2016-01-16 06:00

2016-01-17 06:41

Rättigheter är nyckeln

KARLSTAD: För att stoppa diskriminering och rasism

– Nyckeln till en hållbar integration är lika rättigheter och möjligheter. Vi måste sätta större press på dem som har makt att diskriminera i Sverige.
Det säger Paul Lappalainen, jurist, före detta statlig utredare och för tillfället tjänstledig rådgivare åt diskrimineringsombudsmannen.

På Värmlands Museum pågår utställningen Where do we migrate to, och inom ramen för det projektet hade Paul Lappalainen i onsdags bjudits in som föreläsare.

NWT fick en pratstund med mannen som ägnat större delen av sitt yrkesverksamma liv åt att fundera på lösningar kring problematiken med ”vi och dem”.

– Det största problemet med integrationen i Sverige är att ingen vet vad det betyder. Integrationspolitiken vi har skapades för 20 år sen, och sedan dess har partierna försökt springa ifrån begreppet. Min definition av integration handlar om att vi måste ta itu med rasism och diskriminering, säger Paul Lappalainen, själv född i Kanada, av finska föräldrar, uppväxt i USA och boende i Sverige sedan 1978.

Inte bara ett jobb

Han berättar att ordet i sitt ursprung kommer från USA, där det i första hand handlade om just arbete mot rasism och diskriminering.

– I dagens Sverige kan politikerna diskutera integration i timmar, utan att ens beröra diskrimineringsaspekten – som är den mest grundläggande.

Lappalainen brukar inleda sina föreläsningar med frågan: Om en flykting har släktingar i både Kanada och Sverige, vilket land tror du då att hen väljer att migrera till?

– Min egen gissning är Kanada. De har en mycket tuffare likarättslagstiftning. Här i Sverige säger vi att nyckeln till integration är att invandrare får ett jobb, vilket som helst, oavsett kompetens. Kanada är i stället det land i världen som enligt OECD är bäst på att få in invandrare på arbetsmarknaden, trots att staten där inte tycker att de ska nöja sig med och vara tacksamma för vilket jobb som helst.

– Där är nyckeln lika rättigheter och möjligheter, vilket är en grundläggande demokratifråga. Människor med lika meriter ska få samma chans även i Sverige, och för att nå dit måste vi sätta press på dem som har makt att diskriminera. Vi borde lära av oss av Kanada där diskriminering på arbetsmarknaden verkligen kostar.

”Smaka på det”

Paul Lappalainen vill se en gryende, stark antidiskrimineringsrörelse, i likhet med tidigare decenniers arbets- eller kvinnorättsrörelser.

– Vi behöver invandrarna, och då ska de också kunna komma hit och bli medborgare. Få känna sig som människor om de väljer att stanna. Även där ligger Kanada före oss; där använder man uttrycket ”andra generationens kanadensare”, om det som vi kallar ”andra generationens invandrare”. Smaka på det. Det är bara ord, men enligt mig sätter det fingret på hela problemområdet.

På Värmlands Museum pågår utställningen Where do we migrate to, och inom ramen för det projektet hade Paul Lappalainen i onsdags bjudits in som föreläsare.

NWT fick en pratstund med mannen som ägnat större delen av sitt yrkesverksamma liv åt att fundera på lösningar kring problematiken med ”vi och dem”.

– Det största problemet med integrationen i Sverige är att ingen vet vad det betyder. Integrationspolitiken vi har skapades för 20 år sen, och sedan dess har partierna försökt springa ifrån begreppet. Min definition av integration handlar om att vi måste ta itu med rasism och diskriminering, säger Paul Lappalainen, själv född i Kanada, av finska föräldrar, uppväxt i USA och boende i Sverige sedan 1978.

Inte bara ett jobb

Han berättar att ordet i sitt ursprung kommer från USA, där det i första hand handlade om just arbete mot rasism och diskriminering.

– I dagens Sverige kan politikerna diskutera integration i timmar, utan att ens beröra diskrimineringsaspekten – som är den mest grundläggande.

Lappalainen brukar inleda sina föreläsningar med frågan: Om en flykting har släktingar i både Kanada och Sverige, vilket land tror du då att hen väljer att migrera till?

– Min egen gissning är Kanada. De har en mycket tuffare likarättslagstiftning. Här i Sverige säger vi att nyckeln till integration är att invandrare får ett jobb, vilket som helst, oavsett kompetens. Kanada är i stället det land i världen som enligt OECD är bäst på att få in invandrare på arbetsmarknaden, trots att staten där inte tycker att de ska nöja sig med och vara tacksamma för vilket jobb som helst.

– Där är nyckeln lika rättigheter och möjligheter, vilket är en grundläggande demokratifråga. Människor med lika meriter ska få samma chans även i Sverige, och för att nå dit måste vi sätta press på dem som har makt att diskriminera. Vi borde lära av oss av Kanada där diskriminering på arbetsmarknaden verkligen kostar.

”Smaka på det”

Paul Lappalainen vill se en gryende, stark antidiskrimineringsrörelse, i likhet med tidigare decenniers arbets- eller kvinnorättsrörelser.

– Vi behöver invandrarna, och då ska de också kunna komma hit och bli medborgare. Få känna sig som människor om de väljer att stanna. Även där ligger Kanada före oss; där använder man uttrycket ”andra generationens kanadensare”, om det som vi kallar ”andra generationens invandrare”. Smaka på det. Det är bara ord, men enligt mig sätter det fingret på hela problemområdet.

Diskriminering av invandrare

Paul Lappalainen tycker inte att media ska hymla om invandrare och invandring – invandringen kostar pengar.

Han tror inte att SD skulle gynnas av ett större fokus på rasism och diskriminering – snarare att en del av deras väljare skulle gå över till andra partier om de förde vettiga diskussioner om integration.

Det behövs, enligt Lappalainen: En rörelse mot rasism och diskriminering, tydligt ledarskap i arbetet mot diskriminering, fokus på beteende- åtgärder som gör att diskriminering kostar.