Hjärtats makt och vanmakt
KRÖNIKA
;)
Sommartorkan på nyhetsdesken upphörde den 22 juli för ett år sedan. Plötsligt stod tiden stilla och den gjorde det i vår absoluta närhet, i den verklighet som utspelade sig i ett lamslaget Oslo.
Att vidrigheten hade en sån exceptionell avsmak gjorde det lätt att identifiera sig med den sorgevåg som spred sig. Från Norge och in över gränsen.
Jämförelsen med de där andra ögonblicken haltar; World Trade Center, Palme, John F Kennedy. Alla var de orättfärdiga mord, hemska i sig, men Utöya-massakern hade en dimension till. Den hade ansikten. På en bödel och på 69 offer.
Närheten och faktumet att de barn och unga vuxna som flydde för sina liv när de sköts i ryggen, avrättades med nackskott, föll från klippor i flykten eller drunknade i Tyrifjorden, kunde ha varit du eller jag. Att det kunde ha varit din son eller dotter, ditt barnbarn, din storasyster eller lillebror, gjorde identifieringen så fullkomlig. Det var då som det där allra värsta i mänskligheten överfölls av det allra bästa. När ett kollektivt ställningstagande sa att vi inte tänker sitta lamslagna i den konstruerade tankevärld som har sanktionerat detta. Inget kan rättfärdiga denna barnaslakt och detta barbari.
Berget med blommor fick skottas bort med traktor och jag kommer alltid att minnas det.
Hur avståndstagandet tvunget måste begränsas för att livet i Oslo skulle kunna fortgå igen.
Det fanns en kontrast i det. Ett hjärtats vanmakt inför det dåd som skrivits in i historien med bly, men också en symbolik som sa att hjärtats makt måste ta oss vidare efter att sorgeritualerna är över.
För vanmakten var inte tillräcklig då och den är inte tillräcklig idag, ett år senare. I stället måste den föreställningsvärld som var orsaken till sorgen jagas och punkteras, så att vi inte riskerar att Breivik blir en förklaringsmodell för de som vill rättfärdiga liknande attentat i framtiden.
Det är långt mycket viktigare än ceremonier och rättegångar.
Straffet mot Breivik tillräknelig eller otillräknelig kan ändå omöjligt stå i proportion till det lidande han orsakat.
