2015-09-21 06:00

2015-09-21 08:06

"Jag minns allting från olyckan"

KARLSTAD: Rasmus ett år efter frontalkrocken på E18

Måndagen 6 oktober, klockan 13.20.
Där och då förändrades Rasmus Hofmanns liv.
Han överlevde den allvarliga olyckan på E 18, men minnena finns kvar:
– Jag minns varenda sekund.

NWT skrev om Rasmus Hofmann från Edsvalla för snart ett år sedan. Han hade då varit inblandad i en allvarlig frontalkrock på E 18, Sörmon. Mannen i den mötande personbilen dog i krocken. Rasmus klarade sig utan allvarligare fysiska skador. Men de mentala ärren finns fortfarande kvar.

– Jag minns allt: ljuden, lukterna, hur det kändes. De första fyra dagarna efteråt vare sig sov eller åt jag.

Han klandrade sig själv, även när han av polisen fick bevisat för sig att olyckan inte var hans fel.

Fick sluta sitt jobb

– Jag gick igenom allt och tänkte på om jag kunde ha gjort något annorlunda. Och även om jag vet att jag gjorde allt jag kunde, så kommer de där frågorna: varför, om och men.

Rasmus, som snart fyller 20 år, hade bara hunnit jobbat som lastbilschaufför i några månader när olyckan inträffade. Efteråt försökte han gå tillbaka till jobbet, men till slut gick det inte längre.

– Jag kände mig inte trygg. Jag såg alla farliga omkörningar och fick panik, fick svårt att andas. Jag tog en paus från jobbet och till slut sa jag upp mig.

Vanlig personbil går bättre att köra, då känner han sig inte lika utsatt. Men han undviker att köra på E18 över Sörmon.

– Jag kör över Trossnäs i stället. Jag har inte varit tillbaka till olycksplatsen tidigare, men ändå kan jag se den framför mig, exakt hur den såg ut då.

Tacksam för all hjälp

Rasmus återkommer till hur tacksam han är för all hjälp och stöd han fått efter olyckan.

– Jag är verkligen tacksam mot så många: min familj, vänner, arbetskamraterna på mitt förra jobb och arbetsgivaren, alla som hört av sig på Facebook och såklart mot Veronica och killen som hjälpte mig på olycksplatsen.

Veronica Sörensen var på väg till jobbet när hon blev vittne till olyckan. Hon rusade fram till Rasmus och satt kvar hos honom tills ambulansen kom. När NWT träffade de båda ifjol hade Rasmus med sig en blombukett och ett halsband med en ängel till henne.

– Hennes stöd var ovärderligt och vi har haft kontakt även efteråt.

Till och från har Rasmus gått i terapi för att bearbeta olyckan.

– Jag började nyligen igen. Det kommer och går i perioder, jag har fått veta att jag lider av trauma efter olyckan och att det enda sättet att bearbeta är att prata om hur jag känner.

Det är också ett råd han vill skicka med sig till andra som drabbas av traumatiska händelser.

”Prata om det”

– Prata om det som hänt, hur jobbigt det än är. Det är jätteviktigt att inte gå och bära på sina känslor, utan få ur sig all oro. Det har hjälpt mig jättemycket och alla måste få den hjälpen.

Förutom de mentala ärren efter olyckan drabbades Rasmus också av skador i nacke och rygg.

– Ligament är skadade, så jag går hos en sjukgymnast. Jag har konstant värk och blir lätt stel om jag sitter still för länge. Men med tanke på vad som hade hänt om lastbilen jag körde hade varit några centimeter lägre, då hade jag förmodligen inte haft några ben kvar, så hade jag ändå en väldig tur.

Vill bli ambulansförare

Just nu är Rasmus utan arbete, men han har ett tydligt mål när det handlar om sin framtida karriär:

– Jag vill bli ambulansförare. Det ville jag redan innan olyckan, men ännu mer nu. Jag vill hjälpa andra, göra skillnad för andra, det har alltid varit min dröm.

NWT skrev om Rasmus Hofmann från Edsvalla för snart ett år sedan. Han hade då varit inblandad i en allvarlig frontalkrock på E 18, Sörmon. Mannen i den mötande personbilen dog i krocken. Rasmus klarade sig utan allvarligare fysiska skador. Men de mentala ärren finns fortfarande kvar.

– Jag minns allt: ljuden, lukterna, hur det kändes. De första fyra dagarna efteråt vare sig sov eller åt jag.

Han klandrade sig själv, även när han av polisen fick bevisat för sig att olyckan inte var hans fel.

Fick sluta sitt jobb

– Jag gick igenom allt och tänkte på om jag kunde ha gjort något annorlunda. Och även om jag vet att jag gjorde allt jag kunde, så kommer de där frågorna: varför, om och men.

Rasmus, som snart fyller 20 år, hade bara hunnit jobbat som lastbilschaufför i några månader när olyckan inträffade. Efteråt försökte han gå tillbaka till jobbet, men till slut gick det inte längre.

– Jag kände mig inte trygg. Jag såg alla farliga omkörningar och fick panik, fick svårt att andas. Jag tog en paus från jobbet och till slut sa jag upp mig.

Vanlig personbil går bättre att köra, då känner han sig inte lika utsatt. Men han undviker att köra på E18 över Sörmon.

– Jag kör över Trossnäs i stället. Jag har inte varit tillbaka till olycksplatsen tidigare, men ändå kan jag se den framför mig, exakt hur den såg ut då.

Tacksam för all hjälp

Rasmus återkommer till hur tacksam han är för all hjälp och stöd han fått efter olyckan.

– Jag är verkligen tacksam mot så många: min familj, vänner, arbetskamraterna på mitt förra jobb och arbetsgivaren, alla som hört av sig på Facebook och såklart mot Veronica och killen som hjälpte mig på olycksplatsen.

Veronica Sörensen var på väg till jobbet när hon blev vittne till olyckan. Hon rusade fram till Rasmus och satt kvar hos honom tills ambulansen kom. När NWT träffade de båda ifjol hade Rasmus med sig en blombukett och ett halsband med en ängel till henne.

– Hennes stöd var ovärderligt och vi har haft kontakt även efteråt.

Till och från har Rasmus gått i terapi för att bearbeta olyckan.

– Jag började nyligen igen. Det kommer och går i perioder, jag har fått veta att jag lider av trauma efter olyckan och att det enda sättet att bearbeta är att prata om hur jag känner.

Det är också ett råd han vill skicka med sig till andra som drabbas av traumatiska händelser.

”Prata om det”

– Prata om det som hänt, hur jobbigt det än är. Det är jätteviktigt att inte gå och bära på sina känslor, utan få ur sig all oro. Det har hjälpt mig jättemycket och alla måste få den hjälpen.

Förutom de mentala ärren efter olyckan drabbades Rasmus också av skador i nacke och rygg.

– Ligament är skadade, så jag går hos en sjukgymnast. Jag har konstant värk och blir lätt stel om jag sitter still för länge. Men med tanke på vad som hade hänt om lastbilen jag körde hade varit några centimeter lägre, då hade jag förmodligen inte haft några ben kvar, så hade jag ändå en väldig tur.

Vill bli ambulansförare

Just nu är Rasmus utan arbete, men han har ett tydligt mål när det handlar om sin framtida karriär:

– Jag vill bli ambulansförare. Det ville jag redan innan olyckan, men ännu mer nu. Jag vill hjälpa andra, göra skillnad för andra, det har alltid varit min dröm.