonsin varit i.

– Jag har aldrig provat det här förut, berättar Sara.

– Det är det absolut vanligaste jag hör från folk som besöker studion, skrattar Ida och drar i gång uppvärmningen.

Salsamusik på hög volym ljuder ur högtalarna. Ida demonstrerar danssteg och Sara hakar på. Höger fot fram, tramp i takt med vänster, tillbaka med höger, vänster fot bak, och glöm inte höfterna. Mjuka rörelser. Ida instruerar om nya steg och Sara bara hakar på.

Sådär håller de på en lång stund. Efter en kvart är de mjuka i lederna, har fått upp pulsen och riktar blickarna mot stängerna.

Jag, sittandes på en liten trästol i ett hörn, hinner tänka att jag aldrig kommer vara sådär mjuk i lederna.

Ida förklarar att hon alltid var ”en teaterapa som fuldansade på krogen” och att hon i polefitness, vid 22 års ålder, hittade ett utlopp för det mjuka och sensuella. Därefter demonstrerar hon en så kallad ”polewave” som går ut på att göra upprepade vågrörelser med händerna på stången. Hon inleder med den här rörelsen, berättar hon, för att bryta isen mellan Sara och sporten.

– Klarar du det här så törs du testa vad som helst sen, skrattar hon.

Det ser otroligt enkelt ut, men det är det tydligen inte, för snart förklarar Ida att man ska ha händerna på ett visst sätt, att armbågarna ska skifta mellan 90 graders vinkel och helt utsträckta, att rumpan och bäckenet ska leda om vartannat och att fötterna ska vara fast placerade i golvet lite, lite längre ut än i höftbredd.

Vågen är lika komplicerad och välkalibrerad som ett jaktgevär. Ja, det där sista sa inte Ida alltså, utan det var bara jag som ville dra en koppling mellan polefitness och jakt i skrift. Ida förklarar däremot att kvinnor tenderar att svanka för mycket och att polewave motverkar detta genom att stärka bäckenet.

Resten av passet fortsätter i samma anda: fokus på smidighet, teknik och rörlighet, först och främst. Sara lär sig grunderna i en polewalk (att glida runt stången med ena foten fäst i golvet) och får träna upp magstyrkan med polecrunches (som sit-ups fast tvärtom ungefär, hängandes i stången).

Jag, sittandes på en liten trästol i ett hörn med anteckningsblocket i högsta hugg, iklädd trånga jeans, hinner tänka att jag aldrig kommer vara sådär mjuk i lederna som Ida. Inte så länge jag lever.

Sen är passet slut.

– Vi fortsätter där vi slutade nästa gång, säger Ida och föreslår tider för nya träningspass. Sara kollar i kalendern och konstaterar att ”det blir jättebra”.

Jag, sittandes på en liten trästol i ett hörn med anteckningsblocket i högsta hugg, iklädd trånga jeans, blir lite varm inombords. Det kommer att tränas mer här.

Efter passet berättar Sara att hon inte räknade med att det skulle vara så mycket dans involverat.

– Jag blev väldigt medveten om hur stel jag faktiskt är! Det handlar jättemycket om mage, rygg och armmuskler, vilket jag inte direkt har, men det är ändå en sport som jag skulle kunna tänka mig att hålla på med för utmaningens skull.

Vi har stött på ett problem:

Emil kan inte träna. Han har brutit armen och måste vila i minst fem veckor, säger doktorn. Han skulle hoppa över en grind och sen var det färdigtränat på ett tag, men medan Emil vilar upp sig riktar vi strålkastarna mot Sara.

Obs! Det här är förresten del två i en artikelserie som går ut på att Sara Petrovic och Emil Larsson (två Karlstadsbor som inte tränar i vanliga fall) ska hitta en träningsform i Karlstad som de verkligen trivs med.