2016-08-01 06:00

2016-08-01 06:00

Stolta, inte nöjda

PRIDE

Om man uttrycker det rakt på sak låter det ganska absurt: Många människor tar sig fortfarande rätten att bestämma vem andra människor ska bli kära i och leva med.

Riktigt hur de blir lyckligare av det, eller vad det egentligen angår dem vad någon annan gör av sitt liv och sina känslor, är faktiskt svårt att förstå, men sanningen är att den typen av sexuellt förtryck historiskt sett är betydligt vanligare än sexuell frihet.

Och inte bara historiskt –i många nutida samhällen, även i Sverige, är sexuellt likaberättigande långtifrån självklart.

Det hörs ibland röster som säger att Pride har blivit överflödigt i dagens öppna samhälle eller att ”de i alla fall inte behöver göra det så öppet.”

Det är precis den typen av röster som visar att manifestationen fortfarande äger kraft, och fortfarande behövs; hade den varit överflödig hade den knappast kunnat provocera någon.

Det betyder inte att det inte går att rikta invändningar mot ett evenemang som Pride och vad det har utvecklats till – till exempel finns där drag av kommersialisering, som tillåter företag att utan något egentligt engagemang putsa sina varumärken och sälja lite extra med en rosa stämpel.

Det finns också andra, långt obehagligare försök att vända den typ av öppenhet som Pride står för till en avgränsad öppenhet; att använda kampen för sexuellt likaberättigande till att slå ned på religiösa minoriteter och beskriva öppenheten som någonting unikt svenskt och västerländskt.

Det är det naturligtvis inte – och att framställa det så är ingenting annat än att blanda bort korten, och försöka ställa utsatta grupper mot varandra.

Den som på allvar tror att det största hotet mot sexuellt likaberättigande i Sverige idag kommer från en radikal tolkning av islam väljer att bortse ifrån hela HBTQ-rörelsens historiska kamp; hotet har alltid kommit från majoritetssamhället, inte från en liten och extrem grupp.

Vi ska vara stolta över att ha kommit så långt som vi faktiskt har gjort.

Vi ska vara stolta över att vara dem vi är.

Men vi ska faktiskt inte vara nöjda med vad vårt samhälle är.

Inte på långa vägar än.

Måns Wadensjö

Folkbladet

Riktigt hur de blir lyckligare av det, eller vad det egentligen angår dem vad någon annan gör av sitt liv och sina känslor, är faktiskt svårt att förstå, men sanningen är att den typen av sexuellt förtryck historiskt sett är betydligt vanligare än sexuell frihet.

Och inte bara historiskt –i många nutida samhällen, även i Sverige, är sexuellt likaberättigande långtifrån självklart.

Det hörs ibland röster som säger att Pride har blivit överflödigt i dagens öppna samhälle eller att ”de i alla fall inte behöver göra det så öppet.”

Det är precis den typen av röster som visar att manifestationen fortfarande äger kraft, och fortfarande behövs; hade den varit överflödig hade den knappast kunnat provocera någon.

Det betyder inte att det inte går att rikta invändningar mot ett evenemang som Pride och vad det har utvecklats till – till exempel finns där drag av kommersialisering, som tillåter företag att utan något egentligt engagemang putsa sina varumärken och sälja lite extra med en rosa stämpel.

Det finns också andra, långt obehagligare försök att vända den typ av öppenhet som Pride står för till en avgränsad öppenhet; att använda kampen för sexuellt likaberättigande till att slå ned på religiösa minoriteter och beskriva öppenheten som någonting unikt svenskt och västerländskt.

Det är det naturligtvis inte – och att framställa det så är ingenting annat än att blanda bort korten, och försöka ställa utsatta grupper mot varandra.

Den som på allvar tror att det största hotet mot sexuellt likaberättigande i Sverige idag kommer från en radikal tolkning av islam väljer att bortse ifrån hela HBTQ-rörelsens historiska kamp; hotet har alltid kommit från majoritetssamhället, inte från en liten och extrem grupp.

Vi ska vara stolta över att ha kommit så långt som vi faktiskt har gjort.

Vi ska vara stolta över att vara dem vi är.

Men vi ska faktiskt inte vara nöjda med vad vårt samhälle är.

Inte på långa vägar än.

Måns Wadensjö

Folkbladet