2016-06-28 06:00

2016-06-28 06:00

Malmö går åt fel håll

Malmö. I den starka urbaniseringstrend som råder sedan länge borde en med svenska mått mätt storstad som Malmö bli allt rikare; invånarnas inkomster och utbildningsnivåer borde öka år för år.

I ett reportage av journalistprisklass i Sydsvenskan (26/6) visar och hans kolleger, Erik Magnusson, att utvecklingen i själva verket sedan länge går åt ett helt annat håll. Malmö är ett slags katastrofområde:

”Skattekraften per invånare har rasat – från 117 procent av genomsnittet i riket i slutet av 1970-talet till bara 85 procent i dag. Sysselsättningsgraden har sjunkit till 65 procent, långt under rikssnittet på 78 procent. Hela 22 procent av barnen lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet mot 14 procent i hela landet. Var tionde familj i Malmö tar emot socialbidrag som kostar skattebetalarna en miljard kronor om året. Av budgeten på 20 miljarder utgörs en fjärdedel av skatteutjämning och andra bidrag från staten.” Journalisterna på Sydsvenskan ägnar sig åt det slags granskning av makthavare som tyvärr är mycket ovanlig i Sverige. Få journalister – utan en egen agenda - arbetar med granskningar av vad politikernas politik leder till och åt jämförelser mellan vad som faktiskt sker och vad som sägs. Reportaget i Sydsvenskan sticker därför verkligen ut.

Framförallt är reportaget mycket avslöjande för makthavarna. Kort sagt har det under snart fyrtio år ständigt sagts saker som att Malmö har stora ”utmaningar men att vi har tagit igenom oss sådant förut och varje gång har Malmö blivit en bättre stad” medan staden och dess innevånare i själva verket hela tiden har blivit allt fattigare, allt mer lågutbildade, allt mer kriminella och allt mer bidragsberoende.

Och tyvärr; Malmö må vara värst. Men inte unikt.

Och nej; Malmös problem börjar inte med ”2015 års flyktingkris. ”Vi talar om en fyrtioårig nedgång som tycks fortsätta nedåt. Medan politiker talar om annat. Och medan cynismen tilltar i väljarleden.

Att av olika randiga och rutiga skäl försöka mörka eller sminka över problemen; det håller inte i längden. Förr eller senare kommer det en liten gosse som ropar ut att kejsaren är naken.

Widar Andersson

I ett reportage av journalistprisklass i Sydsvenskan (26/6) visar och hans kolleger, Erik Magnusson, att utvecklingen i själva verket sedan länge går åt ett helt annat håll. Malmö är ett slags katastrofområde:

”Skattekraften per invånare har rasat – från 117 procent av genomsnittet i riket i slutet av 1970-talet till bara 85 procent i dag. Sysselsättningsgraden har sjunkit till 65 procent, långt under rikssnittet på 78 procent. Hela 22 procent av barnen lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet mot 14 procent i hela landet. Var tionde familj i Malmö tar emot socialbidrag som kostar skattebetalarna en miljard kronor om året. Av budgeten på 20 miljarder utgörs en fjärdedel av skatteutjämning och andra bidrag från staten.” Journalisterna på Sydsvenskan ägnar sig åt det slags granskning av makthavare som tyvärr är mycket ovanlig i Sverige. Få journalister – utan en egen agenda - arbetar med granskningar av vad politikernas politik leder till och åt jämförelser mellan vad som faktiskt sker och vad som sägs. Reportaget i Sydsvenskan sticker därför verkligen ut.

Framförallt är reportaget mycket avslöjande för makthavarna. Kort sagt har det under snart fyrtio år ständigt sagts saker som att Malmö har stora ”utmaningar men att vi har tagit igenom oss sådant förut och varje gång har Malmö blivit en bättre stad” medan staden och dess innevånare i själva verket hela tiden har blivit allt fattigare, allt mer lågutbildade, allt mer kriminella och allt mer bidragsberoende.

Och tyvärr; Malmö må vara värst. Men inte unikt.

Och nej; Malmös problem börjar inte med ”2015 års flyktingkris. ”Vi talar om en fyrtioårig nedgång som tycks fortsätta nedåt. Medan politiker talar om annat. Och medan cynismen tilltar i väljarleden.

Att av olika randiga och rutiga skäl försöka mörka eller sminka över problemen; det håller inte i längden. Förr eller senare kommer det en liten gosse som ropar ut att kejsaren är naken.

Widar Andersson