2016-07-14 06:00

2016-07-14 06:00

En öppen politisk scen

LEDARE

Ett partiledartal i Almedalen behöver sällan betyda särskilt mycket mer än en upplevelse just då och där.

Vilket inte är så illa förstås. Det mesta här i livet har väl ingen större långtidsverkan. Mer än i backspegeln där det kan vara frestande att rita in brytpunkter, vändpunkter och mönster i händelsernas gång.

De åtta talen i årets upplaga av Almedalskvällar var lika på så sätt att alla var olika. För en åhörare som ramlat ner i Almedalen från Mars utan att ha en susning om svensk politik tror jag att det hade varit svårt att para ihop tre slags block utifrån innehållet i de tal som levererats.

Få partiledare nämnde andra partier mer än för att småskälla på dem. Det var inte alls mycket av ”Vi i Alliansen” eller av ”Vi i det rödgröna lägret.”

Vår vän marsianen hade nog i och för sig kanske kunnat räkna ut vilka sex partier som ligger på regerandets mittfält och vilka två som rör sig i utanförskapsterrängerna. Just den uppdelningen av partierna blev extra tydlig 2016 genom Miljöpartiets makalösa förvandling under året som gått.

Språkröret Isabella Lövins stabila riv - alla - plakat - attityd när hon talade i Almedalen placerade bestämt in MP i de regeringsdugliga och därmed stryktåliga partiernas krets.

Det är bara att hoppas på att väljarnas längtan efter gröna luftslott inte är alltför stor. Skulle Miljöpartiets opinionssiffror dyka ner till KD - nära nivåer så kan det gå på tok i partiet.

Ebba Busch Thor gjorde å sin sida ett stadigt konservativt framträdande från Visbys stora utomhusscen i Almedalen. Hennes företrädare Göran Hägglunds tal i Almedalen var ofta roliga med dagsländeaktiga försök att hitta nya nischer; etablera KD som Alliansens förbudshatande frihetsparti och/eller ett parti för ”verklighetens folk”. Ebba Busch Thor valde istället att knyta samman sitt parti med de konservativa dygder som liksom alltid funnits där; långt före den något mer liberala Alliansen.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra är också i något slags process där det inte tycks vara hugget i sten hur en regering ska sättas samman när och om det blir aktuellt med sådana sysslor.

En betraktande marsian hade heller inte haft det lätt att placera in statsministern i någon särskild ideologisk lidelsefålla. Det är bra. Kanske kan vi i efterhand konstatera att det drogs upp ett nytt mönster i Almedalen 2016? Att det var då som politiken öppnades upp och anpassades till nya verkligheter?

Widar Andersson

Folkbladet

Vilket inte är så illa förstås. Det mesta här i livet har väl ingen större långtidsverkan. Mer än i backspegeln där det kan vara frestande att rita in brytpunkter, vändpunkter och mönster i händelsernas gång.

De åtta talen i årets upplaga av Almedalskvällar var lika på så sätt att alla var olika. För en åhörare som ramlat ner i Almedalen från Mars utan att ha en susning om svensk politik tror jag att det hade varit svårt att para ihop tre slags block utifrån innehållet i de tal som levererats.

Få partiledare nämnde andra partier mer än för att småskälla på dem. Det var inte alls mycket av ”Vi i Alliansen” eller av ”Vi i det rödgröna lägret.”

Vår vän marsianen hade nog i och för sig kanske kunnat räkna ut vilka sex partier som ligger på regerandets mittfält och vilka två som rör sig i utanförskapsterrängerna. Just den uppdelningen av partierna blev extra tydlig 2016 genom Miljöpartiets makalösa förvandling under året som gått.

Språkröret Isabella Lövins stabila riv - alla - plakat - attityd när hon talade i Almedalen placerade bestämt in MP i de regeringsdugliga och därmed stryktåliga partiernas krets.

Det är bara att hoppas på att väljarnas längtan efter gröna luftslott inte är alltför stor. Skulle Miljöpartiets opinionssiffror dyka ner till KD - nära nivåer så kan det gå på tok i partiet.

Ebba Busch Thor gjorde å sin sida ett stadigt konservativt framträdande från Visbys stora utomhusscen i Almedalen. Hennes företrädare Göran Hägglunds tal i Almedalen var ofta roliga med dagsländeaktiga försök att hitta nya nischer; etablera KD som Alliansens förbudshatande frihetsparti och/eller ett parti för ”verklighetens folk”. Ebba Busch Thor valde istället att knyta samman sitt parti med de konservativa dygder som liksom alltid funnits där; långt före den något mer liberala Alliansen.

Moderatledaren Anna Kinberg Batra är också i något slags process där det inte tycks vara hugget i sten hur en regering ska sättas samman när och om det blir aktuellt med sådana sysslor.

En betraktande marsian hade heller inte haft det lätt att placera in statsministern i någon särskild ideologisk lidelsefålla. Det är bra. Kanske kan vi i efterhand konstatera att det drogs upp ett nytt mönster i Almedalen 2016? Att det var då som politiken öppnades upp och anpassades till nya verkligheter?

Widar Andersson

Folkbladet