Lite om att vara väldigt tatuerad, att brottas mot fördomar och om att ha sitt drömjobb som vardag.

Johan Stångberg och Magnus ”Klibban” Elofsson driver tatueringsstudion Exclusive Tattoo i Karlstad. Jag träffar dem den 12 november, dagen innan ”Black Friday”. De sitter och ritar och förbereder olika motiv för morgondagen. Då ska kunder fylla studion och tatuera sig till förmån för Barncancerfonden.

Hur blir man tatuerare?

– Lärling är enda vägen att gå, säger Johan.

Det finns ingen skola?

– Nej.

– Jag tror det har funnits en skola i USA någon gång för länge sedan, fyller Klibban i.

Man måste förstås kunna rita, men måste man ha någon erfarenhet av att tatuera eller kan man komma in som lärling utan att kunna någonting?

– Som regel är väl det det bästa, att du inte har någon kunskap om det egentligen, för då får du ju lära dig från grunden, säger Klibban.

– Jag kan inte sticka under stolen med att jag provade på polare, självklart, innan jag började, och den kunskapen man trodde att man hade innan man fick hjälp utav en som kan på riktigt, det är inte värt en sekund. Du har bara gjort fel. Man tror att man kan för att man har tittat på andra men du har inte en aning. Så det är lite som en låst dörr och man får all kunskap när man väl kommer in. Det är inte värt ett dugg det man håller på med innan.

Kommer ni ihåg det första proffsjobbet ni någonsin gjorde?

– Om det är första proffsjobbet så blir det ju inte så ”proffsigt” som man kanske vill, för är du lärling i en studio så måste du börja någonstans, säger Klibban.

Men betyder den någonting extra för er?

– Ja, jag ser honom rätt ofta och han vet om det att det är min första gjorda på studio. Det var en gråskalebild av Jack från The Nightmare Before Christmas på underarmen på en kille, säger Johan.

Finns det någon tatuering som har varit extra betydelsefull att göra?

– Ja, jag som gör porträtt... Där är det ju allt från bortgångna barn, tyvärr, till bortgångna föräldrar, mycket sånt. Det är ett svårt problem, för kunden betyder det otroligt mycket. Det kan bli väldigt känslomässigt ibland, när de blir väldigt glada när de ser det färdiga resultatet. Och förhoppningsvis... de trodde inte att det skulle bli så bra. Det är nästan bra när kunden går in med den idén och så blir det så mycket bättre än vad de trodde. Det kan bli väldigt känslomässigt ibland faktiskt, säger Johan.

Ja, det måste vara otroligt starkt att göra.

– Jag har gjort på en kvinna som jag specifikt kommer ihåg som har täckt ärren efter en bröstcanceroperation. Man känner sig på bra humör när man går hem. Man har gjort en väldigt bra sak för någon som haft det fruktansvärt jobbigt, och det känns extra roligt när man kan göra en sån grej, säger Johan.

– Och även i dagens läge är det många som har gamla tatueringar som de absolut inte är nöjda med. Då kan vi göra cover-ups eller liknande eller något annat över. Även de som har mycket ärr eller så på kroppen kan man hjälpa och förvirra ögat så man inte ser dem längre, säger Klibban.

Finns det någon tatuering som ni ångrar att ni har?

– Har vi så lång tid, skrattar Johan.

– Både jag och Johan har ju blivit tatuerade under så lång tid så det är klart att man efter åren hade velat ha andra motiv. Jag ångrar inte grejen att jag är tatuerad men jag hade kanske velat ha andra motiv på vissa ställen, säger Klibban.

– Vi var lika ivriga på 18-årsdagen. Nu ska det börjas, och så plockade man något.

Jag visar min egen första tatuering på vänster axel, förklarar att den blev för liten och att jag därefter tatuerade mig ytterligare runt om för att fylla ut.

– Det där är ett vanligt misstag. Killar gör jätteofta den där grejen och vi försöker förhindra det. Man vill göra något litet och så kommer det på axeln. Man gör en liten grej för att prova på. Då sätter en kille på axeln och så kommer han på sen att det här blev ju alldeles för litet, precis som du har, och så bygger man på och bygger på för att det ska bli bra. Nu har ju du tacksam stil så man ser inte att det är påbyggt. Det ser ut som att det var så från början.

Det räcker inte alltid med att vara 18 år fyllda om du vill tatuera dig på Exclusive Tattoo. Johan och Klibban avråder och till och med nekar vissa kunder.

– Vi är väl värre än 18-åringens mamma kan jag tänka mig. Många sura miner. I dag har det gått till en extremgräns med att det ska se ut som att man är tatuerad. Det ska börjas på halsen och händer. Man börjar i fel ände och sen blir det inte så bra. Det är tvärstopp här. Det gör vi inte, säger Johan.

Börjar i fel ände... med halsen menar du?

– Det är halsen och händer och allt det synliga först.

Ja just det, och så tar man en långärmad tröja så ser det ut som att man är...

– Ja, precis. Jag vet inte var trenden kommer ifrån men vi blånekar att göra det. Det gör jag bara inte, det är helstopp. Är karln eller kvinnan 45 år och vill göra på halsen så är det inga problem men är du 18-19 år och har ett Kina-tecken på knäet och vill tatuera halsen så gör vi inte det. Självklart får man bedöma det, säger Johan.

– Sen finns det ju 18-åringar som är helt täckta och då spelar det inte så stor roll om de gör en till tatuering på handen, säger Klibban.

– Nej.

Vad kostar en tatuering?

Många som vill tatuera sig hör av sig via mejl eller Facebook och frågar kort och gott vad det kostar att tatuera sig.

– Det är standardfrågan, typ. Så lätt kan det bara vara, och det finns ju inte ett svar, säger Johan.

– Det är väldigt många som säger att jag har tänkt tatuera mig. Okej, har du funderat på ett motiv? Nej. Då är det väldigt svårt för oss att hitta på, för vad jag vill ha som tatuering är nog inte alls vad andra vill ha.

– Kan du inte rita något? Jo, visst kan jag det. Klart jag kan, jag jobbar med det, men vad!?

Är det alltid kul eller blir det enformigt någon gång?

– Det enda som är enformigt är väl när innetrenderna går. Det har det ju alltid gjort precis som med allt annat, som med kläder och frisyrer och skägg i dag. Det går i innekurvor allting, säger Johan.

– Jag kan väl inte säga att någon tatuering är direkt tråkigt att göra, säger Klibban och Johan fyller i:

– Nej, det är det ju inte, men det blir många utav samma kan man säga. Det är vår uppgift att försöka göra så att den inte blir exakt likadan som hon som var här innan.

Var det här drömjobbet för er när ni var yngre?

– Ja, absolut, säger båda.

Är det fortfarande det? Är det som ni tänkt er?

– Ja, det är ju klart att det finns baksidor på allt men jag kan inte klaga på mitt jobb, säger Klibban.

– Nej, inte jag heller. Det är nästan så man känner sig lite bortskämd ibland när en annan går upp och vet att nu har folk jobbat framför en maskin i tre timmar på bruket och jag åker in och dricker kaffe och har roligt. Det går åt mycket kaffe.

– Löfbergs Lila ligger nära.

– Det luktar kaffe varje morgon här så vi måste ju, annars hade folk börjat klättra på väggarna.

Johan berättar att tatueringsbranschen ständigt brottas mot hygienrelaterade fördomar - att media klumpar ihop ”hemmatatuerare” med professionella tatuerare.

– Det är farligt och det är gifter och det är metaller och allt vad det är. Det är så mycket påhitt om allting som vi sen får sitta och förklara. Det är en skrämseltaktik. Det är dålig reklam som blir bättre egentligen för att vi får prata om det, för det är ju inte farligt. Då hade vi inte suttit här någon av oss om det hade varit det.

Med väldigt många tatueringar över hela kroppen får Johan och Klibban även möta en del utseenderelaterade fördomar, men de tar det med ro.

– Det är ju ingen som har tvingat mig att se ut som jag gör. Därav kan jag inte heller tvinga en person som inte tycker att tatueringar är fint att, du måste tycka om det. Det är ju vansinnigt. Många tycker att det är så vanligt och det måste accepteras inom alla yrken och det måste vara såhär - det måste det inte alls för du har valt själv att tatuera dig! Det är ingen som tvingar dig. Därav får man ta de konsekvenserna också att det kommer finnas folk som inte tycker om det, och det är ju inte mer än rätt, säger Johan.

Men det som är synd är ju ifall någon väljer att inte tycka om er för att de ser en image snarare än personen?

– Ja, men upp till den personen då. Inte mitt problem.

Det kanske inte är den man vill umgås med ändå i och för sig?

– Nej, det är ganska lätt att... då skiter jag i det, på ren svenska.

Ökad popularitet

Populära TV-program som Miami Ink och Ink Masters har gjort att tatueringar har ökat i popularitet, menar Johan och Klibban. Populariteten i kombination med möjligheterna att se sig omkring på internet har ställt ökade krav på tatuerarna.

– Allt trappas upp och blir bara extremare även konstnärsmässigt inom tatuering, säger Klibban.

– Kraven blir högre och högre på tatuerare, framförallt i Sverige. Sverige har en otroligt hög standard på studios. Klart det finns jättemycket dåligt också men vi har jämförelsevis, jag har rest lite grann och sett runtomkring i Europa och sånt, vi har en otroligt hög standard. Vi är väldigt nära... Alltså vart kvaliten är väldigt hög. Folk nöjer sig inte längre med att det här blir bra. Det ska krävas otroligt högt och det tror jag har att göra med att folk öppnar sina ögon och ser att det finns väldigt duktiga personer. Då blir det att man sätter en fruktansvärd press på sig själv vilket är jättebra.

På andra sidan spektrat finns hemmatatuerarna. De som köper utrustning på internet och tatuerar kompisarna hemma i köket.

Jag noterar att ni inte verkar gilla hemmatatuering särskilt mycket?

– Inte värst.

– Det tror jag ingen tatuerare gör.

Nej, och det finns väl flera anledningar. Dels att ni tappar kunder och dels för att det inte blir så bra?

– Kundtappningen, det kan jag väl stå för att det är nog inte så farligt. Om man ska vara riktigt ful så tjänar vi nog på att de faktiskt finns, för att vi rättar till det. Vi ser veckoligen folk som har gått hem för att det var billigt. ”Det är en polare till mig och han är jätteduktig på att rita”. Om han är så duktig på att rita, varför jobbar han inte på en studio då?

Klibban instämmer och Johan fortsätter:

– Det är de som förstör branschen. Det är de som drar upp de här jäkla tidningsartiklarna. ”Smittad från tatuering” står det, det står inte ”smittad från hemmatatuering”, och då får vi sitta och ta skiten. ”Dålig färg”, ja men den är blandad i något garage i Kina någonstans som de har köpt och sitter hemma vid ett köksbord och petar in i någon, och så får vi stå till svars för detta. Det är en ond cirkel det där, hela tiden, och just sjukdomsmässigt, det är ju det... Du riskerar så fruktansvärt mycket genom att gå hem till någon för de har ingen aning om hygien. Det är den farligaste biten utav alltihopa. Du blir ärrad och du riskerar så fruktansvärt mycket blodsjukdomar. Blodförgiftning har jag sett flera gånger i studion, folk som kommer in och frågar vad som har hänt, och skickat ut dem till akuten med det. Det är inte värt det.

Slutligen, vill ni rekommendera något?

– Min enda rekommendation är: tänk. Tänk på vad du gör. Gör det professionellt. Ta vår kritik och lyssna på vad vi säger. Lyssna på det, för det är inte för att vi vill sätta oss över dig på något sätt när du kommer in med en design. ”Det här kommer bli skitdåligt. Gör inte detta.”, det säger vi inte för att jag ritar så mycket bättre än det här, det är inte därför. Det är för att jag vill ju att det blir bra på dig, för när du har tatuerat dig hos mig eller Magnus och går ut på stan och visar... Du kommer ju alltid berätta var du gjorde den. Det är mun-mot-mun-reklamen som funkar i den här branschen. Gör vi en design som vi vet från början att den här blir inte bra, ja, i slutändan kommer den personen att få reda på det. ”Vem har gjort den där?”, ja, då är det väldigt lätt att skylla på tatueraren.

Johan Stångberg och Magnus ”Klibban” Elofsson driver tatueringsstudion Exclusive Tattoo i Karlstad. Jag träffar dem den 12 november, dagen innan ”Black Friday”. De sitter och ritar och förbereder olika motiv för morgondagen. Då ska kunder fylla studion och tatuera sig till förmån för Barncancerfonden.

Hur blir man tatuerare?

– Lärling är enda vägen att gå, säger Johan.

Det finns ingen skola?

– Nej.

– Jag tror det har funnits en skola i USA någon gång för länge sedan, fyller Klibban i.

Man måste förstås kunna rita, men måste man ha någon erfarenhet av att tatuera eller kan man komma in som lärling utan att kunna någonting?

– Som regel är väl det det bästa, att du inte har någon kunskap om det egentligen, för då får du ju lära dig från grunden, säger Klibban.

– Jag kan inte sticka under stolen med att jag provade på polare, självklart, innan jag började, och den kunskapen man trodde att man hade innan man fick hjälp utav en som kan på riktigt, det är inte värt en sekund. Du har bara gjort fel. Man tror att man kan för att man har tittat på andra men du har inte en aning. Så det är lite som en låst dörr och man får all kunskap när man väl kommer in. Det är inte värt ett dugg det man håller på med innan.

Kommer ni ihåg det första proffsjobbet ni någonsin gjorde?

– Om det är första proffsjobbet så blir det ju inte så ”proffsigt” som man kanske vill, för är du lärling i en studio så måste du börja någonstans, säger Klibban.

Men betyder den någonting extra för er?

– Ja, jag ser honom rätt ofta och han vet om det att det är min första gjorda på studio. Det var en gråskalebild av Jack från The Nightmare Before Christmas på underarmen på en kille, säger Johan.

Finns det någon tatuering som har varit extra betydelsefull att göra?

– Ja, jag som gör porträtt... Där är det ju allt från bortgångna barn, tyvärr, till bortgångna föräldrar, mycket sånt. Det är ett svårt problem, för kunden betyder det otroligt mycket. Det kan bli väldigt känslomässigt ibland, när de blir väldigt glada när de ser det färdiga resultatet. Och förhoppningsvis... de trodde inte att det skulle bli så bra. Det är nästan bra när kunden går in med den idén och så blir det så mycket bättre än vad de trodde. Det kan bli väldigt känslomässigt ibland faktiskt, säger Johan.

Ja, det måste vara otroligt starkt att göra.

– Jag har gjort på en kvinna som jag specifikt kommer ihåg som har täckt ärren efter en bröstcanceroperation. Man känner sig på bra humör när man går hem. Man har gjort en väldigt bra sak för någon som haft det fruktansvärt jobbigt, och det känns extra roligt när man kan göra en sån grej, säger Johan.

– Och även i dagens läge är det många som har gamla tatueringar som de absolut inte är nöjda med. Då kan vi göra cover-ups eller liknande eller något annat över. Även de som har mycket ärr eller så på kroppen kan man hjälpa och förvirra ögat så man inte ser dem längre, säger Klibban.

Finns det någon tatuering som ni ångrar att ni har?

– Har vi så lång tid, skrattar Johan.

– Både jag och Johan har ju blivit tatuerade under så lång tid så det är klart att man efter åren hade velat ha andra motiv. Jag ångrar inte grejen att jag är tatuerad men jag hade kanske velat ha andra motiv på vissa ställen, säger Klibban.

– Vi var lika ivriga på 18-årsdagen. Nu ska det börjas, och så plockade man något.

Jag visar min egen första tatuering på vänster axel, förklarar att den blev för liten och att jag därefter tatuerade mig ytterligare runt om för att fylla ut.

– Det där är ett vanligt misstag. Killar gör jätteofta den där grejen och vi försöker förhindra det. Man vill göra något litet och så kommer det på axeln. Man gör en liten grej för att prova på. Då sätter en kille på axeln och så kommer han på sen att det här blev ju alldeles för litet, precis som du har, och så bygger man på och bygger på för att det ska bli bra. Nu har ju du tacksam stil så man ser inte att det är påbyggt. Det ser ut som att det var så från början.

Det räcker inte alltid med att vara 18 år fyllda om du vill tatuera dig på Exclusive Tattoo. Johan och Klibban avråder och till och med nekar vissa kunder.

– Vi är väl värre än 18-åringens mamma kan jag tänka mig. Många sura miner. I dag har det gått till en extremgräns med att det ska se ut som att man är tatuerad. Det ska börjas på halsen och händer. Man börjar i fel ände och sen blir det inte så bra. Det är tvärstopp här. Det gör vi inte, säger Johan.

Börjar i fel ände... med halsen menar du?

– Det är halsen och händer och allt det synliga först.

Ja just det, och så tar man en långärmad tröja så ser det ut som att man är...

– Ja, precis. Jag vet inte var trenden kommer ifrån men vi blånekar att göra det. Det gör jag bara inte, det är helstopp. Är karln eller kvinnan 45 år och vill göra på halsen så är det inga problem men är du 18-19 år och har ett Kina-tecken på knäet och vill tatuera halsen så gör vi inte det. Självklart får man bedöma det, säger Johan.

– Sen finns det ju 18-åringar som är helt täckta och då spelar det inte så stor roll om de gör en till tatuering på handen, säger Klibban.

– Nej.

Vad kostar en tatuering?

Många som vill tatuera sig hör av sig via mejl eller Facebook och frågar kort och gott vad det kostar att tatuera sig.

– Det är standardfrågan, typ. Så lätt kan det bara vara, och det finns ju inte ett svar, säger Johan.

– Det är väldigt många som säger att jag har tänkt tatuera mig. Okej, har du funderat på ett motiv? Nej. Då är det väldigt svårt för oss att hitta på, för vad jag vill ha som tatuering är nog inte alls vad andra vill ha.

– Kan du inte rita något? Jo, visst kan jag det. Klart jag kan, jag jobbar med det, men vad!?

Är det alltid kul eller blir det enformigt någon gång?

– Det enda som är enformigt är väl när innetrenderna går. Det har det ju alltid gjort precis som med allt annat, som med kläder och frisyrer och skägg i dag. Det går i innekurvor allting, säger Johan.

– Jag kan väl inte säga att någon tatuering är direkt tråkigt att göra, säger Klibban och Johan fyller i:

– Nej, det är det ju inte, men det blir många utav samma kan man säga. Det är vår uppgift att försöka göra så att den inte blir exakt likadan som hon som var här innan.

Var det här drömjobbet för er när ni var yngre?

– Ja, absolut, säger båda.

Är det fortfarande det? Är det som ni tänkt er?

– Ja, det är ju klart att det finns baksidor på allt men jag kan inte klaga på mitt jobb, säger Klibban.

– Nej, inte jag heller. Det är nästan så man känner sig lite bortskämd ibland när en annan går upp och vet att nu har folk jobbat framför en maskin i tre timmar på bruket och jag åker in och dricker kaffe och har roligt. Det går åt mycket kaffe.

– Löfbergs Lila ligger nära.

– Det luktar kaffe varje morgon här så vi måste ju, annars hade folk börjat klättra på väggarna.

Johan berättar att tatueringsbranschen ständigt brottas mot hygienrelaterade fördomar - att media klumpar ihop ”hemmatatuerare” med professionella tatuerare.

– Det är farligt och det är gifter och det är metaller och allt vad det är. Det är så mycket påhitt om allting som vi sen får sitta och förklara. Det är en skrämseltaktik. Det är dålig reklam som blir bättre egentligen för att vi får prata om det, för det är ju inte farligt. Då hade vi inte suttit här någon av oss om det hade varit det.

Med väldigt många tatueringar över hela kroppen får Johan och Klibban även möta en del utseenderelaterade fördomar, men de tar det med ro.

– Det är ju ingen som har tvingat mig att se ut som jag gör. Därav kan jag inte heller tvinga en person som inte tycker att tatueringar är fint att, du måste tycka om det. Det är ju vansinnigt. Många tycker att det är så vanligt och det måste accepteras inom alla yrken och det måste vara såhär - det måste det inte alls för du har valt själv att tatuera dig! Det är ingen som tvingar dig. Därav får man ta de konsekvenserna också att det kommer finnas folk som inte tycker om det, och det är ju inte mer än rätt, säger Johan.

Men det som är synd är ju ifall någon väljer att inte tycka om er för att de ser en image snarare än personen?

– Ja, men upp till den personen då. Inte mitt problem.

Det kanske inte är den man vill umgås med ändå i och för sig?

– Nej, det är ganska lätt att... då skiter jag i det, på ren svenska.

Ökad popularitet

Populära TV-program som Miami Ink och Ink Masters har gjort att tatueringar har ökat i popularitet, menar Johan och Klibban. Populariteten i kombination med möjligheterna att se sig omkring på internet har ställt ökade krav på tatuerarna.

– Allt trappas upp och blir bara extremare även konstnärsmässigt inom tatuering, säger Klibban.

– Kraven blir högre och högre på tatuerare, framförallt i Sverige. Sverige har en otroligt hög standard på studios. Klart det finns jättemycket dåligt också men vi har jämförelsevis, jag har rest lite grann och sett runtomkring i Europa och sånt, vi har en otroligt hög standard. Vi är väldigt nära... Alltså vart kvaliten är väldigt hög. Folk nöjer sig inte längre med att det här blir bra. Det ska krävas otroligt högt och det tror jag har att göra med att folk öppnar sina ögon och ser att det finns väldigt duktiga personer. Då blir det att man sätter en fruktansvärd press på sig själv vilket är jättebra.

På andra sidan spektrat finns hemmatatuerarna. De som köper utrustning på internet och tatuerar kompisarna hemma i köket.

Jag noterar att ni inte verkar gilla hemmatatuering särskilt mycket?

– Inte värst.

– Det tror jag ingen tatuerare gör.

Nej, och det finns väl flera anledningar. Dels att ni tappar kunder och dels för att det inte blir så bra?

– Kundtappningen, det kan jag väl stå för att det är nog inte så farligt. Om man ska vara riktigt ful så tjänar vi nog på att de faktiskt finns, för att vi rättar till det. Vi ser veckoligen folk som har gått hem för att det var billigt. ”Det är en polare till mig och han är jätteduktig på att rita”. Om han är så duktig på att rita, varför jobbar han inte på en studio då?

Klibban instämmer och Johan fortsätter:

– Det är de som förstör branschen. Det är de som drar upp de här jäkla tidningsartiklarna. ”Smittad från tatuering” står det, det står inte ”smittad från hemmatatuering”, och då får vi sitta och ta skiten. ”Dålig färg”, ja men den är blandad i något garage i Kina någonstans som de har köpt och sitter hemma vid ett köksbord och petar in i någon, och så får vi stå till svars för detta. Det är en ond cirkel det där, hela tiden, och just sjukdomsmässigt, det är ju det... Du riskerar så fruktansvärt mycket genom att gå hem till någon för de har ingen aning om hygien. Det är den farligaste biten utav alltihopa. Du blir ärrad och du riskerar så fruktansvärt mycket blodsjukdomar. Blodförgiftning har jag sett flera gånger i studion, folk som kommer in och frågar vad som har hänt, och skickat ut dem till akuten med det. Det är inte värt det.

Slutligen, vill ni rekommendera något?

– Min enda rekommendation är: tänk. Tänk på vad du gör. Gör det professionellt. Ta vår kritik och lyssna på vad vi säger. Lyssna på det, för det är inte för att vi vill sätta oss över dig på något sätt när du kommer in med en design. ”Det här kommer bli skitdåligt. Gör inte detta.”, det säger vi inte för att jag ritar så mycket bättre än det här, det är inte därför. Det är för att jag vill ju att det blir bra på dig, för när du har tatuerat dig hos mig eller Magnus och går ut på stan och visar... Du kommer ju alltid berätta var du gjorde den. Det är mun-mot-mun-reklamen som funkar i den här branschen. Gör vi en design som vi vet från början att den här blir inte bra, ja, i slutändan kommer den personen att få reda på det. ”Vem har gjort den där?”, ja, då är det väldigt lätt att skylla på tatueraren.