2015-09-23 06:00

2015-10-27 18:05

Foto: NWT/Privat

Ida och Jennie hjälpte flyktingar ur Medelhavet

KARLSTAD KOS: Semesterresan tog en ny vändning

Ida Persson, 19, och Jennie Zetterberg, 20, från Karlstad tog en charter till partyön Kos.
Det blev ingen semester.
– Vi tillbringade nätterna med att hjälpa flyktingar som kom i små gummibåtar över Medelhavet.

Hela den regniga sommaren stod Ida Persson och Jennie Zetterberg och stekte hamburgare i korvkiosken på Östra Torggatan.

– Nu ville vi ha sol och semester och köpte en sista-minuten till Kos.

I lördags kom de hem. Bleka, inte solbrända. Trötta, men inte utfestade. Fyllda med intryck, präglade för livet av den största flyktringkatastrofen sedan andra världskriget.

– Klart att vi hade hört vad som pågick. Men vi kunde inte föreställa oss att det var på den nivån.

De hängde inte på bargatan. De höll till i hamnen och ute på stränderna.

– Det gick inte att ha semester. Vi ringde till Lucia Barza som NWT skrev om precis när vi åkte. Hon hade upplevt samma sak och berättade vad vi kunde göra.

"Ett litet team"

Tjejerna träffade snabbt andra som tänkte i samma banor som de.

– Vi blev ett litet team på ett tiotal personer. De andra kom från England, Tyskland, Nya Zeeland, Norge och Brasilien. Ingen tillhörde någon organisation. Bara vanliga ungdomar som kände att man måste hjälpa till.

De sov på dagarna och träffades nere vid hamnen på eftermiddagarna.

– Där satt vi och väntade på mörkret. Det var då, på nätterna, som flyktingarna kom i små gummibåtar från Bodrum i Turkiet.

– I torsdags kom en hel familj från Syrien. De kom i en båt där ett 40-tal personer trängdes. Mamman och pappan, några av de vuxna barnen och alla syskonbarn. Tio barn, små barn.

– I det becksvarta mörkret är det svårt att navigera. De kom i land fem kilometer från staden. Det var ren tur att vi var där.

Båtarna tog in vatten

Deras team mötte med filtar, vatten och mat. Såg till att alla fick av sig sina blöta kläder, ofta det enda de har med sig.

Sedan gick de hela vägen in till hamnen där flyktingarna måste registrera sig. Det är förbjudet att skjutsa i bil. Då kan de frivilliga hjälparbetarna, inte de som tar betalt för de livsfarliga båtresorna över sundet från Bodrum, bli tagna för människosmugglare.

De små gummibåtarna tar in vatten. Motorerna stannar ofta, många båtar sjunker och tusentals människor har redan mist livet under flykten över Medelhavet.

Det är kallt på nätterna nu, även i Grekland. Har de tur får de ta över ett tält som andra flyktingar före dem har lämnat. De som har fortsatt sin resa till Tyskland eller kanske Sverige. En filt på marken under bar himmel blir annars mångas veklighet.

– En kväll kom en helt ensam kille upp ur havet. Vi gav honom filtar och varma kläder. Han berättade att han hade simmat den sista kilometern. Nazradin var 17 år, hade bott i Algeriet men kom från Marocko.

– Vi gav honom två smörgåsar dagen därpå. Han gav bort den ena till några kompisar han redan hade fått. De som har minst ger mest.

Fortsatt flykt

Tjejerna fortsatte att ha kontakt med de som de hade hjälpt ur havet. Tog med plåster och bandage, godis till barnen eller en batteriladdare som någon behövde. Umgicks, försökte prata och bara finnas till. Varnade för att ta vägen genom Ungern på deras fortsatta flykt.

Är det svårt att göra sig förstådd med någon som bara pratar arabiska och inte ens knagglig engelska räcker ögonkontakt och ett leende ganska långt.

De berättar att de stora hjälporganisationerna stod i sina tält på dagarna. Men de var inte på plats när flyktingarna kom på nätterna. Då var det friviligorganisationen Kos Solidarity som körde ut mat och filtar till de unga volontärerna som stod på stränderna och tog emot flyktingarna.

De säger att det är svårt att förstå polisens och många grekers agerande och reaktioner på flyktingströmmen.

I lördags kom de tillbaka till Sverige med ett plan fyllt av brunbrända semesterfirare med taxfreepåsar.

– Det var jobbigt att åka hem. Nu är det är svårt att sova, Man gråter mycket och tänker på alla vi träffat och fortfarande har kontakt med. Vi har aldrig varit så ledsna och samtidigt haft så kul. Aldrig upplevt så mycket kärlek och glädje på ett och samma ställe.

I oktober åker Ida Persson igen. Nu tillsammans med Kani Siddik och Diana Nilsson. Den här gången till Lesbos, en annan grekisk ö där många säger att behovet av hjälp, om möjligt, är ännu större.

Och de uppmanar alla att hjälpa till, att skänka en slant till deras insamling. De lovar att alla pengar de får kommer att användas på plats, till flyktingarna på stränderna.

– Vi finns på facebook och andra sociala medier. Varje krona gör skillnad, Utan pengar kan vi inte hjälpa.

Hela den regniga sommaren stod Ida Persson och Jennie Zetterberg och stekte hamburgare i korvkiosken på Östra Torggatan.

– Nu ville vi ha sol och semester och köpte en sista-minuten till Kos.

I lördags kom de hem. Bleka, inte solbrända. Trötta, men inte utfestade. Fyllda med intryck, präglade för livet av den största flyktringkatastrofen sedan andra världskriget.

– Klart att vi hade hört vad som pågick. Men vi kunde inte föreställa oss att det var på den nivån.

De hängde inte på bargatan. De höll till i hamnen och ute på stränderna.

– Det gick inte att ha semester. Vi ringde till Lucia Barza som NWT skrev om precis när vi åkte. Hon hade upplevt samma sak och berättade vad vi kunde göra.

"Ett litet team"

Tjejerna träffade snabbt andra som tänkte i samma banor som de.

– Vi blev ett litet team på ett tiotal personer. De andra kom från England, Tyskland, Nya Zeeland, Norge och Brasilien. Ingen tillhörde någon organisation. Bara vanliga ungdomar som kände att man måste hjälpa till.

De sov på dagarna och träffades nere vid hamnen på eftermiddagarna.

– Där satt vi och väntade på mörkret. Det var då, på nätterna, som flyktingarna kom i små gummibåtar från Bodrum i Turkiet.

– I torsdags kom en hel familj från Syrien. De kom i en båt där ett 40-tal personer trängdes. Mamman och pappan, några av de vuxna barnen och alla syskonbarn. Tio barn, små barn.

– I det becksvarta mörkret är det svårt att navigera. De kom i land fem kilometer från staden. Det var ren tur att vi var där.

Båtarna tog in vatten

Deras team mötte med filtar, vatten och mat. Såg till att alla fick av sig sina blöta kläder, ofta det enda de har med sig.

Sedan gick de hela vägen in till hamnen där flyktingarna måste registrera sig. Det är förbjudet att skjutsa i bil. Då kan de frivilliga hjälparbetarna, inte de som tar betalt för de livsfarliga båtresorna över sundet från Bodrum, bli tagna för människosmugglare.

De små gummibåtarna tar in vatten. Motorerna stannar ofta, många båtar sjunker och tusentals människor har redan mist livet under flykten över Medelhavet.

Det är kallt på nätterna nu, även i Grekland. Har de tur får de ta över ett tält som andra flyktingar före dem har lämnat. De som har fortsatt sin resa till Tyskland eller kanske Sverige. En filt på marken under bar himmel blir annars mångas veklighet.

– En kväll kom en helt ensam kille upp ur havet. Vi gav honom filtar och varma kläder. Han berättade att han hade simmat den sista kilometern. Nazradin var 17 år, hade bott i Algeriet men kom från Marocko.

– Vi gav honom två smörgåsar dagen därpå. Han gav bort den ena till några kompisar han redan hade fått. De som har minst ger mest.

Fortsatt flykt

Tjejerna fortsatte att ha kontakt med de som de hade hjälpt ur havet. Tog med plåster och bandage, godis till barnen eller en batteriladdare som någon behövde. Umgicks, försökte prata och bara finnas till. Varnade för att ta vägen genom Ungern på deras fortsatta flykt.

Är det svårt att göra sig förstådd med någon som bara pratar arabiska och inte ens knagglig engelska räcker ögonkontakt och ett leende ganska långt.

De berättar att de stora hjälporganisationerna stod i sina tält på dagarna. Men de var inte på plats när flyktingarna kom på nätterna. Då var det friviligorganisationen Kos Solidarity som körde ut mat och filtar till de unga volontärerna som stod på stränderna och tog emot flyktingarna.

De säger att det är svårt att förstå polisens och många grekers agerande och reaktioner på flyktingströmmen.

I lördags kom de tillbaka till Sverige med ett plan fyllt av brunbrända semesterfirare med taxfreepåsar.

– Det var jobbigt att åka hem. Nu är det är svårt att sova, Man gråter mycket och tänker på alla vi träffat och fortfarande har kontakt med. Vi har aldrig varit så ledsna och samtidigt haft så kul. Aldrig upplevt så mycket kärlek och glädje på ett och samma ställe.

I oktober åker Ida Persson igen. Nu tillsammans med Kani Siddik och Diana Nilsson. Den här gången till Lesbos, en annan grekisk ö där många säger att behovet av hjälp, om möjligt, är ännu större.

Och de uppmanar alla att hjälpa till, att skänka en slant till deras insamling. De lovar att alla pengar de får kommer att användas på plats, till flyktingarna på stränderna.

– Vi finns på facebook och andra sociala medier. Varje krona gör skillnad, Utan pengar kan vi inte hjälpa.