2016-09-10 06:00

2016-09-10 06:00

Ovilligt högerspöke

Med tanke på hur pass bra det mesta går i Sverige så är det på många sätt förvånande med det mycket höga tonläget i vissa terränger av den offentliga samhällsdebatten.

Ur andra perspektiv kanske det inte alls är förvånande med domedagsrubriker och katastroflarm just nu?

På det partipolitiska slagfältet handlar det mesta om regeringsfrågan inför det kommande valet 2018. Vilket är högst rationellt och relevant. Moderaterna och Socialdemokraterna samlar vardera ungefär var sin fjärdedel av väljarstödet. Ingendera sidan har någon majoritet i sikte. Vilket gör frågan om att vara klart största parti till en mycket viktig faktor. Det största partiet efter nästa val kan sannolikt räkna med första tjing på audiens hos talmannen.

Politikerna vet emellertid att väljarna i allmänhet inte är särskilt intresserade av det politiska spelet och hantverket som sådant. Därför förs regeringsfrågans hetaste konflikter under förklädnad. Tidigare har en populär förklädnad varit att försöka kleta SD på varandra. Sådana övningar ser vi inte så mycket av nuförtiden. Vilket sannolikt beror på att väljarna inte bryr sig särskilt mycket om SD. I vart fall inte bryr sig i den bemärkelsen att eventuella samarbeten med SD får väljare att i stora flockar byta parti.

Istället pågår nu ett slags krig där S högsta önskan är att försöka få M att återinträda i rollen som högerspöke medan M i sin tur gör allt vad partiet kan för att stanna kvar som ”nya och resonerande moderater”på behörigt avstånd från högerdiken av alla de slag.

På något annat sätt är det vad jag förstår inte möjligt att tolka såväl S våldsamma överdrifter och grova språk om välfärdsföretagen som moderaternas ovilja att hoppa upp på den flammande oppositionstribun som dragits igång av Svenskt Näringsliv och Dagens Industri.

S vill ha en klassisk högervänsterkonflikt om pengar och direktörer med M eftersom S tror att det försvagar M. M tror samma sak och skyr därför dylika konflikter. Båda partierna riskerar dock att förlora på det förklädda kriget om kommande regeringsbildarroller. Det kan nämligen gå riktigt dåligt för politiker som allt för utstuderat använder viktiga sakfrågor som slagträn och bondoffer i sina maktstrider.

Widar Andersson

Folkbladet

Ur andra perspektiv kanske det inte alls är förvånande med domedagsrubriker och katastroflarm just nu?

På det partipolitiska slagfältet handlar det mesta om regeringsfrågan inför det kommande valet 2018. Vilket är högst rationellt och relevant. Moderaterna och Socialdemokraterna samlar vardera ungefär var sin fjärdedel av väljarstödet. Ingendera sidan har någon majoritet i sikte. Vilket gör frågan om att vara klart största parti till en mycket viktig faktor. Det största partiet efter nästa val kan sannolikt räkna med första tjing på audiens hos talmannen.

Politikerna vet emellertid att väljarna i allmänhet inte är särskilt intresserade av det politiska spelet och hantverket som sådant. Därför förs regeringsfrågans hetaste konflikter under förklädnad. Tidigare har en populär förklädnad varit att försöka kleta SD på varandra. Sådana övningar ser vi inte så mycket av nuförtiden. Vilket sannolikt beror på att väljarna inte bryr sig särskilt mycket om SD. I vart fall inte bryr sig i den bemärkelsen att eventuella samarbeten med SD får väljare att i stora flockar byta parti.

Istället pågår nu ett slags krig där S högsta önskan är att försöka få M att återinträda i rollen som högerspöke medan M i sin tur gör allt vad partiet kan för att stanna kvar som ”nya och resonerande moderater”på behörigt avstånd från högerdiken av alla de slag.

På något annat sätt är det vad jag förstår inte möjligt att tolka såväl S våldsamma överdrifter och grova språk om välfärdsföretagen som moderaternas ovilja att hoppa upp på den flammande oppositionstribun som dragits igång av Svenskt Näringsliv och Dagens Industri.

S vill ha en klassisk högervänsterkonflikt om pengar och direktörer med M eftersom S tror att det försvagar M. M tror samma sak och skyr därför dylika konflikter. Båda partierna riskerar dock att förlora på det förklädda kriget om kommande regeringsbildarroller. Det kan nämligen gå riktigt dåligt för politiker som allt för utstuderat använder viktiga sakfrågor som slagträn och bondoffer i sina maktstrider.

Widar Andersson

Folkbladet