2017-01-28 06:00

2017-01-30 08:52

Ainaz, 10 år, utvisas utan sin mamma

HAGFORS: Hårt prövad familj slits sönder igen

Familjen splittras. Tioåriga Ainaz Jalili i Hagfors ska utvisas. Utan sin mamma. Mamman och bröderna har fått permanent uppehållstillstånd.
– Jag behöver min mamma, säger den förtvivlade flickan. Jag klarar mig inte utan henne.

Ainaz har lagt fram ett papper hon vill visa oss. Det är ett prov hon gjort i skolan. Hon har svarat rätt på alla frågorna. Skrivit prydligt med små bokstäver på utmärkt svenska. Längst ner har läraren skrivit BRA! och där blänker tre små guldstjärnor.

Hon går i fyran på Asplundsskolan, och skulle i dagarna ha fått flytta upp i femman för att hon är så duktig.

Älskar skolan

Ainaz började skolan i mars förra året. Det är första gången hon får gå i skola. Båda föräldrarna är analfabeter.

– Min lärare är jättesnäll, säger hon. Jag älskar skolan och att få lära mig saker. Och vi har så roligt. Alla i klassen är kompisar. Vi brukar kittla varandra och vi skrattar jättemycket.

Men Ainaz kommer, som det ser ut i dag, aldrig att få börja i femman på Asplundsskolan. Hon får inte stanna i Sverige. Hon och hennes pappa skickas till Tyskland (som de registrerades i på sin väg till Sverige) vilken dag som helst.

– Men där har de troligen inga godtagbara skäl alls att få stanna, säger Hans Liljas, god man och vän till familjen. De kommer sannolikt att skickas vidare till Afghanistan.

Nära relation

Ainaz mamma Fatema Sarwari får stanna. Hon har permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det har Ainaz bröder Bahram och Aziz Jalili också.

Fatema Sarwari kan inte hejda gråten när Ainaz lägger sin kind mot hennes, medan hon berättar hur viktig hennes mamma är för henne.

– Jag klarar mig inte utan henne heller, säger Fatema Sarwari. Jag vet inte hur min dag skulle se ut. Vi har aldrig varit ifrån varandra, inte en enda dag i hennes liv. Vi sover tillsammans.

Under största delen av Ainaz liv har det bara varit de två. De levde som gömda flyktingar i en källare i Teheran. Ainaz pappa Ghawasuddin Jalili greps av iranska polisen 2005, året innan hon föddes, och utvisades till Afghanistan. I Kandahar togs Ghawasuddin Jalili till fånga av talibaner och fördes i väg i bil med förbundna ögon.

– Han vill inte prata om det han varit med om, inte ens med oss, säger äldsta sonen Bahram Jalili. Men han fick välja på att strida för talibanerna eller sköta matlagning och tvätt åt en grupp. Om han flydde skulle de döda familjen. Han valde matlagningen.

Under sju år levde familjen i tron att Ghawasuddin Jalili var död. Hans kropp bär spår av tortyr, och han har psykiska men av tiden i fångenskap.

– Jag kan inte ta hand om mig själv, säger han. Hur ska jag kunna ta hand om ett barn alldeles ensam i ett land där jag inte känner en människa? Jag orkar inte mer. Det går inte. Jag kommer att ta livet av mig.

Splittrad familj

Familjens liv präglas av skrämmande upplevelser och svåra episoder.

Bahram Jalili är 22 år nu och studerar till personalvetare på Karlstads universitet.

Han var bara 12 år när hans mamma av säkerhetsskäl skickade iväg honom ensam mot ett okänt mål i Europa. Pojken vandrade med en grupp över bergen till Turkiet. Det tog flera dygn. De gömde sig på dagarna och gick på nätterna.

– När en man inte orkade längre tog de honom åt sidan och sköt honom. Människosmugglarna lämnar ingen efter sig, som kan berätta om dem.

Han levde som gatubarn i Turkiet i ett och ett halvt år.

– Jag hade ju inga pengar. Jag sålde kartonger och pantflaskor för att få ihop till mat.

– När jag såg familjer, barn som var med sina föräldrar och gick till skolan, tänkte jag på om det någonsin skulle kunna bli så för mig och min familj igen.

Bahram Jalili sparade allt han kunde, och kunde efter drygt ett år köpa en gummibåt tillsammans med några andra pojkar. De paddlade i sex timmar på Medelhavet, från Turkiet till det grekiska fastlandet.

– De som paddlade iväg några timmar före oss klarade sig inte. Vi såg några dem i vattnet.

Det skulle dröja ett år till av umbäranden, hårt arbete och misshandel innan pojken lyckades ta sig till Sverige, som han hört skulle vara ett bra land där han skulle få gå i skolan. Han var 14,5 år när han kom hit.

Pappan var fortfarande borta. Ingen visste var lillebror Aziz befann sig, eller om han överhuvudtaget levde. Han hade också fått ge sig iväg ensam genom Europa.

Genom anknytningen till Bahram kunde Fatema Sarwari söka och få permanent uppehållstillstånd 2011. Men den då femåriga Ainaz nekades tillstånd, eftersom pappan fortfarande var borta och inte kunde skriva på papper som visade att Fatema Sarwari är vårdnadshavare och att det inte fanns några hinder för henne att ta med barnet.

– Jag fick stanna i Teheran. Jag kunde ju inte lämna en femåring ensam där.

Återföreningen

2013 fick hon ett telefonmeddelande om att maken levde. Han var så utsliten och sjuk att han inte kunde jobba längre. Talibanerna krävde motsvarande 50 000 kronor för att släppa honom. Genom sommarjobb lyckades tonårssönerna, som båda kommit till Sverige, skrapa ihop lösensumman.

21 november 2015 återförenades hela familjen i Sverige. Föräldrarna och dottern hade gjort flera dramatiska försök att ta sig till Europa. Fatema Sarwari har svårt att gå och fick rida. Men gränsvakterna sköt ihjäl hästen under henne.

De paddlade som pojkarna före dem i en gummijolle över Medelhavet, och såg människor i vattnet som inte klarat färden.

Psykolog

– Jag har levt utan mina barn i åtta, nio år och utan min man i sju år, säger Fatema Sarwari. Nu är vi äntligen tillsammans. Och då ska dom splittra oss igen. Hur kan man skicka iväg en liten flicka utan hennes mamma?

Ainaz Jalili mår så dåligt av situationen att hon fått gå hos psykolog. Psykologen har skrivit ett intyg där han i mycket skarpa ordalag förklarar att flickan är beroende av sin mamma och skulle fara mycket illa av att skickas iväg.

Men intyget har inte påverkat beslutet.

Eftersom Fatema Sarwari fått uppehållstillstånd genom anknytning kan maken och dottern inte söka och få uppehållstillstånd genom anknytningen till henne. Sådana är reglerna, och familjen har förgäves överklagat till högsta insats.

– Jag och Aziz är över 18 år, därför kan de inte få det genom anknytning till oss heller, säger Bahram Jalili.

– Jag är så rädd, säger Ainaz Jalili. Jag har min mamma här. Jag har mina bröder här. Jag kan inte släppa dom.

Ainaz har lagt fram ett papper hon vill visa oss. Det är ett prov hon gjort i skolan. Hon har svarat rätt på alla frågorna. Skrivit prydligt med små bokstäver på utmärkt svenska. Längst ner har läraren skrivit BRA! och där blänker tre små guldstjärnor.

Hon går i fyran på Asplundsskolan, och skulle i dagarna ha fått flytta upp i femman för att hon är så duktig.

Älskar skolan

Ainaz började skolan i mars förra året. Det är första gången hon får gå i skola. Båda föräldrarna är analfabeter.

– Min lärare är jättesnäll, säger hon. Jag älskar skolan och att få lära mig saker. Och vi har så roligt. Alla i klassen är kompisar. Vi brukar kittla varandra och vi skrattar jättemycket.

Men Ainaz kommer, som det ser ut i dag, aldrig att få börja i femman på Asplundsskolan. Hon får inte stanna i Sverige. Hon och hennes pappa skickas till Tyskland (som de registrerades i på sin väg till Sverige) vilken dag som helst.

– Men där har de troligen inga godtagbara skäl alls att få stanna, säger Hans Liljas, god man och vän till familjen. De kommer sannolikt att skickas vidare till Afghanistan.

Nära relation

Ainaz mamma Fatema Sarwari får stanna. Hon har permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det har Ainaz bröder Bahram och Aziz Jalili också.

Fatema Sarwari kan inte hejda gråten när Ainaz lägger sin kind mot hennes, medan hon berättar hur viktig hennes mamma är för henne.

– Jag klarar mig inte utan henne heller, säger Fatema Sarwari. Jag vet inte hur min dag skulle se ut. Vi har aldrig varit ifrån varandra, inte en enda dag i hennes liv. Vi sover tillsammans.

Under största delen av Ainaz liv har det bara varit de två. De levde som gömda flyktingar i en källare i Teheran. Ainaz pappa Ghawasuddin Jalili greps av iranska polisen 2005, året innan hon föddes, och utvisades till Afghanistan. I Kandahar togs Ghawasuddin Jalili till fånga av talibaner och fördes i väg i bil med förbundna ögon.

– Han vill inte prata om det han varit med om, inte ens med oss, säger äldsta sonen Bahram Jalili. Men han fick välja på att strida för talibanerna eller sköta matlagning och tvätt åt en grupp. Om han flydde skulle de döda familjen. Han valde matlagningen.

Under sju år levde familjen i tron att Ghawasuddin Jalili var död. Hans kropp bär spår av tortyr, och han har psykiska men av tiden i fångenskap.

– Jag kan inte ta hand om mig själv, säger han. Hur ska jag kunna ta hand om ett barn alldeles ensam i ett land där jag inte känner en människa? Jag orkar inte mer. Det går inte. Jag kommer att ta livet av mig.

Splittrad familj

Familjens liv präglas av skrämmande upplevelser och svåra episoder.

Bahram Jalili är 22 år nu och studerar till personalvetare på Karlstads universitet.

Han var bara 12 år när hans mamma av säkerhetsskäl skickade iväg honom ensam mot ett okänt mål i Europa. Pojken vandrade med en grupp över bergen till Turkiet. Det tog flera dygn. De gömde sig på dagarna och gick på nätterna.

– När en man inte orkade längre tog de honom åt sidan och sköt honom. Människosmugglarna lämnar ingen efter sig, som kan berätta om dem.

Han levde som gatubarn i Turkiet i ett och ett halvt år.

– Jag hade ju inga pengar. Jag sålde kartonger och pantflaskor för att få ihop till mat.

– När jag såg familjer, barn som var med sina föräldrar och gick till skolan, tänkte jag på om det någonsin skulle kunna bli så för mig och min familj igen.

Bahram Jalili sparade allt han kunde, och kunde efter drygt ett år köpa en gummibåt tillsammans med några andra pojkar. De paddlade i sex timmar på Medelhavet, från Turkiet till det grekiska fastlandet.

– De som paddlade iväg några timmar före oss klarade sig inte. Vi såg några dem i vattnet.

Det skulle dröja ett år till av umbäranden, hårt arbete och misshandel innan pojken lyckades ta sig till Sverige, som han hört skulle vara ett bra land där han skulle få gå i skolan. Han var 14,5 år när han kom hit.

Pappan var fortfarande borta. Ingen visste var lillebror Aziz befann sig, eller om han överhuvudtaget levde. Han hade också fått ge sig iväg ensam genom Europa.

Genom anknytningen till Bahram kunde Fatema Sarwari söka och få permanent uppehållstillstånd 2011. Men den då femåriga Ainaz nekades tillstånd, eftersom pappan fortfarande var borta och inte kunde skriva på papper som visade att Fatema Sarwari är vårdnadshavare och att det inte fanns några hinder för henne att ta med barnet.

– Jag fick stanna i Teheran. Jag kunde ju inte lämna en femåring ensam där.

Återföreningen

2013 fick hon ett telefonmeddelande om att maken levde. Han var så utsliten och sjuk att han inte kunde jobba längre. Talibanerna krävde motsvarande 50 000 kronor för att släppa honom. Genom sommarjobb lyckades tonårssönerna, som båda kommit till Sverige, skrapa ihop lösensumman.

21 november 2015 återförenades hela familjen i Sverige. Föräldrarna och dottern hade gjort flera dramatiska försök att ta sig till Europa. Fatema Sarwari har svårt att gå och fick rida. Men gränsvakterna sköt ihjäl hästen under henne.

De paddlade som pojkarna före dem i en gummijolle över Medelhavet, och såg människor i vattnet som inte klarat färden.

Psykolog

– Jag har levt utan mina barn i åtta, nio år och utan min man i sju år, säger Fatema Sarwari. Nu är vi äntligen tillsammans. Och då ska dom splittra oss igen. Hur kan man skicka iväg en liten flicka utan hennes mamma?

Ainaz Jalili mår så dåligt av situationen att hon fått gå hos psykolog. Psykologen har skrivit ett intyg där han i mycket skarpa ordalag förklarar att flickan är beroende av sin mamma och skulle fara mycket illa av att skickas iväg.

Men intyget har inte påverkat beslutet.

Eftersom Fatema Sarwari fått uppehållstillstånd genom anknytning kan maken och dottern inte söka och få uppehållstillstånd genom anknytningen till henne. Sådana är reglerna, och familjen har förgäves överklagat till högsta insats.

– Jag och Aziz är över 18 år, därför kan de inte få det genom anknytning till oss heller, säger Bahram Jalili.

– Jag är så rädd, säger Ainaz Jalili. Jag har min mamma här. Jag har mina bröder här. Jag kan inte släppa dom.