2017-03-20 06:00

2017-03-20 06:40

Han är landets förste idrottsdoktor

KARLSTAD: Forskar och coachar elitidrottare

Han coachar Sveriges absolut främsta idrottare.
Henrik Gustafsson är en del av teamet i Sveriges Olympiska Kommitté, men han är också landets förste doktor i idrott.
– Jag trivs väldigt bra med att få det bästa av två världar, säger Karlstadsbon.

Han har tre arbetsgivare och slår man ihop tjänsterna jobbar han mer än heltid:

– Men som tur är har jag aldrig varit särskilt bra på matte, säger Henrik Gustafsson skämtsamt.

Det är så han vill ha det, mixen av det akademiska och det rent praktiska.

– Jag gillar att jag både forskar, träffar aktiva och föreläser för studenter, på så vis får jag lite av allting.

Uppdragsgivarna är i dag Karlstads universitet, Sveriges Olympiska Kommitté och Norges Idrottshögskola.

Hur blev det så?

– Ja, du. Egentligen hade jag ingen tanke på att bli akademiker, åtminstone inte från början. Jag gick skidgymnasiet i Torsby och läste halvt färdigt till idrottslärare, men tyckte tränaryrket var mer spännande. Överlag har jag alltid varit väldigt nyfiken och när jag började fundera på om jag kunde jobba som tränare tills jag fyller 65 och göra det bra, insåg jag borde läsa mer.

Han började studera idrottsvetenskap vid Örebro universitet och fick en doktorandtjänst, parallellt var han också idrottspsykologisk rådgivare åt bland annat Brommapojkarna som var uppe i Allsvenskan.

När blev du Sveriges förste filosofie doktor i idrott?

– Jag disputerade 2008, avhandlingen handlade om utbrändhet hos elitidrottare. Jag fann bland annat att elitidrottarnas starka motivation, som ju oftast är en styrka, ibland kan leda till deras fall.

Du har mest inriktat dig på idrottspsykologi?

– Ja, och jag tror mycket på tvärvetenskaplig forskning och att jag inte vet bättre än vad exempelvis en fysiolog gör. Inom forskningen kan man säga att jag har två grenar: utmattningssyndrom och hur man coachar förebyggande. I dag är jag grundutbildad KBT-terapeut med inriktning elitidrott och det är också utifrån det tänket jag agerar som rådgivare åt lag och individuella idrottare.

Som en del av topp- och talangprogrammets resursteam inom Sveriges Olympiska Kommitté möter Henrik Gustafsson Sveriges främsta idrottare.

Vad vill de oftast ha hjälp med?

– Det är såklart svårt att svara på eftersom det är helt individuellt, men generellt vill de ofta prata om saker som de upplever som obehagliga, som de oroar sig för, inför eller under en tävling eller någon annan typ av prestation.

Många kan nog ha svårt att föreställa sig att även världens främsta idrottare brottas med rena tävlingsnerver?

– Ja, ibland kan det framstå i media som att elitidrottare är supermänniskor som aldrig känner som alla vi andra, men generellt stämmer det såklart inte. Många är utsatta för press, både inifrån och utifrån, och kan ha svårt att hantera olika situationer som uppstår i samband med prestationstillfället.

– Men som för alla människor slår ”systemet” på och känslan blir ” fight-or-flight”, en överlevnadsmekanism helt enkelt. Då spelar det ingen roll om du är världsstjärna, du måste hantera känslorna. Flera idrottare har också gått upp och pratat offentligt om hur stress och press tagit över och gått ut över deras prestationer.

Men hur gör man det om man står inför sitt livs viktigaste hopp, en avgörande straff eller på startpallen vid en OS-final?

– Vi jobbar givetvis helt individuellt men gemensamt är att vi går igenom de olika situationerna noggrant och fokuserar på vilka känslor som uppstår, att idrottaren ska lära sig att acceptera dem och framför allt: fortsätta göra det som leder till bra prestationer. Lite en fot framför den andra. Att röra på sig, göra det man vanligtvis alltid gör, brukar hjälpa.

– Det kan självklart vara svårt att hitta rätta känslan när det väl gäller. Som en idrottare sa till mig: ”Det är nog så svårt en vanlig måndag, hur ska det då inte vara i en OS-final”, och det ligger mycket i det. Men i grunden handlar det om att veta vad som händer, våga exponera sig för känslorna och våga göra det vi kommit överens om för att nå de egna målen.

Kan det inte vara svårt att ge råd inom en idrott som du själv inte är så kunnig inom?

– Jo, men därför brukar jag ofta lägga mig platt och inleda med att säga: ”Jag kan inget om hästhoppning, berätta allt för mig”. Därifrån brukar det oftast flyta på och när vi sedan kommer till de psykologiska bitarna har vi hittat fram till varandra.

– Ofta är idrottarna ganska bestämda med vad man vill, eller kanske snarare vart man vill. Det är ju en fördel, men visst skulle det kunna vara så att de inte köper det jag föreslår, men oftast brukar vi komma överens. Vi jobbar ju också i team, där exempelvis tränarna och annan expertis ingår. Det är ett tätt samarbete.

Får du följa med på stora mästerskap, som OS?

– Ja, jag har varit med på OS och visst har det varit häftigt. Det är så enormt stora arrangemang, bara att beskåda pressuppbådet är fascinerade i sig, men jag är där för att jobba så det blir ju inte på samma sätt som en åskådare.

– Men främst jobbar vi förebyggande så tanken med topp- och talangstödsteamet är att vi inte ska behövas när mästerskapet väl börjar. Vi jobbar långsiktigt och emellan mästerskapen håller vi mestadels kontakt via telefon, Skype eller Facetime. Vi vill undvika att idrottarna ska behöva åka till oss, de reser så mycket ändå.

Du jobbar även med yngre elitidrottare. Debatten om hur tränare eller föräldrar pressar unga idrottare är ofta högljudd. Hur ska man tänka när man coachar yngre idrottare?

– Idrottens själ handlar om att tävla och att jämföra sina resultat med andras. Men jag skulle vilja att det fokuserades mer på de egna förutsättningarna och den egna prestationen och jämföra med den. Jag tycker också att föräldrar borde intressera sig mer för hur upplevelsen är eller har varit.

– I stället för att fråga om man vann cupen, kanske fråga om det var roligt eller vad man gjorde förutom själva tävlandet. Och i stället för att fråga om barnet gjorde mål, fråga om hon eller han vågade testa finten man övat mycket på.

Idrottar du själv mycket?

– Jag försöker hålla i gång. Det blir en del träningspass och promenader. Motion är ju världens bästa stressreduceringsmetod. I ungdomen höll jag på med det som fanns att tillgå, jag är uppvuxen i Smolmark i Årjäng, så utbudet var inte jättestort. Det blev mest skidor och fotboll.

Han har tre arbetsgivare och slår man ihop tjänsterna jobbar han mer än heltid:

– Men som tur är har jag aldrig varit särskilt bra på matte, säger Henrik Gustafsson skämtsamt.

Det är så han vill ha det, mixen av det akademiska och det rent praktiska.

– Jag gillar att jag både forskar, träffar aktiva och föreläser för studenter, på så vis får jag lite av allting.

Uppdragsgivarna är i dag Karlstads universitet, Sveriges Olympiska Kommitté och Norges Idrottshögskola.

Hur blev det så?

– Ja, du. Egentligen hade jag ingen tanke på att bli akademiker, åtminstone inte från början. Jag gick skidgymnasiet i Torsby och läste halvt färdigt till idrottslärare, men tyckte tränaryrket var mer spännande. Överlag har jag alltid varit väldigt nyfiken och när jag började fundera på om jag kunde jobba som tränare tills jag fyller 65 och göra det bra, insåg jag borde läsa mer.

Han började studera idrottsvetenskap vid Örebro universitet och fick en doktorandtjänst, parallellt var han också idrottspsykologisk rådgivare åt bland annat Brommapojkarna som var uppe i Allsvenskan.

När blev du Sveriges förste filosofie doktor i idrott?

– Jag disputerade 2008, avhandlingen handlade om utbrändhet hos elitidrottare. Jag fann bland annat att elitidrottarnas starka motivation, som ju oftast är en styrka, ibland kan leda till deras fall.

Du har mest inriktat dig på idrottspsykologi?

– Ja, och jag tror mycket på tvärvetenskaplig forskning och att jag inte vet bättre än vad exempelvis en fysiolog gör. Inom forskningen kan man säga att jag har två grenar: utmattningssyndrom och hur man coachar förebyggande. I dag är jag grundutbildad KBT-terapeut med inriktning elitidrott och det är också utifrån det tänket jag agerar som rådgivare åt lag och individuella idrottare.

Som en del av topp- och talangprogrammets resursteam inom Sveriges Olympiska Kommitté möter Henrik Gustafsson Sveriges främsta idrottare.

Vad vill de oftast ha hjälp med?

– Det är såklart svårt att svara på eftersom det är helt individuellt, men generellt vill de ofta prata om saker som de upplever som obehagliga, som de oroar sig för, inför eller under en tävling eller någon annan typ av prestation.

Många kan nog ha svårt att föreställa sig att även världens främsta idrottare brottas med rena tävlingsnerver?

– Ja, ibland kan det framstå i media som att elitidrottare är supermänniskor som aldrig känner som alla vi andra, men generellt stämmer det såklart inte. Många är utsatta för press, både inifrån och utifrån, och kan ha svårt att hantera olika situationer som uppstår i samband med prestationstillfället.

– Men som för alla människor slår ”systemet” på och känslan blir ” fight-or-flight”, en överlevnadsmekanism helt enkelt. Då spelar det ingen roll om du är världsstjärna, du måste hantera känslorna. Flera idrottare har också gått upp och pratat offentligt om hur stress och press tagit över och gått ut över deras prestationer.

Men hur gör man det om man står inför sitt livs viktigaste hopp, en avgörande straff eller på startpallen vid en OS-final?

– Vi jobbar givetvis helt individuellt men gemensamt är att vi går igenom de olika situationerna noggrant och fokuserar på vilka känslor som uppstår, att idrottaren ska lära sig att acceptera dem och framför allt: fortsätta göra det som leder till bra prestationer. Lite en fot framför den andra. Att röra på sig, göra det man vanligtvis alltid gör, brukar hjälpa.

– Det kan självklart vara svårt att hitta rätta känslan när det väl gäller. Som en idrottare sa till mig: ”Det är nog så svårt en vanlig måndag, hur ska det då inte vara i en OS-final”, och det ligger mycket i det. Men i grunden handlar det om att veta vad som händer, våga exponera sig för känslorna och våga göra det vi kommit överens om för att nå de egna målen.

Kan det inte vara svårt att ge råd inom en idrott som du själv inte är så kunnig inom?

– Jo, men därför brukar jag ofta lägga mig platt och inleda med att säga: ”Jag kan inget om hästhoppning, berätta allt för mig”. Därifrån brukar det oftast flyta på och när vi sedan kommer till de psykologiska bitarna har vi hittat fram till varandra.

– Ofta är idrottarna ganska bestämda med vad man vill, eller kanske snarare vart man vill. Det är ju en fördel, men visst skulle det kunna vara så att de inte köper det jag föreslår, men oftast brukar vi komma överens. Vi jobbar ju också i team, där exempelvis tränarna och annan expertis ingår. Det är ett tätt samarbete.

Får du följa med på stora mästerskap, som OS?

– Ja, jag har varit med på OS och visst har det varit häftigt. Det är så enormt stora arrangemang, bara att beskåda pressuppbådet är fascinerade i sig, men jag är där för att jobba så det blir ju inte på samma sätt som en åskådare.

– Men främst jobbar vi förebyggande så tanken med topp- och talangstödsteamet är att vi inte ska behövas när mästerskapet väl börjar. Vi jobbar långsiktigt och emellan mästerskapen håller vi mestadels kontakt via telefon, Skype eller Facetime. Vi vill undvika att idrottarna ska behöva åka till oss, de reser så mycket ändå.

Du jobbar även med yngre elitidrottare. Debatten om hur tränare eller föräldrar pressar unga idrottare är ofta högljudd. Hur ska man tänka när man coachar yngre idrottare?

– Idrottens själ handlar om att tävla och att jämföra sina resultat med andras. Men jag skulle vilja att det fokuserades mer på de egna förutsättningarna och den egna prestationen och jämföra med den. Jag tycker också att föräldrar borde intressera sig mer för hur upplevelsen är eller har varit.

– I stället för att fråga om man vann cupen, kanske fråga om det var roligt eller vad man gjorde förutom själva tävlandet. Och i stället för att fråga om barnet gjorde mål, fråga om hon eller han vågade testa finten man övat mycket på.

Idrottar du själv mycket?

– Jag försöker hålla i gång. Det blir en del träningspass och promenader. Motion är ju världens bästa stressreduceringsmetod. I ungdomen höll jag på med det som fanns att tillgå, jag är uppvuxen i Smolmark i Årjäng, så utbudet var inte jättestort. Det blev mest skidor och fotboll.

Henrik Gustafsson

Ålder: 42

Yrke: Docent i idrottsvetenskap

Bor: På Herrhagen i Karlstad

Familj: Särbo

Intressen: Musik, uppträder som trubadur tillsammans med en kompis - duon kallar sig kort och gott Henrik och Erik - Henrik står mestadels för sången

Äter: Det mesta, men gärna italienskt

Dricker: En öl då och då, annars mycket vatten

Läser: Allt möjligt, just nu Klas Gustafsons bok om Monica Zetterlund

Ser på tv: Gärna dokumentärer, men gillar också romantiska komedier, Big Fish är favoritfilmen och ser gärna serier som Seinfeld och How I met your mother