Jakob Rubenson, producent för välgörenhetsgalan Hela Värmland Skramlar, berättar om arbetet inför kvällen och arbetet som väntar efteråt.

Hela Värmland Skramlar - ett gemensamt krafttag av Karlstads kommun, Sida, KCCC, Great Event of Karlstad och Information Design för att stävja flyktingkatastrofen - samlade ihop drygt 150 000 kronor till UNHCR, FN:s flyktingorgan, i tisdags kväll.

Underhållningen stod Christer Sjögren, Christina Gustafsson, Broken Door, Ida Hallquist, Malte Hallquist, Britta Forsberg, Janne ”Flash” Nilsson, Alexandra Larson, Västanå Orchestra, The Pink Cadillac Band, Anette Lövtangen, Pia Pihlgren, danskompaniet Clude och Karlstadslivs redaktör Oskar Nyström för, uppbackade av ett tolvmannaband under ledning av Stig Lindell - alltsammans inramat av värdarna Björn Andersson-Ling och Johan Östling.

Jakob Rubenson tog på sig rollen som producent för eventet.

Hur känns det nu?

– Lite tomt. Jag är glad och tacksam över att jag får vara med de här människorna. Musikanter är ju väldigt speciella, skrattar han.

Han beskriver arbetet med välgörenhetsgig som något annat än traditionella, betalda gig, trots att konserterna i sig kan te sig lika för publiken som kommer och tittar.

– Alla är glada i vanliga fall över att få spela, men det blir en dimension till när man känner att man har gett bort det. Det är väldigt speciellt att få ge saker. Det är som med födelsedagar, vem är gladast, den som får eller den som ger? Så är det här också, så det är klart att i allas hjärtan var det liksom så att jag har gett en stund av min tid och min talang och av min kraft och av mitt engagemang. Det är väldigt skönt och det fanns i vår grupp hela tiden.

Jakob Rubenson poängterar också att ideella event i regel har mindre resurser att röra sig med.

– Det blir mindre tid att repa vilket gör att det blir lite slarvigare för oss. Det var flera av artisterna som inte hade repat med bandet över huvud taget och där bandet inte ens hade repat låtarna. De kom bara dit och spelade, och då blir det ju lite... Jag tror inte publiken märker det, men det blir lite slakare lina. Det blir lite läskigare. Det kan gå sönder saker under kvällen liksom.

Den linan sviktade nästan ingenting under Hela Värmland Skramlar, menar Jakob Rubenson själv.

– Nu gjorde den ju inte det den här kvällen nästan någonting. Det är någon gitarrist som spelar fel på något solo och det är klart att om man är ett proffs så är man ju ledsen för det liksom. Men i vanliga fall grämer jag mig mer över att det blev fel. Här känns det liksom att det är gratis och det är välgörenhet och bara att vi får ihop den här grejen är ju osannolikt egentligen.

Blev kvällen som du hade hoppats på?

– Mycket bättre. Det är sällan man får jobba med ett så här stort band. Det är svårt att fantisera om hur det ska bli när femton otroligt duktiga musikanter spelar samtidigt. Artisterna visste jag ju att alla var bra liksom, och att alla hade valt bra låtar, men sen att det blir den här maskinen när alla spelar samtidigt och att det lät så fantastiskt bra och såg så bra ut, det var jag faktiskt lite förvånad över.

När mådde du som bäst under kvällen?

– Jag springer ju nästan hela tiden under konserter, men det är ganska lugnt ändå för mig. Man vet ju, man har ett schema och vet vad som ska hända hela tiden, men vi som är bakom scenen får inte riktigt se det som publiken får se det. Jag nördar mest in mig på att vi håller tiderna och sådär, så bäst tror jag att jag mådde när en Christer Sjögren-låt slutade på exakt rätt sekund efter schemat, skrattar han.

Jakob Rubenson poängterar kvällens viktigaste budskap: attityden gentemot de nyanlända - och att våga hjälpa till.

– Det här var tänkt som en liten inspiration för att folk ska känna stolthet och glädje i att hjälpa till. Kraften i grafik och musik och att vi får träffas 6-700 personer i ett rum skapar en stolthet i att det är okej. Vi har så många motkrafter som vill berätta för oss att det inte är okej att hjälpa till, och de är väldigt duktiga på att kommunicera det dessutom. Så vi måste fortsätta berätta för varandra att det är hjälpa till och säga välkommen och kramas och umgås med de nya och lära sig av dem och om världen och om oss själva, att det är okej och att det är något fint. Och kanske framför allt att vi mår bra av att hjälpa till.

Och bara för att kvällen slutar så slutar inte behovet av hjälp.

– Många av de som kommer till oss kommer ju att bygga sina liv här, och det behöver de hjälp med. De behöver hjälp med att lära sig svenska och hitta en fotbollsklubb att sätta barnen i och hitta ett jobb så småningom. Det är samhällets ansvar, och samhället är vi.

Foto: Linda Modin Klemner.

Hela Värmland Skramlar - ett gemensamt krafttag av Karlstads kommun, Sida, KCCC, Great Event of Karlstad och Information Design för att stävja flyktingkatastrofen - samlade ihop drygt 150 000 kronor till UNHCR, FN:s flyktingorgan, i tisdags kväll.

Underhållningen stod Christer Sjögren, Christina Gustafsson, Broken Door, Ida Hallquist, Malte Hallquist, Britta Forsberg, Janne ”Flash” Nilsson, Alexandra Larson, Västanå Orchestra, The Pink Cadillac Band, Anette Lövtangen, Pia Pihlgren, danskompaniet Clude och Karlstadslivs redaktör Oskar Nyström för, uppbackade av ett tolvmannaband under ledning av Stig Lindell - alltsammans inramat av värdarna Björn Andersson-Ling och Johan Östling.

Jakob Rubenson tog på sig rollen som producent för eventet.

Hur känns det nu?

– Lite tomt. Jag är glad och tacksam över att jag får vara med de här människorna. Musikanter är ju väldigt speciella, skrattar han.

Han beskriver arbetet med välgörenhetsgig som något annat än traditionella, betalda gig, trots att konserterna i sig kan te sig lika för publiken som kommer och tittar.

– Alla är glada i vanliga fall över att få spela, men det blir en dimension till när man känner att man har gett bort det. Det är väldigt speciellt att få ge saker. Det är som med födelsedagar, vem är gladast, den som får eller den som ger? Så är det här också, så det är klart att i allas hjärtan var det liksom så att jag har gett en stund av min tid och min talang och av min kraft och av mitt engagemang. Det är väldigt skönt och det fanns i vår grupp hela tiden.

Jakob Rubenson poängterar också att ideella event i regel har mindre resurser att röra sig med.

– Det blir mindre tid att repa vilket gör att det blir lite slarvigare för oss. Det var flera av artisterna som inte hade repat med bandet över huvud taget och där bandet inte ens hade repat låtarna. De kom bara dit och spelade, och då blir det ju lite... Jag tror inte publiken märker det, men det blir lite slakare lina. Det blir lite läskigare. Det kan gå sönder saker under kvällen liksom.

Den linan sviktade nästan ingenting under Hela Värmland Skramlar, menar Jakob Rubenson själv.

– Nu gjorde den ju inte det den här kvällen nästan någonting. Det är någon gitarrist som spelar fel på något solo och det är klart att om man är ett proffs så är man ju ledsen för det liksom. Men i vanliga fall grämer jag mig mer över att det blev fel. Här känns det liksom att det är gratis och det är välgörenhet och bara att vi får ihop den här grejen är ju osannolikt egentligen.

Blev kvällen som du hade hoppats på?

– Mycket bättre. Det är sällan man får jobba med ett så här stort band. Det är svårt att fantisera om hur det ska bli när femton otroligt duktiga musikanter spelar samtidigt. Artisterna visste jag ju att alla var bra liksom, och att alla hade valt bra låtar, men sen att det blir den här maskinen när alla spelar samtidigt och att det lät så fantastiskt bra och såg så bra ut, det var jag faktiskt lite förvånad över.

När mådde du som bäst under kvällen?

– Jag springer ju nästan hela tiden under konserter, men det är ganska lugnt ändå för mig. Man vet ju, man har ett schema och vet vad som ska hända hela tiden, men vi som är bakom scenen får inte riktigt se det som publiken får se det. Jag nördar mest in mig på att vi håller tiderna och sådär, så bäst tror jag att jag mådde när en Christer Sjögren-låt slutade på exakt rätt sekund efter schemat, skrattar han.

Jakob Rubenson poängterar kvällens viktigaste budskap: attityden gentemot de nyanlända - och att våga hjälpa till.

– Det här var tänkt som en liten inspiration för att folk ska känna stolthet och glädje i att hjälpa till. Kraften i grafik och musik och att vi får träffas 6-700 personer i ett rum skapar en stolthet i att det är okej. Vi har så många motkrafter som vill berätta för oss att det inte är okej att hjälpa till, och de är väldigt duktiga på att kommunicera det dessutom. Så vi måste fortsätta berätta för varandra att det är hjälpa till och säga välkommen och kramas och umgås med de nya och lära sig av dem och om världen och om oss själva, att det är okej och att det är något fint. Och kanske framför allt att vi mår bra av att hjälpa till.

Och bara för att kvällen slutar så slutar inte behovet av hjälp.

– Många av de som kommer till oss kommer ju att bygga sina liv här, och det behöver de hjälp med. De behöver hjälp med att lära sig svenska och hitta en fotbollsklubb att sätta barnen i och hitta ett jobb så småningom. Det är samhällets ansvar, och samhället är vi.

Foto: Linda Modin Klemner.