2016-07-02 06:00

2016-07-02 06:00

Framgång för Sverige

FN. Sverige fick sin plats i FN: s säkerhetsråd. Det blev således ett lyckligt slut på den långa kampanj som utrikesminister Margot Wallström bedrivit sedan hon trädde in på Arvsfurstens palats.

På DN Debatt sammanfattar Wallström i några punkter vad uppdraget innebär för Sverige. Hon konstaterar det uppenbara att FN med sina 193 medlemsstater är ett självklart nav för världens konflikthantering. Utrikesministern konstaterar att ”Framsteg följs ibland av låsningar, men det får aldrig tas till intäkt för att inte försöka.”

Så är det naturligtvis. FN har sina uppenbara och välkända problem varav de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarnas vetorätt utgör ett av de större. Samtidigt är vetorätten själva grundformeln för att FN alls ska finnas till och fungera; utan vetot skulle knappast något av de större länderna i världen ödsla tid och resurser på Förenta Nationernas sammanträden.

Sverige är av tradition och som en följd av utrikes- och säkerhetspolitiska förhållningssätt en hängiven medlem och anhängare av FN. Svenska skattebetalare utgör också ett betydande finansieringskollektiv för FN. Margot Wallström skriver: ”För FN innebär det - Sverige i säkerhetsrådet - att en av dess största bidragsgivare tar med sig engagemang och idéer men också krav på reformer och förändring, in i organisationens innersta rum.”

Kampanjen för den svenska säkerhetsrådsplatsen har kritiserats, granskats och stundom även förlöjligats som om det främst handlat om en övning i nostalgi för nutidspressade socialdemokrater. En stor del av den kritik som framförts är oriktig och orättvis. Säkerhetsrådet i FN är en unik och viktig institution på vår planet. Världen kryllar av livsfarliga säkerhetskonflikter - se bara på hur det arma Turkiet plågas av terror från många håll - och FN är en självklar del av den församlade världens konflikthantering. Att Sverige ansträngt sig för att få delta i säkerhetsrådets arbete under ett par år är inget att skämmas för.

Tvärtom är det en framgång för vårt land. Nu är det upp till bevis. Från och med första januari 2017 är Sverige ordförande i säkerhetsrådet. Medieuppmärksamheten för denna händelse kommer att vara stor här hemma. Vilket förmodligen inte kommer att göra ont på Rosenbad.

Widar Andersson

På DN Debatt sammanfattar Wallström i några punkter vad uppdraget innebär för Sverige. Hon konstaterar det uppenbara att FN med sina 193 medlemsstater är ett självklart nav för världens konflikthantering. Utrikesministern konstaterar att ”Framsteg följs ibland av låsningar, men det får aldrig tas till intäkt för att inte försöka.”

Så är det naturligtvis. FN har sina uppenbara och välkända problem varav de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarnas vetorätt utgör ett av de större. Samtidigt är vetorätten själva grundformeln för att FN alls ska finnas till och fungera; utan vetot skulle knappast något av de större länderna i världen ödsla tid och resurser på Förenta Nationernas sammanträden.

Sverige är av tradition och som en följd av utrikes- och säkerhetspolitiska förhållningssätt en hängiven medlem och anhängare av FN. Svenska skattebetalare utgör också ett betydande finansieringskollektiv för FN. Margot Wallström skriver: ”För FN innebär det - Sverige i säkerhetsrådet - att en av dess största bidragsgivare tar med sig engagemang och idéer men också krav på reformer och förändring, in i organisationens innersta rum.”

Kampanjen för den svenska säkerhetsrådsplatsen har kritiserats, granskats och stundom även förlöjligats som om det främst handlat om en övning i nostalgi för nutidspressade socialdemokrater. En stor del av den kritik som framförts är oriktig och orättvis. Säkerhetsrådet i FN är en unik och viktig institution på vår planet. Världen kryllar av livsfarliga säkerhetskonflikter - se bara på hur det arma Turkiet plågas av terror från många håll - och FN är en självklar del av den församlade världens konflikthantering. Att Sverige ansträngt sig för att få delta i säkerhetsrådets arbete under ett par år är inget att skämmas för.

Tvärtom är det en framgång för vårt land. Nu är det upp till bevis. Från och med första januari 2017 är Sverige ordförande i säkerhetsrådet. Medieuppmärksamheten för denna händelse kommer att vara stor här hemma. Vilket förmodligen inte kommer att göra ont på Rosenbad.

Widar Andersson