"Den kemiska djungeln är inte under kontroll"
KARLSTAD: Kemikalierna är tickande miljöbomber
– Vi har väldigt liten kunskap om var de finns, var de tar vägen och vilka effekter de har, säger miljödebattören Björn Gillberg.
;)
Foto: Carl Olsson [Förstora]
Vi vill ju gärna tro vi lagt några av de värsta miljökatastroferna bakom oss. Att vi nu vet tillräckligt för att inte upprepa misstag som att använda miljögifter i klass med DDT och PCB.
Reningsverken släpper ut mindre skit, industrierna har miljöprogram, gamla fabriksområden saneras, nästan allt vi köper har innehållsförteckningar, farliga varor har giftsymboler medan andra har miljömärkningar.
Kan vi känna oss trygga? Är läget under kontroll?
Knappast, enligt miljödebattören Björn Gillberg.
Fler får cancer
– Vi lever i en värld med tiotusentals kemiska ämnen där de flesta inte är undersökta vad gäller effekter på människor och ekosystem, säger han.
– Vi har väldigt liten kunskap om var de finns, var de tar vägen, vilka effekter de har. Framförallt har vi i stort sett ingen kunskap om vad som händer när ämnena blandas.
Björn Gillberg är övertygad om att det ökade antalet cancerfall i huvudsak är en konsekvens av alla kemiska ämnen.
– Varför drabbas fler av cancer nu än för 40 år sedan? Det är ju inte för att folk har blivit klenare. Det finns ingen annan förklaring än olika miljöfaktorer. Att inte fler dör beror på att sjukvården förbättrats.
Kan man få kontroll över den kemiska djungeln?
– Det kräver oerhört stora insatser och är en pengafråga, säger Björn Gillberg.
Han menar att det krävs en helt annan attityd från samhällets sida till kemikalieexplosionen.
– Man ska överhuvudtaget inte få använda kemikalier där miljö- och hälsorisker inte är utredda. Det är det enda vettiga angreppssättet.
Tester på råttor
Fiskaren Måns Bagge slog i onsdagens NWT larm om dramatiskt minskade fångster där Klarälven rinner ut i Vänern. Han har länge funderat på om polyalumiumklorid, ett ämne som används i reningsverken för att binda fosfor, kan vara boven i dramat. Några experter sa att ämnet kan vara giftigt, andra att det är ofarligt.
Vad ska man tro?
– Nästan allt vi vet i dag bygger på att man exponerar råttor för olika mängder av ett ämne. Sen ser man hur mycket man måste ge råttan per kilo kroppsvikt för att den ska bli sjuk, få cancer eller missbildade ungar.
Enligt Björn Gillberg är det ett väldig grovt sätt att leta efter skadliga ämnen. Ett problem är att man undersöker få djur under kort tid.
– Om man upptäcker att tio råttor av hundra får cancer uppstår frågan: Vad är den säkra dosen för människa då? Vad är en acceptabel risk?
– Att mata råttor under ett par månader jämfört med att exponera en hel befolkning för mindre mängder av ett ämne under ett helt liv – det är inte jämförbart.
Problem framöver
Vad gäller polyaluminumklorid i reningsverk säger Björn Gillberg att det finns alternativ.
– Man kan undvika aluminiumföreningar om man vill och använda kalk istället. Det tar ingen skada av. Men det är lite dyrare.
Konsekvenserna på sikt av alla kemikalier vi utsätts för är svåra att greppa.
– Den kemiska djungeln är inte under kontroll. Vi har problem att brottas med, så är det bara.
