"Han blev en symbol för det bästa av det värmländska"

KARLSTAD: Begravningsgudstjänst för Sven-Erik Magnusson

På torsdagseftermiddagen hölls begravningsgudstjänst i Domkyrkan i Karlstad. En begravning som alla andra, men ändå inte.
300 personer tog ett sista farväl av Sven-Erik Magnusson.

När klockan är ett ringer kyrkklockorna och sorlet tystnar bland de runt 300 mörkklädda begravningsgästerna, som har samlats för att ta farväl av Sven-Ingvars sångare Sven-Erik Magnusson. Han avled efter en längre tids sjukdom för en knapp månad sedan.

Efter Oskar Lindbergs ”Gammal fäbodpsalm” på orgel spelar sonen Oscar Magnusson och bandet ”Så många år, så många mil”. Och det är en lång musikalisk resa, i både år och mil, som har nått sitt slut i och med Sven-Erik Magnussons bortgång.

Biskop emeritus Esbjörn Hagberg inleder begravningen på sedvanligt sätt:

– Vi har samlats här i Karlstads domkyrka för att ta avsked av Sven-Erik Magnusson och överlämna honom i Guds händer.

Sedan talar han om en person som gjort ett ovanligt stort avtryck i många människors liv. En person som har skapat en musikskatt, som inte kommer att tystna eller glömmas, och som i mycket förkroppsligade det värmländska under en 60 år lång karriär.

Symbol för det värmländska

– Han blev en symbol för det bästa av det värmländska, stoltheten över hembygden, glädjen, snällheten. Genom allt har det funnits en ton som har gått igen, säger Esbjörn Hagberg.

Den tonen hörs även på begravningen när Sven-Erik Magnussons tonsättning av Gustaf Frödings ”Anita” spelas och den välbekanta rösten fyller kyrkan.

Esbjörn Hagberg lotsar de församlade genom begravningens alla välbekanta inslag tillsammans med församlingsherden Maria Olofsdotter Bråkenhielm. De båda står på varsin sida om alla blommor medan de sörjande i tur och ordning går fram till den mörka kistan och fyller kruka efter kruka med blommor.

Sedan sjunger Rigmor Gustafsson ”Värmlandsvisan”, ackompanjerad av Olle Nyberg på flygel. Som avslutning spelar Olle Nyberg ”När solen färgar juninatten” och bandet bär ut kistan ur domkyrkan medan klockklangen stiger mot himlen och solen bryter igenom molntäcket.

Prat och kramar

Utanför samlas människor och hälsar, pratar och kramar om varandra.

Ingvar Karlsson i Sven-Ingvars pratar med och får kramar av många utanför domkyrkan.

– Jag vet inte om jag har så mycket att säga. Det är som det är.

Men om uppslutningen säger han ändå:

– Fantastiskt!

Christer Sjögren finns också bland de sörjande utanför kyrkan.

– Ja, vad säger man? Det finns två plan, för mig var han en nära vän, vi umgicks privat. Vi hade rätt mycket att prata om. Och jag minns honom som den legendar han var.

”Fattigare”

Jan ”Bumba” Lindqvist i Trio me' Bumba minns en tid när hans grupp och Sven-Ingvars låg på topplistorna samtidigt.

– Han var en konkurrent och en vän samtidigt.

Olle Jönsson, frontfigur i Lasse Stefanz, beskriver en känsla av tomhet.

– När jag fick reda på att han var död blev världen mycket fattigare. I 50 år har han funnits i mitt liv.

Med sorg konstaterar han att en epok är över, åtminstone i livet som vi känner det.

– Vi får i så fall sitta i himlen och spela.

Fram tills dess får Sven-Erik Magnusson – som Rigmor Gustafsson så förtrollande vackert sjöng i Värmlandsvisan – vila i värmländska jorden.

2017-04-20 16:56

2017-04-21 08:11